Det är så mycket man borde en dag som denna...

 ...men när hösten bjuder på sitt allra bästa, då får dammsugare och tvättmaskin vänta.

Packade en kaffekorg och tog med kameran, visste knappt åt vilket håll jag skulle åka. Men till slut blev det upp emot skogarna, förbi Kilsmo, förbi Brevens Bruk och sen nästan bara skogen och jag. Passade min sinnesstämning perfekt. Självvald ensamhet är inte av ondo.

 Där i soldiset vid den lilla sjön i skogen smakade det medhavda kaffet riktigt gott.  

Lite längre fram ligger Boo slott. Lika vackert som om våren, men med lite andra färger. Älskar bäcken som ringlar fram.

 Om man inte såg att träden började skifta färg kunde man inte tro att det var sista dagen i september, över tjugo grader varmt!

På väg tillbaka till bilen upptäcker jag ett litet mysigt stenhus, gömt bakom alla träd.

Slottet? Äsch, jag har ju redan min prins, så det behöver jag ju inte besöka!!

Väl hemma så är ju alla damråttor kvar, snart i form av grävlingar, tvätten ligger kvar i maskinen...men vad gör väl det?? Jag behövde lugnet, tystnaden, tiden att tänka. Idag kommer aldrig igen, i morgon är en ny dag.

Liten har blivit stor...

 Mellanprinsessan fyllde tolv år igår!! Lilla hjärtat...

 Mycket har hänt på dessa tolv år...som liten ganska vild och flyfotad, idag en mer tystlåten och tänkande ung dam. Har slutat att klättra upp på köksbordet för att ta sej upp i lampan...och det är vi ju evigt tacksamma för!!Blir upprörd när någonting är orättvist, måtte livet ge dej styrka att fortsätta att tänka så!!

Tårtan...mmmm...som vanligt hade hennes mor lyckats...

något som liknade kladdkaka, men ändå inte...två lager...smakade himmelskt, och var otroligt mättande. Vi som borde äta med måtta åt som om vi aldrig sett choklad förr...Pinjenötter ovanpå, en väldigt lyckad combo.

 "Någon" hade väntat på tårtan sedan tidig morgon...och det var inte den äldre på bilden (som för övrigt är bagaren själv!!)!! Vaknar man vid fem för att få sin livsviktig medicin så vart dagen rätt lång tills det var tårtdags. Å vem sjutton hade kommit på dumheten att öppna paketen innan man äter...??Puss på dej älskade mamma, den var god som vanligt!!

 

Naturen bjuder!!

Tog en promenad frampå kvällen igår, ned till den rofyllda dammen. Än så länge är inte så många löv höströda än, men se fick jag syn på detta...!! Visst är det lite av naturens under?!

Där mellan höstgula träd så ligger den gamla kvarnen. Så rofyllt att sitta där vid dammen, solen tränger igenom ibland. Låta tankarna komma och gå. Det ger mej verkligen ro i själen, som är så sorgsen...

Idag har jag varit till arbetsförmedlingen. Nu börjar det nästan kännas onödigt att gå dit, jag tycker jag jobbar nästan jämt...men man vet ju aldrig, folk kanske slutar upp med att bli sjuka...

I alla fall så fick jag träffa min handläggare, och det hör till ovanligheterna. Å tänk, hon är så jädrans trevlig!! Vi pratade om allt möjligt, jobbet, livet och kom fram till att vi är rätt jämngamla. Så när jag gick därifrån kändes det nästan som jag träffat en gammal kompis, det var bara kaffet som fattades...Får väl ta med en fikakorg nästa gång.

Sommarens sista spretig blomma, den ger jag till dej min älskade vän. Den får bli en symbol för vår vänskap, hur den överlevt och vuxit sej starkare med åren. Hur vi delat bekymmer och glädje, stöttat varandra när så behövts, men också kunnat respektera varandras olikheter.

