En dag med prinsen...

...har vi haft. Prinsmamma och prinspappa hade lite att syssla med som små prinshänder inte kunde vara med på. Så underbart att få rå om, och så annorlunda. Hela tiden passa, inte ramla, inte klämma fingrarna, inte göra sig illa. Hur mycket en liten prins tål vet vi ju inte. Hur trött tror ni han var på mormor framåt kvällen...?? Mormor som hela tiden var steget efter och kollade och höll i, arma pojke! Men tror ändå han tyckte det var rätt kul...

Vi lagade mat...övade på pincettgreppet...

Byggde med lego...där slår han sina syskon med hästlängder för sin ålder!

Å sen har han hjälpt morfar att klura ut lösningar när det kört ihop sig i byggandet! Jag har njutit, försökt att se honom som den lilla kille han är och inte tänka på hur sjuk han egentligen är...och faktiskt, stundtals gick det riktigt bra! Älskade unge!

Först vill jag bara säga, TACK  för alla uppmuntrande och värmande kommentarer, och ingen ska på något vis känna att ens egna bekymmer är små, vi har alla våra kors att bära. Medkänsla och empati är en väldigt god egenskap hos alla er bloggvänner, det betyder så mycket att ha någonstans att "spy ur" sig all ilska och sorg, sen tror jag vi alla gör det på olika sätt. Sen är jag orolig för prinsens övriga familjemedlemmar, hur länge ska de orka? Hur mycket ska en trött och ledsen mamma och pappa orka bära? Jag är av naturen en optimistisk person, ser inte alltid alla hinder utan travar glatt på, men i detta läge är jag förbannat liten, och det gör ont. Vem vill inte bespara sina barn och barnbarn allt ont och lidande? Men nu är det som det är, jag kan inte förändra något, men jag kan finnas där och jag kan njuta av ALLA mina barn och barnbarn, och det gör jag! Så nu tar jag ett djupt andetag, och går vidare. That´s it.

Jag tror att min sinnesstämning smittade av sig på hela universum, för i går morse när jag vaknade brann himlen utanför sovrumsfönstret. Det varade några sekunder, eller kanske minuter eftersom jag hann ut med kameran (i morgonrock som vanligt...).

Igår stod det kvälls/nattfotografering på schemat för fotokursen. Tanken var säkert god, men även där tror jag att min sinnesstämning påverkade dagen...så fort vi kom ut med våra kameror så öppnade sig himlen, och regnet vräkte ned. Inte hann jag, eller vågade heller för den delen, hålla på och ta en massa bilder och experimentera med inställningar! Snabbt upp, klick, och sen ner i väskan igen! Resultatet blev därefter...

Slottet som är en utav Örebros stoltheter skulle säkert ha gjort sig bra på bild, men där var jag så snabb så jag klippte av toppen på tornet...inte blir det här några bilder att ta med till nästa veckas kurs!! Men vi fick frisk luft och en välbehövlig promenad, man får se det så.

Å så kom vi av oss igen...vardagens små bekymmer blev ännu mindre. De stora bekymren krympte också ihop, som en skrumpnat äpple, kvar finns bara ett stort svart hål som är fyllt av frågor och sorg. Kom inte och prata med mig om rättvisa idag, för den tror jag inte på. Inte heller någon god gud som ser till de små, isåfall har jag många frågor jag vill ha svar på utav honom.

Men jag har en önskan, en stor och innerlig sådan, snälla, låt våran älskade prins få ett bra och värdigt liv!

Det gick bra hos frissan idag, om någon äventyrs undrar...Jag tror att hon insåg att här krävs det en radikal förändring när jag klev innanför dörren, för det blev det!! Från att ha sett ut som ett marsvin i håret (utväxt i nån slags icke bestämbar färg) så blev det riktigt tjusigt kopparbrunt med RÖDA slingor, så nu är i alla fall den övre delen av mina 160cm riktigt bra, resten är lite svårare att åtgärda, särskilt på så kort tid.

