Det stora vemodet rullar in...

Monica Törnell...hur underbart och känslofyllt tolkade hon inte Ted Ströms sång Vintersaga på 80-talet?? Och kanske var det just den här årstiden som känslan for över henne, när man märker att det är oundvikligt, att hösten lurar runt hörnet med vintern som sällskap runt nästa hörn...??

Jo...jag drabbas av vemod varje höst, men jag försöker glädjas åt dagar som denna, när solen står högt på himlen, utan ett moln inom synhåll, luften är klar och hög. 

Och eftersom gräsklipparen är trasig, ja båda förresten...

så härjar ogräset fritt.

Dit hör förmodligen denna blomma, som jag med all säkerhet hade klippt ned utan varken dåligt samvete eller vetskap om att den fanns.

Växer vid soptunnan, lite skymd, alldeles ensam, alldeles ljuvligt vacker...

Snälla, hjälp...

...vem är hon den enkla vackra skönheten??

Och säg den närking som ger sej...??

 

 Ett fullskaligt krig, mot larver och annat otyg...Har till slut lönat sej!!

Stockrosorna verkar klara sej, ja efter att jag flyttat på dom, köpt nya...inhandlat medel som var effektivt, ekologiskt riktigt...så...som gräddfluff vajar nu den vita så fint vid husknuten.

Med en röd som sällskap...

 ...på väg att slå ut. 

Jag bevakar dom lika noga och intensivt som högvakten vid kungens slott.

Lite tjatig är jag ju...

 

 ...och darrig på hand (stativet stod alldeles för otillgängligt...) , men Violrutan...

så krampaktigt håller den morgonens sista daggdroppe i sin hand.

 Kanderade...

...skulle kunna pryda vilket bakverk som helst.

Och ibland sköter naturen allting så enkelt på sitt sätt...

 ...på Zambo´s och min kvällsrunda så växer dessa liljor i ett stenröse, kvällssolen ger dom en färg som kan göra vem som helst riktigt lycklig.

När vi ändå är inne på Zambo...

han sysselsätter både sej själv och sin familj.

Husse tog härom kvällen in höstens första vedkorg, för att det börjar kännas lite småkyligt emellanåt.

En smärre chock fick dock matte...

för när hon sen kommer in i sovrummet i kvällens sena timma, ja då ligger de flesta vedklabbarna ute på golvet, tuggade...skalade från all bark...

Jo, jag älskar honom fortfarande...Zambo.

Ingenting är längre som förut...
Löjtnantshjärta...det röda, nyplanterad i våras...

...i full blom igen. Sååå...det är väl inte bara jag som vill göra en omstart på vår och sommar, som tycker att juni och juli gick alldeles för fort, innehöll för lite dagar, för få timmar...

Lite omstart på jobbet också, strulig sommar, inte lätt att vara vikarie, inte lätt att vara ordinarie heller...

Och knä´t...där tror jag faktiskt inte att det hjälper med en omstart, där behövs det nog mer en "nystart".

 Däremot slipper jag vattna...åtminstone utomhus.

Solrosen, som de bevingade vännerna planterat, den klarade inte sista störtskuren, utan nu ligger det fina gula blomblad på marken, så var den sagan all.

Däremot...inne på glasverandan....

....miniminimini fuchsian Encliandrahybrid pryder sin plats.

Det är väl isåfall färgen som jag kan haka upp mej lite på...laxrosa står det på lappen (jo...den har jag kvar, så långt har inte Zambo kommit än i sin iver att samla ihop alla dessa namnlappar...), men vad spelar det för roll, söt som socker är den. 

Lika stolt är jag över den vita vildpelargonen...

B-P australe som verkligen kommit igång och blommar med små vita enkla blommor. Vägrar tänka tanken att jag inte ska klara av att övervintra dom någonstans...Likväl som man hyser in bilar, husbilar och allt vad det är, för vinterförvaring, varför kan man inte lämna in sina blommor någonstans...?? Hämta ut dom igen på vårkanten, helst omplanterade och klara då...förstås. 

"...du matte...den här sommaren har ju satt sina spår på figuren...jag tror jag börjar med banandieten..."
 Får väl isåfall bli efter nästa helg, för först ska vi fira bröllopsdag, om än lite försenat...
Tack förresten...rosa fluffet i förra inlägget...Astilbe. Ja men självklart är det så...