När jag idag besökte dej, så förstod jag att du har det bra, även om du inte med ord längre kan uttrycka det. Dina närmaste omkring dej, omtanke och kärlek från oss alla. Å fortfarande hoppas jag och vill tro på ett under...

Jag hade ett puttlustigt inlägg på gång...

men idag får det endast bli en blomma.

Vad passar då bättre än en pelargon, vännen min?

En blek och skir, nästan vit.

Ord blir överflödiga, gråten stockar sej.

Kämpa vännen, kämpa, hoppet är det sista som överger oss.

Femtio års vänskap är alldeles för lite.

Näe...nå´t vintrampade blir det nog inte idag...risken att drycken blir blaskigare än nattvardsvinet är stor...

Min enda lediga dag den här veckan, och det regnar ihärdigt. Det tar jag som ett tecken på att jag med gott samvete kan tillbringa dagen inomhus och precis som jag vill...framför dator´n tex!! Har försökt halva (nåja, en liten lätt överdrift kanske...men ändå...)förmiddagen att kommunicera med Telia, via telefon...Vi har problem med Telia, varken telefon, tv eller data fungerar som det ska. Ska man göra en anmälan via telefon, kan man ha ETT problem, man talar nämligen in sitt problem till nå´n stackars dataröst som sen ska försöka leda en vidare...att det är tre fel klara den inte, då får man göra tre anmälningar...Vart tog de gamla hederliga telefonisterna vägen, de med knut i nacken och glasögonen på nästippen, som kunde allt på sina fem fingrar, hade koll på varenda människa i hela Teliahuset, var de på toaletten så fick man till svar att de var på kundbesök och återkommer om en kvart...

 

Trädgården står och förfaller...

...men mina älskade höstanemoner, de står pall trots all väta!!

 

Nästan så att de istället öppnar sig emot himlen för att ta emot allt regn de kan få.

 

Den här vackra, enkla ängeln hittade mej på vår lilla resa i helgen som var. Nu står den i fönstret och får bli en symbol för den oro och sorg jag har i mitt hjärta, hur liten man kan känna sej när nära vän och även barnbarn inte får vara friska, det som är så självklart för oss andra. Den påminner mej om att vara rädd om de vänner man har, om alla nära man har runt omkring sej, och att livet inte alltid är spikrakt och självklart. Det är inte alltid ord som är viktigast, det är närvaron och en arm runt en axel. Nej, jag har inte en tro i religiös bemärkelse, men jag vill tro på det goda här i livet, men ibland är det så svårt.

Så har vi då haft en helg med mellanprinsessan. Som mormor har jag gjort en ny erfarenhet, detta lilla prinsessbarn är inte litet längre...Svårt att förstå och svårt att acceptera...den kungliga fyller år i slutet av månaden och kläder stod det på önskelistan, och att få välja själv var viktigt. Vi packade in oss i bobilen och svängde ratten mot Norrköping till att börja med. Mormor fick öppna plånboken och vi gick loss...det var då jag förstod att hon håller på att växa upp!! Nu var det inga rosa små söta tröjor med figurer på, utan snäva toppar och byxor som man nästan fick hälla ner henne i. Mormor kom i chock, men till slut kunde vi ena oss, och nöjda for vi vidare till Söderköping där vi slog läger. 

 

 En underbar liten stad, som inte bara har Göta kanal utan en liten å som går genom hela staden och nästan gör den till ett litet Venedig, med alla små broar.

Små pittoreska affärer, som tyvärr hade stängt.

 

 Klart sommarens sista (????????????) glass skulle avnjutas på bryggan vid Göta kanal. Tyvärr var Smultronstället stängt, men en glassbar gick precis lika bra (och betydligt billigare...mormors plånbok var ju redan tunn efter shoppingchocken...).

 Å när vi vandrade tillbaka till bobilen så passerade vi den här underbart vackra lilla träkyrkan efter åkanten. Om man nu inte har en tro så skänkte i alla fall platsen en himmelsk frid inombords.

