Igår var det kalas med stort K i Odensbacken, prinsessan blev elva år!! Denna unge som var med vild än tam när hon var liten, stod på köksbordet och greppade efter taklampan när hon knappt kunde gå...Men igår gick det mera lugnt till...

 Det öppnades paket ...man fick ju låtsas att man inte kom ihåg vad mormor och hon hade shoppat några dagar innan!!

 

Glad och stolt mamma och storasyster (mamma till vänster på bilden...)

Men vad är nu detta?? Dukat på mitten av bordet?? Jo, prinsen i familjen är lika långfingrad som en schimpansunge och numera går han också, så räckvidden är enorm. En säkerhetszon med andra ord.

Mamma i huset hade bakat en underbart god tårta (som alltid), och nu börjar det bli svårt att kunna blåsa ut alla ljusen på en gång! Man får ta nya tag igen och igen...

Tårtan var god, även en liten prins tyckte det (nu vet jag att hans mamma ryser, matkladd är inte hennes favvo), man ska äta så det syns...och gärna med hela kroppen.

 

En glad och uppspelt lillasyster, snart snart är det hennes tur att fylla år, på självaste julafton faktiskt!

 Varför alla dessa stenar?? Jo, det är dessa som mannen grävt ut under det golv som nu ska bli vårat nya sovrum!! ALLT!! Jag förstår om ryggen värkt många kvällar och knäna skakar.

 De största fick han hjälp av sin son att forsla ut, de gick inte att få i skottkärran ens.

Så nu ligger alla dessa stenar som monument över hans flit. Tur att man ibland inte vet vad man ger sig in på...

Igår kom de över hustaken...

Vackert och majestätiskt seglade de vidare...Vi bor alldeles invid Kvismaren, ett riktigt fågelparadis. Nu kan man som granne bli ganska trött på deras skrikande innan de samlat ihop sig, men något vemodigt och tjusigt på samma gång är det.

Vägen ut till fågelparadiset går igenom en allé, och kvällens sol bjöd verkligen på ett skådespel i färger!!

Några få minuter, sen är allt över. Solen har gått ned bakom skogen och allt får helt plötsligt en annan och tristare färg.
Idag blev det en tur ut till ett annat vackert område, alldeles inne vid utkanten av Örebro där Hjälmaren liksom tar slut, har vi...

..Rävgången. Flera vandringsstråk, väldigt fint iordninggjort och ypperligt att gå där en dag som denna.

Rynningeviken bjöd inte direkt på något badväder, blåste småsnålt och Hjälmaren såg verkligen ut som en grodpöl...

Fortsätter man sen efter nya leden så kommer man fram till Naturen Hus, där kan man äta lunch eller ta en fika, väldigt goda räkmackor hade de...Måste vara kanon att sitta här en sommardag!

 

 Sen kan man fortsätta vackert efter ån...

...och kommer då till mynningen där Hemfjärden börjar och utanför där har vi Hjälmaren!!

På vägen tillbaka träffade vi Anna Ank...nej det var det ju inte!! Det har var ju en söt och trevlig andfröken som gjorde sig fin efter middagsdoppet!
Har alltså haft en kanondag med en klasskamrat som tog med mig på en liten vandring, vädret är bara så underbart som det kan vara en höstdag! Så ni ser, det går framåt med mitt nya motto:..."lär dig älska hösten..."
Ikväll blir det kalas i Odensbacken, mellanprinsessan fyller elva år!! Herre gud, var det inte i går hon tultade runt i alldeles för stora gummistövlar på ladugårdsbacken...??

Det blåser i träden idag...!! Torkvinden är full med tvätt och ser mer ut som en karusell just nu...

Tog en promenad genom våran lilla skog till dammen, träden börjar byta om till höstdräkten, lite vemodigt, ungefär som min sinnesstämning idag.

Den gamla kvarnen speglade sig i dammen, satt en stund och bara njöt av tystnaden.

Berta Bäver har gjort en ny uppstigningsramp, röjt lite så det blir lätt att komma upp...