När jag skulle åka från den lilla orten där jag klipper mig så upptäckte jag att det faktiskt finns något mer en järnvägen där, annars förknippas väl Hallsberg med spår åt alla de håll. En riktigt söt liten bäck (eller ska det kallas en å...?) flyter igenom fridfullt.
Nu ska jag ta ett djupt andetag, sätta mig framför tv:n och titta på nyheterna. Det har väl knappast undgått någon idag att det förekommit riktiga övertramp inom äldreomsorgen i en närliggande kommun. Å jag är rädd att det inte är på det enda stället i landet, men kanske förhoppningsvis blir det ett uppvaknade för flera inom omsorgen över huvudtaget. Jag blir ledsen, de drabbade gamla kan inte försvara sig. Så sorgligt.

Jaha, transplantationen lyckades! Ingen rehab behövdes heller, plåtburkar klarar sånt bättre än människor tydligen. Tack vare goda vänner som är datakunniga så ordnade det sig snabbt. Jag lånade mannens lap lite i smyg, den är absolut ingen hit, skärmen har lagt av för länge sen så man får koppla upp den till tv:n och på något vis känns det som om övriga familjen inte uppskattar att jag bloggar när de tänkt sig att se nå´n action eller deckare.

T.o.m. vädret var med oss idag tycker jag. Tog en liten tur i trakterna, de sista löven ligger som en fin guldmatta på marken.

På en del ställen kan färgerna nästan vara sagolikt vackra!!
I morgon ska jag göra något som jag verkligen längtat efter och verkligen behöver: KLIPPA mej!! Det är en ångestfylld upplevelse, min älskade frissa (och även gammal vän) sen hundra år tillbaka, minst, är sjukskriven!! Jag förstår att det kommer att dra ut på tiden (sjukskrivningen alltså), och det har jag med gjort med klippningen, men nu har jag fattat mod. Det känns som om jag nästan lämnar över mitt liv i den nya frissans händer, men med lite lugnande medicin till natten och sen en stadig whiskey i morgon så ska nog det här med gå bra...Huuvvaligen!
Nu ska jag ta en runda på alla era fina bloggar och se vad jag har missat!!

Det är nästan som att förlora en arm eller ett ben...men riktigt så illa är det väl inte,men handikappad blir jag!Min stora, rejäla stationära har lagt av helt!! Efter viss konsultation befinner den sig nu hos vännerna i torpet,som inte är i torpet, och där bedrivs det någon slags akutmottagning för havererade datorer. En transplantation är inplanerad och sen hoppas jag att den återuppstår. Tills dess ska jag leva stenåldersliv känns det som. Så gott folk, jag har inte övergett er, hoppas återkomma snart! Ta väl hand om er så länge, jag får ta igen och läsa igenom era bloggar  när jag kommer över någon dator.

De som börjar tröttna på näst intill euforiska inlägg om gamla ting vi hittar här i torpet kan sluta läsa nu...för nu kommer ytterligare ett!

 Igår kom mannen med delar av en gammal kassabok, och i den fanns även anteckningar om de förmodade första ägarna, en Helena f. Öhrn född 1863 bl.a. och hennes två barn. Så nu har vi lite att gå på när vi ska börja forska vidare!

 I boken fanns en inventarieförteckning, jag får gåshud när jag läser...skrivet 1910. Av en del andra anteckningar framgår det att torpet förmodligen hette Lunda från början, och det är mycket troligt. Om det är så jag ska undersöka om det är möjligt att ta tillbaka det.
 

Dagens gymnastikpass består av denna grushög...den ska jämnas ut till en bra parkering för våra bilar, och det är väl hög tid innan det kommer mer snö som tänker ligga kvar dessutom.

Detta mode...nu märks det att jag börjar bli gammal, jag hänger inte med längre...Bonussonen  har köpt nya jeans och de skulle i tvättmaskinen för första gången igår. När sen jag plockar ut dessa, så är de felsydda!! Det såg jag ju direkt, jag som haft ett antal sykurser för ett antal år sen...sidsömmen var vriden så den hamnade mitt på benet, på  båda benen dessutom! Arma pojke, nu har han blivit pålurad jeans som kommer att vrida sig mer och mer efter varje tvätt, så jag rusar upp till honom och undrar hysteriskt var i h-elve de säljer dylika misstag?! Nästan skräckslaget förklarar han att det är den modellen...nä..nä...här lurar dom ingen gammal sykunnig kärring. Tålmodigt får pojkstackarn lyssna på mitt utlägg om hur de gör att för att vinna tyg, och att de är felsydda...på eftermiddagen kommer en äldre dottern med delar av familj och jag visar henne jeansen. "...Men mamma, de ska se ut så där, de heter ju Twister om du läser på lappen..." Tror fortfarande att det är ett sätt för fabrikanterna att tjäna pengar...
Vill åter igen tacka för alla snälla kommentarer jag får!! Jo visst gör väl fotokursen sitt till, det som är bra med den är att man tror lite mer på sig själv, samtidigt som han försöker lära oss hur man komponerar en bra bild, fast alla betraktar vi ju olika.  Men lite modigare har jag blivit!