Det som har fått vatten, ja det blommar...
Annars är det mesta rätt torrt när det gäller trädgården. Man ska nog inte ha både husbil, trädgård och sen en latmask fast i ryggraden...
Stackars vännen i torpet har gjort så gott han kunnat när det gäller att hålla liv i mina blommor, ingen skugga över honom!!

Inte vet jag vad denna rosa plymväxt heter för lappen som var med när den planterades...ja den har Zambo plockat bort, liksom de flesta namnlappar på växterna här i trädgården.

Men min älskade Violruta...

...den kommer jag ihåg namnet på!!

Större än någonsin, översållad med blommor. Har fått en rejäl stötta att luta sej mot, kan behövas när vinden emellanåt tar i.

Inomhus...

...jo men det är en orkidée.Om jag tittar på krukan står det Miltonia, inköpt på Ikea för en icke så dyr penning. Kan rekommendera deras utbud av orkidéer, stora, rejäla, fulla med knopp.
Och om jag nu har beklagat mej över en del trädgårdsarbete, så...blev jag på sätt och vis bönhörd. Gräsklipparen tog sin sista suck. Vid första tanken kan det ju kännas befriande att slippa klippa, men...nu är halva gräsmattan nyklippt, den andra...ja den behöver vi snart hässja. Mannen i huset lägger pannan i djupa vecka och klurar...har jag (o)tur så fixar han den, annars blir det att leta reda på någon gammal handjagare i uthuset. Kan ju tyckas som ett bra alternativ för att få motion, men nästan 3000 kvm tomt...där går gränsen!!
"...vadå husse slut på semester och ska börja jobba...

 
...är det slut på all inclusive...du skojar..."
Underbara sommar...som så sakta övergår i sensommar, låter betydligt trevligare än att hösten smyger på. 
Njuter av dagen.

Borta bra...hemma bäst...eller...??

Kullsbjörken...Rättvik...Siljan.

 Kvällar med grillning, wook, kolbulle... gemenskap...

 

 Solnedgång när elden falnar.

Kolbulle...

 Rimmat fläsk, som man först bryner i en kolbullepanna (jag har sagt stekpanna med extra skaft EN gång, och då höll jag på att inte få något med...), sen smet typ pannkaksmodell (ja, egentligen inte ägg då...), som man häller på efter att fläsket fått lite färg. Den som är duktig vänder sen pannkak...kolbullen då ett par gånger i luften innan den är klar. Jag nöjer mej med att ena sidan fått färg...Gott, gott så snålvattnet rinner bara jag tänker på det.

Långa promenader längs den slingrande vägen till Tällberg.

Den ena byn avlöser den andra, Östanhol, Laknäs...

Vackra dalahus längs vägen.

En del mer utstickande än andra...

Var det så att familjen en gång i tiden växte...??

Och jag tror att varje gång jag är där så tar jag några kort på detta lilla söta hus...

...med trappan till övervåningen på utsidan. 

Tror att det är nån mer som upptäckt dess charm, för visst har det fått lite färg sen sist. Vårda det ömt, jag håller ett öga på det...

Mjölkbordet...

...finns det något bättre sätt att använda det...??

Dagarna ja...dom tillbringade jag och Zambo i Siljan. Han jagade småfisk i kanten, jag stod som vilken småbarnsmor som helst och höll ett vakande öga på honom. Inte för långt ut, inte skvätta på dom andra...kom upp nu, du börjar bli blå om läpp...eller nej kanske inte, inte när termometern på badstegen visade +25.

 Sköna avkopplande dagar,

vackra solnedgångar som avslutning.

 Visst har jag nämnt tidigare att detta är mitt andra paradis...??

 

Lördagskvällen ...

Man blev ung på nytt...

åtminstone för en en stund.

 (bilden lånad från nätet)

Jag hör ju till den generationen som är uppvuxen med  folkets park... När man färdades miltals, inklämda i en gammal  Volvo amazon, för att få dansa på en knarrig gammal dansbana i skymningen, till en dansbandsorkester som spelade hellre än bra. Myggen åt upp en fullständigt, man kom hem  när nästa dag redan hade gjort sitt intåg, ben och armar fulla med röda ilsket kliande bett...Men man var ung, hela livet låg framför en...och Brolle...ja han var inte ens påtänkt då.