Nu är det åter söndagskväll, regnet står som spön här på Närkesslätten, och jag kan konstatera att helgen har varit händelserik i kungligt sällskap.

Jaha go´a vänner...dax att ni tar fram rotborsten och snyggar till fötterna!! För nu är det på G...

Både jag och fåglarna vaktar dom...På ett par dagar kan hela min vinodling (visst lät det lite maffigt...) vara avplockad, och jag kan garantera, de gör inte vin av druvorna!!

Stod till arbetsmarknadens förfogande idag, som det så vackert heter, klockan ringde 05,30...lång seg morgon följde, ingen sjuk och jag kunde ta kameran och en runda i trädgården. Vit malva, trodde väl aldrig den skulle hämta sej efter pärsen med fasadrenoveringen...Nästan som en vit pappersblomma smög den sej upp ur gräset, inte speciellt kraftig, men dock vid liv.

 Den har varit nedtrampad, täckt med gammal bråte, trodde aldrig den skulle komma tillbaka igen. Men den tycker jag kan symbolisera livet, man ska aldrig ge upp, även om det verkar skört och bräckligt, det finns alltid hopp.

Ikväll ska jag kidnappa mellersta prinsessa. En dam som snart fyller år, som blivit så stor så att man vill välja sin presenter själv, åtminstone delvis. Morgondagen ska bli en shoppingdag för oss, kanske en tur med bobilen till annan ort, allt ligger framför oss som ett oskrivet blad.

Önskar alla en trevlig helg, och var rädda om varandra, om morgondagen vet vi inget, så lev nu och idag!!

Vilket uppvaknande man fick när man satt här med kaffemuggen en onsdagsmorgon...!!

 En röd ros, en award, 

så här i höstrusket, när det blåser så kattdamerna bara kan gå åt ett håll när de går ut ur huset, annars kommer de tillbaka in lika fort igen tack var motvinden.

Å den rosen fick jag av http://anki-nilsson.blogspot.com 

och hennes beskrivning varför...ja den skriver jag under på direkt!!

Med awarden följde fem frågor.

Varför började du blogga?

Jo, jag blev arbetslös våren 2009, det fullkomligen kröp i kroppen...första gången i hela mitt vuxna liv, INGET JOBB!! Sen började jag sakta inse fördelarna, jag skulle aldrig fått aschlet ur vagnen och förändrat mitt liv, aldrig vågat, aldrig någonsin vågat läsa till undersköterska (där har jag en dotter att tacka speciellt för, jag hade fått en spark där bak om jag tackat nej till den chansen...)och framför allt återupptog jag mitt fotointresse, och mycket hade tekniskt hänt på den fronten...

Vilka bloggar följer du?

Jösses...vilken fråga!! Alla möjliga och omöjliga, alla ger mej ju något, antingen det är foto, trädgård eller bara vanligt vardagligt svammel, vilket är sjutton så viktigt!! Många som är som jag...

Favoritfärg?

Ooops...Beror alldeles på till vad...kläder är jag försiktig med, murrigt, särskilt nu på hösten. Annars...ja, jag vet inte...ibland gör jag väl ett lite klatschigt inte alltid så genomtänkt färgval, men för det mesta, lugna och harmoniska färger...yrvädret står jag själv för!! 

Favoritfilm??

Där högg hon i sten höll jag på att säga...jag tittar aldrig just på film!! Antingen somnar jag eller också blir jag rastlös...Så på den frågan blir det bara frågetecken...

Vilket land/länder drömmer du om att besöka och varför?
Tja... där är jag väl inte så knusslig, jag följer nog med dit jag blir bjuden!! Men Nya Zeeland vore inga fel...fast nu med bobilen i familjen...det blir nog Sverige som ska utforskas ordentligt!!