Nej, se det snöar, nej, se det snöar,
Det var väl roligt, hurra!
Nu blir det vinter, nu blir det vinter,
Som vi har önskat, hurra!

 Jo men visst, man kan bli förvånad för mindre. Några som vart ännu mer förvånade var två kattdamer, de liksom vände i luften i morse när jag öppnade dörren ut. Så nu kommer det att dröja till april ungefär innan Svea går ut igen, Sigrid kommer däremot att springa ut och ställa sig vid nästa dörr och vråla så man ser hela maginnehållet genom halsen på henne. Trots sin ålder har hon inte lärt sig än att det till nittionio procents säkerhet råder samma väder runt hela huset.

Det var inte länge det låg kvar så här vackert på grenarna, solen gjorde sitt till.

Utsikten vore ännu mera fantastisk om inte gärdet utanför vore fullt med dessa elefanttamponger...Har försökt att undvika att få med på bilden, men till höger på bilden skymtar en såndär fuling. Ja, jag förstår att stackars bonden inte kan samla ihop alla och ha plats för dem hemma på backen, men vackra är de inte!! Enda nyttan de möjligen gör just nu är som samlingspost för allehanda fåglar, de slipper sitta på backen och bli kalla om fötterna.

Malva ser tyngd ut under sin lilla mössa av snö. Ett tag tyckte jag nästan att Malvorna var som ogräs, men nu uppskattar jag dem verkligen! Ska nog bli lite snällare mot dem nästa år, det var nog en och annan som mötte ett hårt öde i somras.

Ser ni älgen där borta....??

 ...inte jag heller!! Men det första gången på väldigt länge som jag törs mig ut i våran lilla skog, man läser och hör alla möjliga skräckhistorier om dessa jägare som skjuter på allt de ser (och inte ser...!!) Däremot såg jag en gröngöling, inte en såndär som finns i KalleAnkatidningen, utan en riktig. Den poserade så snällt, så jag tog försiktig upp kameran, tyst fick jag av linsskyddet, skärpan....å så ....flax...flax...Jag ger mig den på att han log när han  elegant for iväg mellan granarna.

Dammen har nästan vuxit igen nu på sensommaren, och även fått en höstskrud.

Det kommer att dröja innan man kan sitta här med kaffekorgen igen, möjligen att man till vintern kan ta med varm choklad istället och kanske kana runt lite på isen istället. Å vad jag älskar att sitta här!! Så fridfullt, så många tankar som har bearbetats här! Tio minuters promenad, sen är jag här. Man kan inte mer begära.
Sist men absolut inte minst, en utmaning från vännen på http://creadiem-skapadagen.blogspot.com.
Man ska svara på tio frågor, om sig själv.
1.Vilket är ditt favoritord? Måste vara vänskap.
2.Vilket är det mest avskyvärda ord du vet? Avundsjuka i alla dess former.
3.Vad går du "igång på" kreativt, spirituellt och känslomässigt?Svårt, men det blir nog vänners sällskap.
4.Vad avtänder dej?Fulla karlar ( det stal jag av crea...)
5.Vilken är din favorit svordom...oooops, där skulle nog mina barnbarn kunna svara...jag svär ordentligt...jävlar att jag kan!!
6.Vilket ljud eller oväsen älskar du? Fåglar en tidig vårmorgon, tranorna till trots...
7.Vilket ljud eller oväsen hatar du?Hmmm, kanske när jag vaknar två rum bort av att mannen somnat framför tv:n och snarkningarna hörs ända till min säng...eller hatar kanske var att ta i, men jag blir j-vligt irriterad!
8.Vilket yrke skulle du kunna tänka dej? Ja men det är ju självklart!! Inom vården! Sen om det blir gamla eller utvecklingsstörda, så långt har jag inte kommit än. På tal om det, hörde ett jättebra ord, normalstörda...dit kan vi nog räknas oss lite till mans!!
9.Vilket yrke skulle du INTE kunna tänka dej?Obducent
10. Om herren vår Guds himmel existerar. Vad skulle du då önska att han sa till dej när du anländer? Den frågan tänker jag fundera på i natt...
Som vanligt kan jag inte välja ut några som ska få denna utmaning, snälla, ta den allihop!! Ingen nämnd och ingen glömd!
Just ja, lite längre ned på min sida här på bloggen, lite till höger eller så, har jag gjort en liten historieruta om vårat torp. Jag hoppas att jag någon dag kan lägga till så mycket mer, att det finns någon som kan berätta eller att jag får tid att sätta mig ned och söka.