...till sitt nya virkesskafferi. Hoppas hon får vara ifred för alla jägare nu...

Många vackra löv fanns det efter stigen. Naturen är ganska fantastisk på att fixa till det lite extra!

Den ÄR vacker våran lilla skog...

Å alldeles lagom för att jag inte ska villa bort mig!!
Ja, vemodet har rullat in som både Jerry Williams och Monica Thörnell sjunger i En Vintersaga. Att då ta en promenad i skogen, försöka tänka att lägga energi på det man kan förändra och sen låta resten bero, det är det som behövs. Om en stund ska jag åka till familjen i Odensbacken och vara barnvakt, det GER energi!!

Ja men ser ni??!! Nu är jag verkligen med i gänget!! Eftermiddagen blev i svampskogen med mannen i huset. Lyckan är total...Tänk, vi hittade så att det t.o.m. räckte till att frysa in till kommande behov.

Vi tog oss till skogen där en gång kära svärmor haft sin sommarstuga, nu ligger den öde och förfallen mellan granarna. Det kändes lite vemodigt att titta in där i fönstren...

...någon hade plockat bort (stulit?) vedspisen med bakugnen fanns kvar. Skulle väldigt gärna gått in i huset och kollat in resten, men det var låst. Någon kanske äger det men låter det förfalla. Synd.

 

Tänkte först snygga till kvällsmackorna...men avstod sen. Sen fick vi skynda oss hem till lokala affären i Odensbacken, till svampmackorna måste man ju ha rostat bröd!! Ut kommer mannen från affären även med prickekorv!! Han litade inte på mina svampkunskaper, eller var det de här röda han vart rädd för?? Ja, ja, det blev mer till mig...

Nu har vi valt kamin till nya sovrummet, den kommer i veckan. Hoppas den är lika effektiv som den är snygg!! Inte en vinter till med fleece och raggsockor i sängen!

Först vill jag bara berätta, det KNAPRAR i väggen, låter som det är flera och att de har rave party eller liknande...

Antingen är de helt döva så de inte hör råttmackapären i väggen eller också skiter de fullständigt i den. Funderar på att lämna tillbaka den till Clas Ohlsson...
Fotokursen var kanonbra, förutom att den slutade precis när vi kom dit...eller det kändes så i allafall. Han som håller i den är ett riktigt fotoproffs, och kan verkligen förklara! Så nu är alla  automatiska inställningar förbjudna, nu är det manuella som gäller. Ska väl inte säga att poletten trillade ned fullständigt, den kärvar kanske lite på slutet, men jag tror att jag börjar fatta vad det handlar om.
Vilken underbar dag det varit!! Dels har vi haft sommarvärme här, tjugo grader mitt på dagen och sol emellanåt, och sen har jag och mellanprinsessan shoppat.

Underbara unge, fyller elva på tisdag, det är klart att hon ville shoppa sina egna presenter!!

Efter shoppandet blev det fika på konditori Wasa, man måste ju liksom passa på...wienerbröd med choklad och cocacola, det var prinsessfika det!!

Ja, jag har lugnat ner mig idag...eller egentligen inte. För i kväll börjar fotokursen, och jag är nog ungefär som barnen på sin första skoldag, helt övertygad om att så fort jag sätter foten innanför dörren så kommer de att ge mig koden som gör att jag knäcker alla koder på en gång!! När jag går hem sen är jag en fullfjädrad fotograf...Eller...?? Man kanske ska ha en portion tålamod också...Ja, ja, kul ska det bli, jädrans kul.
Tog en rejäl promenad igår, och träffade en gammal bekant...

...det är ett tag sen vi sågs...

...vi tittade varandra djupt i ögonen (jo men det är väl klart att ni ser ögat...??!!) och konstaterade att livet ändå är rätt behagligt. Han tyckte jag såg fräsch ut (jo man tackar!!) och jag kontrade med att han skaffat snyggt örhänge sen sist (gult och vackert).
Väl hemma tog jag en runda i trädgården, allt sjunger ju liksom på sista versen.