Å nu kommer det svåra, fem nya som ska få den här awarden...

Jag som aldrig kan välja mellan Aftonbladet eller Expressen...

Ja men snälla ni, ta den!!

Ni är ju värda den allihop, och framför allt är det ju roligt att få veta lite mer om er!

 En liten episod från helgen vid Bergs slussar...

Vi promenerade längs kanalen, små söta pittoreska stugor alldeles vid  kanalbanken, man kikade gärna in över häckar och staket...

Skulle just smyga fram och läsa vad det stod på den lilla skylten vid korgen...

När mannen i huset (bobilen just då...) ropade till "...se upp, nu blir du anfallen av en svan..." Med ett tjut hoppade jag bakåt...

Svanen...den var inte levande...och mannen höll på att "ramla" i kanalen...

 

På hemvägen från Bergs slussar stannade vi till i Askersund. Vädret hade vi glömt att ta med oss...Grådisigt, och regnet hängde i luften.

Under min skoltid bodde vi i Askersund, och inte mycket har väl förändrats under åren. Knappt en tvärhand hög (ja, jag är liten till växten, kommer knappt upp till 1,60 idag ens...) cyklade man hit ned till hamnen och fiskade. Metspö var det som gällde, och mask, som krälade och ringlade när man skulle försöka få den stackar´n på kroken. Här stod man och jullrade på stenarna, flytväst tror jag ingen visste vad det var på den tiden, men min mor var rädd om mej för det. Det kändes lite underligt att stå här igen, utan metspö dessutom...

Här är det nå´n som gett upp efter sommaren...

Var tvungen att ta en bild igen på huset med tornet...har haft med det förr...är fortfarande nyfiken på vem som bor där...

 I det stora röda huset på andra sidan vattnet gick jag mina första år i skolan. Nu skulle jag kunna dra till med några riktiga skräckhistorier om hur vi plågades och pryglades för att få in lite vett i skallen, men nej. Min första fröken var ung, mild och blid...och vi alla skolungar fullkomligen avgudade henne. Inte lärde jag mej så speciellt mycket för det...Men jag var bekymmersfri!!

Lämmelfolket....å så vi...

Så skulle man kort kunna sammanfatta helgen...

En tur med bobilen, från lördag till söndag blev det. Målet var Bergs slussar, Göta kanal, alldeles vid mynningen till sjön Roxen norr Linköping.

En efter en rullade husbilarna in, en stor uppställningsplats fanns, ganska nära slussarna och servering.

Slusstrappan har sju sammanhängande slussar, och man kunde ju ha önskat att åtminstone nå´n hade försökt sej på att ta sej ut i Roxen...men så här års är det dåligt med båtar.

Det var för övrigt här som filmen Göta kanal spelades in.
Vädret hade vi med oss...stundtals riktigt varmt i solens sken.

 Ute på vågbrytaren står det ett konstverk som heter Dubbelgångaren, och det kan man ju undra varför...

 På kvällen tog vi oss en promenad efter kanalen mot Borensbergshållet, det är ganska fascinerande att bitvis ligger kanalen högre än omgivningen. 

 Sjönära...eller kanske mera rätt kanalnära läge...

 Solens sista tappra försök att förgylla lördagskvällen för oss...
Men det var i morse som vi förstod att vi tillhör lämmelfolket...Som på en given signal bröt ett smått hysteriskt plockande ut på alla vara husbilsgrannar, in med bord, ihop med stolar, in med hunden som satt bunden vid backspegeln, in med tanten, ut med tanten för det var grannens tant, in med rätt tant, swiiisch och bort med några gula legoklossar under hjulen, männen startade och varmkörde, tanterna smög ut och plockade ihop det sista, och innan de ens fått med båda benen in i bilen igen så for de iväg...och där satt vi med gapande munnar stora som fågelholkar och fattade absolut ingenting. På en kvart var alla andra väck, vi tittade lite smått chockade på varandra, skakade på huvudet och fortsatte att dricka vårt morgonkaffe.