Nu gör Brolle en Folk Parksturné i sommar.
Ett lyckat koncept. I sin rosa Cadillac gjorde han storstilade entré, och sjöng så björklöven knollrade sej i Pålsboda folkets park. 
Där stod vi, och mååånga andra, och hade sprätt i bena, och inte var det någon som kände att det frampå nattkröken endast var +9 i luften...
Och till en folk park...

 ...ja då åker man i "finbilen". Bara det är ju en upplevelse.
Och i veckan som var, så hade vi finbesök.
Av Zambos förra "familj", hundsyskon...eller vad man nu ska kalla dom.
Men ibland så undrar jag hur det går med uppfostran av min fyrbente...

 
...för i ett obevakat ögonblick...så tror jag nog, ja jag är nästan säker...så gav han stackars Zelda, som är en fin fröken, skamliga förslag. 

"...du bruden...du vet farbror Zambo...psspssppsss..."

 Nu har den familjen utökats...

 ...in har även en liten söt flicka flyttat, Zcilla, endast tio veckor gammal. Söt som socker. Tuff och orädd. Kan behövas med två ystra "systrar" i familjen.
Sommarledigt...det innebär att...

 ...hänggungan här utnyttjas flitigt. Inte bara av mej, som lyssnar på Viveka Lärn (ja, det tar lite tid att komma igenom den ljudboken, över tio timmar lång...) i lurarna och försöker vila knä´t, utan även barn och barnbarn har kommit på hur skön den är. Ett bra sätt att umgås, eller...vad man nu gör via mobil...

 Trädgården, ja den är väl inte så mycket att skryta med.

Den ligger i vila kan man väl säga. Får sköta sej själv.

 Min mini mini fuchsia är jag dock stolt över. Små pytteblommor, som söta små dansande kjolar hänger de där på rad. Jo, lite vatten kan de väl få då och då...

Honungsrosen, den anfallande, inte så rikblommande som tidigare år.

...men skira Malvan, ja den är mer praktfull än någonsin. 

Och den har jag totalt glömt bort att vattna...

Några har haft funderingar kring mannens mobil, den som som är kvar i trakterna kring Mellerud vid Vänern. 

Näe, det fanns inte en chans att få upp den, lååångt ned i en spricka i berget. Enda trösten, ingen annan heller får tag i den...

Helgen som var...

ja det var en sån där helg som egentligen skulle ha ägnats åt nödvändigheter, som att sköta om huset, trädgården, ja allt som samlats på hög under vintern.

Men så kom mitt knä emellan. Jag tyckte så synd om mannen i huset, inte skulle han behöva hållas själv och slita, han som just påbörjat sin semester.

Så...vi packade in oss, hund och ett paket korv i husbilen och sen drog vi.

Inte så långt denna gång, utan ner till Linlöping, eller alldeles utanför.

Vid Roxen, strandnära tomt skulle man kunna kalla det. 

Bara vi...och så ett ungt nyförälskat par ifrån Schweiz, som övernattade i en så liten bil...så ja man måste vara nyförälskad för att klara det.

En vacker kväll, då är livet riktigt gott.

Tvärskogsudde. Märkligt namn. 

Vägen ned dit, genom en vacker skog, fullt med ekar och andra stora maffiga träd...som jag naturligtvis inte vet namnet på.
Men...slutdestinationen, ja den blev femstjärnig på vår alldeles lilla egna reseguide. Inga bekvämligheter, inget folk (förutom de från Schweiz då, och dom tror jag knappt märkte att vi var där...), bara naturen och vi.

Så kom solnedgången.

Så där så ord är överflödiga.

Lite kontrast till nästa övernattning.

Bergs slussar. Tittar man åt ena hållet är det riktigt sommarvackert med gult rapsfält och vackra lummiga träd som kantar åkern.

Vänder man sen på sej...

Ja...då ser man verkligheten. Trångt, huvvaligen.

Fyra meter mellan ekipagen...?? Då hade man blivit lynchad om man krävt det...Här fick man vackert kolla så grannen inte öppnade sin dörr samtidigt på sin  husbil, för då kunde man helt plötsligt befinna sej i nästa husbil istället för det som var tänkt. 

En natt så kan man överleva...men inte mer. Det kryper i mej bara jag ser bilden...