Solrosen som dök upp från ingenstans börjar se lite hängig ut, lite skranglig är den också.

Däremot kan jag glädja mig åt att den nyinköpta Höstanemonen börjat slå ut, skulle ju ha köpt den vita också...får väl bli en tur till Björka igen.
Hur det gått för de vilda pellisarna?? Jo det ser ut som jag kan få husrum åt dem över vintern. Det som är kruxet med dem är att man inte ska klippa ner dem på hösten, de förblöder tydligen lätt då. Om det är så vet jag inte, men det törs f-n chansa...

Civilkurage eller...?? Vi slutade skolan lunch idag för fortsatta studier hemma. På vägen hem stannar jag för att handla lite mat, i en ganska stor affär, Willys. Jag har tidigare jobbat ganska många år i livsmedelsbutik, och är förmodligen yrkesskadad av det...Direkt när jag kommer in i butiken känner jag igen en "kund" som jag har haft lite sammandrabbningar med, har tagit honom två gånger för snatteri. En utstuderad man som metodiskt plockar i och ur korgen, går fort mellan hyllor och är skicklig. Först försöker jag låta bli, men sen kan jag bara inte låta honom gå runt där, och se där, pålägget "försvann", sen blir det likadant med den bredbara osten. Nu går det inte längre, jag letar på en kille i butiken och förklarar, och jag vet, han kan inte ta honom eftersom han inte själv sett det, men det känns så JÄDRANS fel, för vem är det i slutänden som får betala hans snatteri med högre matpriser?? Jag hade puls 180 (har det fortfarande, det är därför jag skriver istället för att gå ut i det vackra höstvädret...)

Det som förvånar mej är att han efter femton år håller på, så länge är det sen jag var med och tog honom första gången, händer det aldrig något mer?? Hur det gick?? Killen som jag sa till plus några till punktmarkerade honom, så man kan hoppas att de visade att de visste vad som pågick.

Igårkväll var vi på föreläsningen i klassen om alzheimers, och värd på föreläsningen var Sven Wollter, det var alzheimersdagen igår och Örebros lokala förening stod som arrangör. Väldigt intressant när man läser om äldrevård och väldigt mycket att ta till sig. Det var en läkare som berättade hur en del tester går till och sen var det en professor, och han var väl ibland lite svårt att förstå, som sådana ofta är...Wollter har ju sådan utstrålning och röst, så han hade väl i princip kunnat sagt vad som helst och man hade ändå suttit och njutit...
Nu ska jag lugna ner mej lite, ta kameran och ta en riktigt lång promenad, läsa kan man göra ikväll...

Ibland kan man behöva ett eget rosa moln....

På kvällshimlen igår fick jag mitt...
Sen kommer det snart tjatiga och vanliga desperata ropet på HJÄLP. Var ska jag göra av deras monster i vinter??

En "vilde" med sammetslena blad som luktar jättegott vid beröring, han behöver ganska stor plats...

Fuchsian på stolen kan jag offra, men de två vildarna inne i hörnet, de behöver också vinterförvaring! Chokladblomman till vänster offrar jag nog också, men som sagt va (har säkert lagt ut bilder förr och tjatat...) om någon inom närområdet skulle ha frostfritt i ett uthus, så vill jag gärna hyra några kvadrat!!
Höststädningen i trädgården har börjat, näääeee, det är inte kul... En gammal nyponbuske som sett sina bästa dagar ska väck, har grävt som besatt men fortfarande sticker det upp små rotknölar här och där.
Ikväll blir det restaurangbesök med gammal jobbarkompis, ska bli så trevligt! Tyvärr brukar våra kvällar alltid gå alldeles för fort, kvällen kommer säkert inte bli något undantag.
Det här vart ett ganska trist inlägg märker jag, men sådana dagar finns också!!

Jag älskar verkligen min man för den han är, han är speciell (annars skulle han förmodligen inte orka leva med mig heller...) och han går ofta sina egna stigar, ni som känner honom ler säkert nu och ni andra får lita på mig. Idag när han skulle åka för att hämta sin mor och hennes syster så synar jag över honom som vi kvinnor ofta gör över våra män vid utvalda tillfällen, och upptäcker då att han mest liknar Einstein på huvudet (dock med mindre hår...)