Vad är det för fel på mig...??

Det har väl inte undgått någon att det pågår renovering av torpet vi bor i...eller gamla delen ska jag väl tillägga. Huset byggdes 1895 och vi vet väldigt lite om det från början. Men jag är som Pippi Långstrump, en sakletare. Så idag hittade mannen den här kängan, i taket på gamla köket uppe i pärlspont och sågspån (man kan ju undra varför de gömt den ni taket...). Då hamnar jag i någon slags trans, går i gång direkt i fantasin.

Sen kommer nästa fynd, en lika sliten liten sko. Vad är det för stackars barn som haft så trasiga skor? (Cornelis: somliga går i trasiga skor...) Storlek 22, då har man nyss börjat ta sina första steg, någon som tultat fram på dessa golv för kanske hundra år sen?? Å så gärna jag skulle vilja ha en bild på denna någon!!

Å denna någon hade säkert ärvt sina skor, de var omklackade inte bara en gång...hur lätt var det att gå på dessa när nubben stack ut lite här och där?

Skulle jag nu tycka att kvällen blir lite segdragen kan jag ju alltid prova dessa droppar, det finns en liten skvätt kvar på botten...Står att det är till en fullväxt person, och dit måste jag ju räknas.

Jag vet, bilden är dålig, men den finns i en utav mina läroböcker och jag tycker den är så underbar! Visst är hon vacker gumman??!! Där kan man snacka om skönhet, släng er i vägen alla "Tvfruar" vartän ni kommer ifrån...Ingen plastik i världen kan ersätta dessa vackra ådriga händer eller ansiktets djupa fåror. Å tänk, jag tror verkligen hon njuter när hon luktar på blomman, dement eller inte, hon uppskattar doften av det enkla.

Nu finns det inte mycket kvar i trädgården att glädja sig åt...men den här rosen sitter rätt skyddat och den har blommat ihärdigt hela sommaren. Nu har jag tappat bort lappen med namnet förstås, men den blir inte speciellt hög och lite buskig i växtsättet. Tålig är den också, sätter väldigt illa till just nu när mannen ska passera med div byggmaterial, har fått sig både en och två smällar, men den  reser sig lika glatt igen.
Nu ska jag snart hämta minsta prinsessan på fritids, föräldrarna är till den stora huvudstaden med prinsen för ny provtagning. Om jag säger att jag inte har ett helt ormbo i magen, ja då ljuger jag! Vill sååå gärna att det ska fortsätta med positiva besked, en liten kille ska ha ett bra liv!!

I morse nöp det rätt bra när man vaknade...nu menar jag temperaturen utomhus!! Alldeles vitt och -5.6 visade termometern på. Å faktiskt kom det ett par flingor snö igår, alldeles sant. Hade äran att skjutsa några av männen i byn till första bastukväll, och då dalade det ner något vitt från den mörka himlen. Någon i baksätet på bilen vart lite orolig, snöskoveln stod ju fortfarande längst in i förrådet...men jag lugnade honom med att så mycket skulle det nog ändå inte bli. Bastukvällen höll förresten på att sluta i katastrof, när vi kommit en bit på väg fick mannen i huset något panikartat i blicken..."j-vlar...korven ligger kvar hemma..." Tvärnit, handbromsvändning och hem igen, och mycket riktigt, där låg den rökta korven och nästan hånlog i kylskåpet. Ingen bastu tydligen utan tjocka skivor rökt korv till ölen...