Sen måste jag fråga, nå´n mer som har problem att ladda upp bilderna i originalformat? Fick minska ned alla rejält idag, och ibland kom det även med skarpa färgränder på dom. Problem för Blogger kanske??

Sommaren har bleknat bort...

 ...men fortfarande blommar Stjärnflockan så vackert!!

 Jag har ju en viss förkärlek även för överblommade blommor...Stjärnflockan inget undantag!!

 

 Men violrutan har nog glömt att det är höst, den blommar som aldrig förr!! Det märkliga är att plantorna inte har riktigt likadana blommor, de som blommar nu har dubbeldubbla blommor, pyttesmå och sååå söta!!

Nu lite uppdatering om mina fötter...några babyfossingar lär det inte bli...mjuka som barnaschel på ovansidan, och hårda, valkiga och FULA på hälarna...så det blir att ta fram fotfilen innan druvorna ska skördas!!

Ibland har jag ett stort behov av ensamhet, tid för eftertanke och att bara vara.

Dom som inte känner mej så väl kanske blir lite förvånade, min personlighet kanske inte verkar så djup vid första intrycket...

Igår var en sådan dag, jag kände att jag behövde prata med mej själv, och valet blev då Riseberga klosterruin, inte speciellt långt härifrån.

Hade jag levt på 1100-talet så hade klostret varit i bruk, men att jag skulle ha tillbringat min tid där är väl föga troligt...

möjligen nunna i ett munkloster då!!

En vacker plats är det, många sommarbröllop hålls där bland annat.

Inte mycket återstår av själva klostret...

...men vilket hantverk!! Undrar just hur mycket som återstår av våra byggnader efter 900 år...??!! Visst är fönstret vackert??

Hur många nunnor har inte suttit inför dessa stenväggar och begrundat sitt val av liv...? För inte kunde det vara självklart för alla dessa kvinnor att tjäna gud och inga syndiga tankar ha...??  Å vem bestämde vad som var synd??

Säkert fick många även ro i sin själ här, som jag fick denna söndagseftermiddag/kväll. Men någon nunna kommer jag aldrig att bli...

Förresten så vet jag att även nunnorna hade en räv bakom örat...

...för varför skulle de annars behöva ha den gula skylten...??

Så var den här helgen nästan slut också....

Den har gått i en rasande fart, mycket tack vare prinsbesöket.

Som vanligt är mormor nummer två, men det har jag funnit mej i, nå´n ska ju stå för markservicen också...

 Kan meddela för dom som inte vet att 05.20 i lördagsmorse var det solsken och bedårande himmel här på Närkesslätten...och för en liten prins finns det inget som säger att man inte heller kan gå ut då om man vaknar...Välklädd ska man vara, värst är de där rackarns skorna som man ska ha på sej...

Välklädd var inte mormor när hon vaknade så dags, efter några minuters mys mellan mormor och morfar i sängen, tog tålamodet slut och prinsen ville ha frukost. När han fick se mormors schangtila kropp slinka in i morgonrocken skrek han förfärat...

"...BEEEHÅÅÅÅ...!"

Ska för övrigt ikväll ta upp det skratt jag hörde från sängplatsen bredvid...

 Vi har hunnit med att skörda sista tomaterna...

  Å vattna...koncentrationen var stor...ända tills prinsen upptäckte att mormor nog också såg lite torr ut...det ska jag för övrigt också ta upp med mannen i huset ikväll...på behörigt avstånd stod han och hans skratt hördes över hela paradiset...

 Efter ansträngande dag blev det vila framför barntv, de vackra bruna ögonen föll sakta ihop...

Det gör de även snart på mormor, efter välbehövlig middagslur ska jag sedan framåt kvällen vandra runt hos er andra på alla trevliga bloggar, och ser hur er helg varit!!