Så jag utbrister "...men herre gud, hur ser du ut...?" Då tittar han på mig med uppgiven blick och svarar "...vet du hur det är att gå in i duschen utan glasögon och försöka hitta rätt bland alla j-vla burkar och flaskor som står där....? Jag började från höger och gick till vänster, å då kan det bli så här..." Hustrun ska nu göra en separat plats för mannens shampoo och balsam, i rätt ordning dessutom...
Vi fick en underbar dag med "tanterna", många skratt, ibland så tårarna rann. Min svärmor är underbar berättare, bl.a. om hur det var när mannen i huset var liten och de bodde i Göteborg. Han var rymningsbenägen på den tiden och älskade att åka spårvagn kors och tvärs över sta´n, så det slutade med att hon sydde fast en adresslapp bak i nacken på hans jacka och hoppades att någon snäll människa skulle sätta honom på rätt spårvagn hem. Det var på den tiden han borde ha tillbringat dagarna på dagis...
Röstat har vi gjort.

En del såg tveksamma ut in i det sista...

Det finns attans så mycket att bli upphetsad över en lördag som denna...

Mannen håller ju som bekant på med utgrävningar i det som ska bli vårat sovrum och det har sen huset byggdes varit kök. Så under allt sågspån och stockar så hittar han dessa tapetbitar, och då går hustrun loss!! Jag blir helt i extas och fantasin sätter fart. På den ena är det en liten pojke som matar några höns, så det måste säkert ha varit en kökstapet, blir lite förvånad över att de hade speciella sådana redan på den tiden. Jag önskar sååå att dessa tapeter kunde berätta om hur livet var här i huset förr, vilka som bodde här då och hur de levde. Det enda vi vet om huset från början är att det byggdes som undantag åt en ung kvinna som tidigt vart änka med små barn, och på den tiden var det så att då tog mannens bröder över gården, och därför byggdes torpet, och med en liten åkerlapp till, åt henne och barnen. De här tapetsnuttarna måste vara före 1940 och det gör mig alldeles knottrig.
Mannen är mindre knottrig, det är han som gräver...

Man blir glad också över att minstingen med mamma kom förbi på en fika. Tyvärr bjöd huset endast på kokosbollar, det enda som var laktosfritt. Det är väldigt dåligt med kaffebröd här sen dottern i Odensbacken började jobba...Kanske på tiden att hennes mor lär sig det!

"...jag blir hellre jagad av vargar..." Denna goding, plus hans tre syskon, finns efter min stavrunda som idag istället blev min kamerarunda. Lagom som jag kom ut så gick solen bakom alla tunga regnmoln, men det är en annan historia...Godingen är förmodligen någon slags draghund, trots att de står ofta alla fyra vid staketet, ALDRIG ett knyst ifrån dem, så vacker hund!
Igår när mannen kom hem från jobbet så stannade han liksom upp i farten, tittade på vägguttaget, sen på mig, och sen på uttaget igen...å då kände jag mig väldigt tveksam till om råttdräpar´n verkligen är en grej som jag tror på...Jag hörde själv när jag förklarade hur fantastiskt bra det är att slippa lägga ut råttgift att jag lät inte helt övertygande. Men inte en råtta i sikte än så länge...

På söndag kommer min rara lilla svärmor och hennes syster, ni vet svärmor som svetsade båtskrov på sextiotalet på Eriksbergsvarvet, och det ser jag verkligen fram emot. Hon har en underbart söt liten kolonistuga, alldeles fullt med blommor och rackarns välskött är det också. Så vad händer? Jo, jag far ut och river runt i trädgården som en stolle, och sen slår det mig, hon kommer naturligtvis inte för att inspektera hon kommer ju för att hon vill träffa oss!! Pust, så sjönk jag ihop på en stol med ett belåtet leende, rara lilla svärmor...