Jag älskar verkligen min man för den han är, han är speciell (annars skulle han förmodligen inte orka leva med mig heller...) och han går ofta sina egna stigar, ni som känner honom ler säkert nu och ni andra får lita på mig. Idag när han skulle åka för att hämta sin mor och hennes syster så synar jag över honom som vi kvinnor ofta gör över våra män vid utvalda tillfällen, och upptäcker då att han mest liknar Einstein på huvudet (dock med mindre hår...)

Så jag utbrister "...men herre gud, hur ser du ut...?" Då tittar han på mig med uppgiven blick och svarar "...vet du hur det är att gå in i duschen utan glasögon och försöka hitta rätt bland alla j-vla burkar och flaskor som står där....? Jag började från höger och gick till vänster, å då kan det bli så här..." Hustrun ska nu göra en separat plats för mannens shampoo och balsam, i rätt ordning dessutom...
Vi fick en underbar dag med "tanterna", många skratt, ibland så tårarna rann. Min svärmor är underbar berättare, bl.a. om hur det var när mannen i huset var liten och de bodde i Göteborg. Han var rymningsbenägen på den tiden och älskade att åka spårvagn kors och tvärs över sta´n, så det slutade med att hon sydde fast en adresslapp bak i nacken på hans jacka och hoppades att någon snäll människa skulle sätta honom på rätt spårvagn hem. Det var på den tiden han borde ha tillbringat dagarna på dagis...
Röstat har vi gjort.

En del såg tveksamma ut in i det sista...