 Från en vacker klar morgon blev det en lika vacker dag. Jag har ägnat dagen åt att rädda de stackars pelargonerna in från glasverandan, de såg lite frusna ut. Mannen fick däremot något förfärat i ögonen när jag släpade in alla stora vilda pellisar, de ska nu dela rum  med diverse byggmaterial och kommer förmodligen att stå i vägen vart jag än ställer dem...men den risken får jag ta!!

Ibland är jag nog så nära en robot jag kan vara...programmerad. När man vaknar upp och det är skoldag och sen det ändras p.g.a. läraren är sjuk, så blir jag totalt handlingsförlamad. En hel dag helt öppen, vad gör man? En tur med kameran blev det, prio ett liksom...

Daggen låg kvar som silverdroppar på rosenbladen...

 

Malvan har klarat de senaste nätternas frost, var riktigt vacker den också med sin pärldräkt...

Aklejan överblommad sedan länge, hade fått lite spindelnät som extra prydnad...

Men allra vackrast var nog de sista Floxen som böjde sig lite trötta vid uthuset.
Sysslolös blev jag inte heller denna dag, väl inne igen så ringde de från äldreboendet och efter trettio minuter stod jag på avdelningen klar att börja jobba! Så varför bekymra sig för hur man ska få dagen att gå...??

Hemma igen!! En tripp med mannen ner till Halland, å alla julklappar plus lite födelsedagar fixade!! Ooops, många höjer säkert på ögonbrynet både en och två gånger där, hur fick hon mannen med på något dylikt...??Men en kort förklaring, när jag tidigare jobbade i affär så var julen den j-vligaste perioden på hela året, man var helt slut både mentalt och fysiskt sen skulle man till på köpet hinna med sin egen jul och julklappar!! Nu kan man tro att jag är ett shoppingfreak, men si där är det fel! Vårat stora shoppingcentra utanför Örebro har jag högst besökt tre gånger sen det byggdes om för säkert över ett år sen...Så, vi tar en tripp på höstkanten, bokar en övernattningsstuga och sen i lugn och ro fixar allt, så nu kan jag lugnt luta mig tillbaka och småle, för jag är klar...
Vägen hem tog vi via Gränna, vädret igår var ju bara sådant som gör att man vill ta turistvägen vid Vättern, så mycket trevligare än motorvägen om man inte har alltför bråttom hem.

Åt en jättegod lunch i det rosa huset på bilden, väldigt trevlig personal och bar service, kan jag varmt rekommendera om ni blir hungriga i Gränna, Grännagården heter det. Ligger på vägen  ner mot färjeläget.

Efter god lunch blev det en liten promenad ner till hamnen, väldigt öde så här års...Men vi kom överens om att det får ett bli ett besök nästa sommar och även åka över till Visingsö. Där har jag inte varit sen min skoltid i Askersund, då gjorde man skolresan dit, och det är många år sen!!

På vägen från hamnen passerade vi en förskola...och vad vore mera självklart namn än...??
Nu blir det en dag med att sortera julklappar, få lite allmän ordning i hemmet och sen jobb i kväll. Det var den onsdagen det!!

Alltså, nu är jag expert!! Kan ALLT om féer och älvor...Vet exakt vad som står på önskelistan till födelsedag och julafton. Fanns inte en bråkdel när mina barn var små...

Å en sak till...man får faktiskt dricka Oboy till frukost på en söndag, det är fortfarande helg då, faktiskt...Älskade unge, snart sju år och tron på sig själv och livet sviktar inte en sekund. Hoppas världen kommer att vara skonsam mot dig.
Snart är jag färdig med Lasses bok. Den är inte tjock, inte med de ord som står skrivna, men mellan raderna ryms så oändligt mycket mer som jag bearbetar i mitt inre. Vore jag starkt troende skulle jag tro att han var den som mänskligheten väntat på och med sina kloka ord skulle föra oss vidare.

Nu är prinsessan återlämnad, tystnade är total i paradiset, nästan så det ekar. innan återlämnandet hämtade vi prinsessmodern och en prinsessyster på tågstationen i Vingåker, och se där,  där kom mitt bidrag till fotokursen, J är klart!

