Först vill jag bara säga, TACK  för alla uppmuntrande och värmande kommentarer, och ingen ska på något vis känna att ens egna bekymmer är små, vi har alla våra kors att bära. Medkänsla och empati är en väldigt god egenskap hos alla er bloggvänner, det betyder så mycket att ha någonstans att "spy ur" sig all ilska och sorg, sen tror jag vi alla gör det på olika sätt. Sen är jag orolig för prinsens övriga familjemedlemmar, hur länge ska de orka? Hur mycket ska en trött och ledsen mamma och pappa orka bära? Jag är av naturen en optimistisk person, ser inte alltid alla hinder utan travar glatt på, men i detta läge är jag förbannat liten, och det gör ont. Vem vill inte bespara sina barn och barnbarn allt ont och lidande? Men nu är det som det är, jag kan inte förändra något, men jag kan finnas där och jag kan njuta av ALLA mina barn och barnbarn, och det gör jag! Så nu tar jag ett djupt andetag, och går vidare. That´s it.

Jag tror att min sinnesstämning smittade av sig på hela universum, för i går morse när jag vaknade brann himlen utanför sovrumsfönstret. Det varade några sekunder, eller kanske minuter eftersom jag hann ut med kameran (i morgonrock som vanligt...).

Igår stod det kvälls/nattfotografering på schemat för fotokursen. Tanken var säkert god, men även där tror jag att min sinnesstämning påverkade dagen...så fort vi kom ut med våra kameror så öppnade sig himlen, och regnet vräkte ned. Inte hann jag, eller vågade heller för den delen, hålla på och ta en massa bilder och experimentera med inställningar! Snabbt upp, klick, och sen ner i väskan igen! Resultatet blev därefter...

Slottet som är en utav Örebros stoltheter skulle säkert ha gjort sig bra på bild, men där var jag så snabb så jag klippte av toppen på tornet...inte blir det här några bilder att ta med till nästa veckas kurs!! Men vi fick frisk luft och en välbehövlig promenad, man får se det så.