Men så på kvällen...

När lugnet liksom lägger sej över både båtar och husbilar, jo...men då kan det också ha sin tjusning.

Men det som verkligen förgyllde vår helg, det var när prinsen kom på besök.

Å tänk så mycket man inbillar sej i förväg om hur barn vill ha det...

Trodde i min enfald att det skulle vara spännande att kolla in alla stora båtar när de slussade, gå runt och se allt spännande som kanske inte tillhör vardagen.

Men nej då, en glass...

...sen ville han hem till husbilen igen. Husbilen, det var hans höjdpunkt. 
Och jag vet någon mer som tyckte det var en höjdpunkt med besöket...
En stolt och lycklig morfar fick läsa Bamse, fick vara med om vattenkrig, det var många frågor om hur och varför, men där visade morfar ett tålamod som hustrun aldrig tidigare skådat.
Och sen när det väl var läggdags, ja då var det lite svårt att komma till ro.  Vid det laget hade också nästa husbil blivit varse om att vi hade finbesök, så när vi för säkert tionde gången tittade ut genom dörren igen, så undrade den mannen med ett illa dold skratt om det möjligen var något fel på sängen i vår husbil.
Prinsen funderade en stund, spände sen ögonen i honom..."och hur ser din säng ut då...?"
Så det slutade med att prinsen traskade över för att kolla in den betydligt nyare, större och flashigare husbilen, och framför allt då sängen.
Men tack och lov, efter lite chips och diskuterande, så återvände han. Nöjd, nu hade han ju sett den husbilen också, och mormors säng , den var i alla fall bäst. Tack och lov.

Ni vet den där låten med Galenskaperna...

... fem minuter Falsterbo, fem minuter Koster...

nja, kanske inte riktigt så, men ska man hinna med att runda Vänern under en helg, så....

Första natten...Borgvik.

Kände att den lilla bruksorten gott och väl hade kunnat förgylla en hel helg, och lite mer än så också...

Väl bevarat, hela orten engagerad i dels dess historia och sen i turism, lagom av båda delarna.

Stora huset, herrgården, tjusig byggnad, väl respektabel för en ort som förr i tiden var en av de ledande när det gällde järnmalm.

http://www.grums.se/kommunpolitik/omkommunen/orter/infoomborgvik.1694.html 
Nästa stopp, och det hade jag verkligen längtat efter!!

Irené har gjort det som vi kanske alla någon gång drömt om, hon har satsat på en idé som sakta vuxit fram, som stötts och blötts många gånger.

Men sååå bra det blev!! Café, presentbutik, vacker miljö...Finns absolut inget mer att önska. Eller jo...att det inte vore så förskräckligt långt dit...En trevlig pratstund hann vi med, innan det kom fler kaffesugna gäster. TACK för att du tog dej tid Irené!!

En natt vid Dalbergs å blev det oxå, ligger alldeles vid mynningen till Vänern, nedanför Mellerud.

En promenad genom skogen...

...som för övrigt säkert hyste både troll och andra skogsväsen...
...så kom man fram till klipphällar med Vänern nedanför, nästan som ett hav.
Och på dessa klipphällar, långt ned, finns det hällristningar.

Mannen i huset, som är en riktig gentleman när det gäller, tassar ned för att ta bilder på dessa, eftersom hans hustru har ett knä som inte tillåter dylika strapatser.
Tillbaka kommer en man, som har ett litet spänt uttryck i sitt ansikte...
"...jag tappade mobilen i en bergsskreva...men jag hann i alla fall ta ett par redigt bra bilder..."

" ...nu tycker jag det här börjar likna kattskit...jag vill inte vara med längre..."

Tjurigt...
 Väl hemma så...

...min första orange pelargon har börjat blomma!!
Riktigt orange, svårt att få bra på bild, men...
Hökebo heter den, om någon undrar.
Och knä´t...ja det spökar ordentligt. Sjukskriven en vecka, min gullige läkare (ja för det är han...på alla sätt och vis...*blink,blink*...) försöker trycka på för att få en tid för röntgen, svårt att behandla innan man vet riktigt vad det är. Så nu hoppas jag på en återbudstid. Under tiden...sommaren knallar på...försöker hålla jämna steg med den, men det känns som om den har alldeles för bråttom!!