En något överförfriskad äldre herre satt på en bänk och tittade lite förundrat på vad jag kunde se som inte han såg...

Blodröda Jill och jag...vart tog alla hederliga gamla barnprogram och figurer vägen?? Kungligt besök, denna gång minsta prinsessan, och då fick jag vara Blodröda Jill...herre gud, vem sjutton är det?

Å vilken tur att vi sparat allt gammalt lego efter alla barn...

När man snart är sju så är det inget fel på fantasin. Vid matbordet så undrade jag lite försynt om vi kanske skulle ta och göra någonting...?? Jag menar, kanske gå ut eller kanske besöka någonting. Snabbt som blixten med en illmarig glimt i ögat säger mannen i huset "...ja men skulle inte du E vilja åka till Toys R Us med mormor...??" Det ville E...Tror nästan det var lite uträkning där, middagsslummern var ju hotat av att en liten prinsessan talade oavbrutet. Så en tur till det stora köpcentrat blev det, ett litet gosedjur som kan tala inhandlades, å sen var alla nöjda, mannen hann ta en lur på soffan, prinsessan ett gosedjur rikare och jag...?? Ja men jag fick ju äran att följa med!!

Dagen började gråmulet men övergick i strålande sol!! Så det enda molnet på himlen är just nu är att gosedjuret slutat tala, så morgondagen börjar vi med ett återbesök på ToysR Us...Vad gör man inte för en liten prinsessa??

Inatt kommer jag att vara vaken. Jag kommer inte att ligga och kolla på den måne som borde lysa in genom fönstret istället för detta regnande..nej, kommer att om och om igen gå igenom en utav dagens föreläsningar. Tror säkert ni någon stött på honom i media, Lasse Gustavsson, brandmannen som är totalt sönderbränd i ansiktet.

Efter tio minuter hade jag totalt glömt bort att han inte direkt ser ut som vi andra, då hade jag (och alla andra) upptäckt att han även inte var som vi alla andra inombords. Så naket, med humor, berätta om hur man totalt hjälplös vaknar upp och är tacksam för livet, styrkan att orka vara beroende av andra, värderingar som jag önskar att vi andra hade en bråkdel av. Inte ett ögat var torrt, jag lovar, och hans sätt att uttrycka sig, satte verkligen spår i mitt inre. Han sa något väldigt klokt, man får inte vad man förtjänar, man får vad man klarar av, det gäller bara att se det. Tack Lasse för en oförglömlig dag!
Sen var det en kvinna som berättade om hur det är att få barn (hon hade själv två pojkar) med funktionshinder, att kunna vara förbannad på ödet som gjorde henne just detta men samtidigt älska sina barn och vara lycklig i det, mycket tänkvärt där också. Sist var det en jätteung tjej som berättade att när hon var tolv fick hennes mamma demens, då 46 år, och den allvarligaste formen. Hur det är att inte bli sedd som barn då, och hur man blir mamma till sin egen mamma. Gripande. Väldigt gripande.
Nu ska jag krypa till sängs med Lasses bok, ladda med en rulle hushållspapper...
Om någon orkar och vill kan man läsa lite mer från hans föreläsningar här:http://www.talarforum.se/article/lasse_gustavson/154/inget_vanligt_uppvaknande-lasse_gustavson.pdf
Jaha, det blev ännu ett lite udda inlägg...men vem har sagt att allt ska vara sig likt jämt??

Ibland ligger oron som ett ilsket monster i magen och ruvar, och det gör så ont så man knappt kan sätta ord på det. Men nu är det över, för denna gång ska väl tilläggas. Nu kan jag prata om det utan att tårarna rinner, för jag har ett resultat. Lillprinsen ramlade och slog i huvudet rejält, trots att han har hjälm, och det vart ambulansfärd och en natt för observation på Usö (vårat universitetssjukhus). Vanliga små killar som nyss lärt sig gå klarar det säkert med en snygg blåtira och kanske blir lite omtumlade, men för en prins med blödarsjuka kan det bli så mycket mer, i värsta fall en hjärnskada. Nu gick det bra den här gången, men vänjer mig, det gör jag aldrig, aldrig någonsin.

Sen blev jag alldeles varm i hela magen när jag fick denna fina award från Marie på http://carpediemmie.blogspot.com. Hon är en utav alla er bloggvänner där ute i vida världen som berör med både ord och bild, en ödmjuk och go´människa som jag verkligen känner för. Med denna award ska man då nämna tre saker eller personer som ligger varmt om hjärtat (redan där blir det svårt...), visa en favoritbild och sedan skicka vidare till fem stycken bloggare.
Jag räknar hela familjen och min vänkrets som EN sak, då gjorde jag det ganska lätt för mig där...Jo men så är det, de får bli en enda god samling underbara människor som gör livet som en pärlplatta, varje pärla är vacker var för sig, men ihop blir det en tjusig samling, inte lik något annat.
Sak nummer två då, får nog bli torpet här då. Så mycket slit (särskilt då för mannen), man tycker det tar sådan tid. Ibland är man färdig att ge upp. Men sen behövs det bara att vakna upp en morgon, solen tittar en genom ganska skitiga fönster (tyvärr, men hävdar att det är ingen idé att putsa så länge vi rustar...) och då känner jag att det här är ju just min plats.
Nummer tre får bli vård och omsorg för äldre. Ett udda val, men det ligger mig varmt om hjärtat. Ju mer jag jobbar med gamla, ju mer funderingar får jag. Jag har ingen bra lösning på problemet, absolut ingen kritik mot de som jobbar, de gör ett hästjobb, men politikerna...där finns det en del som jag skulle vilja ha ett samtal med!

Favoritbild då??  Eftersom jag då inte har något gruppfoto på familj och vänner...så ja det blir det naturligtvis från paradis nummer två, Kullsbjörken utanför Rättvik!! Det valet var inte så svårt. Värre blir det att skicka till fem andra bloggvänner, jag som inte ens kunde välja lag i skolan för att jag var rädd för att någon skulle bli sårad...!! Så jag gör det enkelt för mig, men också för att alla betyder något speciellt var och en på sitt vis, var så goda!! Till er alla!! Tack Marie än en gång, tack alla ni andra som "hälsar på"! Ett annorlunda inlägg blev det, precis som livet i övrigt, inget är självklart.

Livet går inte alltid på räls, men tack underbara stora prinsessan, mitt i livet, femton år och så klok!

Du gjorde att dagen i går fick ett ljus trots allt, och att vara mormor och känna att man fortfarande betyder något, det är så gott!

Det är inte alltid det som sägs som betyder mest, när du satt och pluggade och sen tittade upp och log, vi delade inte bara oro då, utan även glädje.

Att du hade med din älskling gjorde inte något heller, men hur kan en hund "tala" så mycket...??

Önskar dig allt gott i livet, jag är glad för varje dag som du vill ha med mormor på din upptäcktsresa!

Nu är det verkligen höst, även om man vaknar till en underbar soluppgång denna morgon. Tranorna kretsade kring gärdet utanför och försökte få ihop sitt resesällskap, högljudda...Det är lite vemodigt, och väldigt vackert.
Vännen i torpet (som naturligtvis inte var i torpet...)och jag tog en tur till ett favvoställe...

...och se på!! det var 25% rabatt på alla perenner!!

 

En vit Höstanemon blev det....

 

Så nu är lyckan total, en ljusrosa, mörkrosa och en vit. Vart lite ommöblering i rabatten, men det var det värt!

I natt var en såndär natt när luften liksom inte räckte till, låg och vände och vred på mig. Så när mannen somnat så smög jag upp, öppnade fönstret och lät den kalla luften strömma in, så ljuvligt! När tankarna slår rot så måste de få göra det, och i natt höll jag på med mina studier. Tänk att jag som fyllt femtio, och var tvungen att göra det dessutom, för att fatta hur kul det är att läsa! Mina tre barn har varit mycket klokare än jag, läst och insett nyttan av det. Jag har klarat mig på nioårig grundskola och varit nöjd med det, tills jag blev arbetslös. Så öppnar sig en ny värld, jag VILL verkligen läsa!! Å då blir jag så förbannat (ursäkta) stolt över mina ungar, de fattade något som det tog väldigt lång till för morsan att förstå...sen somnade jag nöjd i ett väldigt svalt sovrum...