Näe...nå´t vintrampade blir det nog inte idag...risken att drycken blir blaskigare än nattvardsvinet är stor...

Min enda lediga dag den här veckan, och det regnar ihärdigt. Det tar jag som ett tecken på att jag med gott samvete kan tillbringa dagen inomhus och precis som jag vill...framför dator´n tex!! Har försökt halva (nåja, en liten lätt överdrift kanske...men ändå...)förmiddagen att kommunicera med Telia, via telefon...Vi har problem med Telia, varken telefon, tv eller data fungerar som det ska. Ska man göra en anmälan via telefon, kan man ha ETT problem, man talar nämligen in sitt problem till nå´n stackars dataröst som sen ska försöka leda en vidare...att det är tre fel klara den inte, då får man göra tre anmälningar...Vart tog de gamla hederliga telefonisterna vägen, de med knut i nacken och glasögonen på nästippen, som kunde allt på sina fem fingrar, hade koll på varenda människa i hela Teliahuset, var de på toaletten så fick man till svar att de var på kundbesök och återkommer om en kvart...

 

Trädgården står och förfaller...

...men mina älskade höstanemoner, de står pall trots all väta!!

 

Nästan så att de istället öppnar sig emot himlen för att ta emot allt regn de kan få.

 

Den här vackra, enkla ängeln hittade mej på vår lilla resa i helgen som var. Nu står den i fönstret och får bli en symbol för den oro och sorg jag har i mitt hjärta, hur liten man kan känna sej när nära vän och även barnbarn inte får vara friska, det som är så självklart för oss andra. Den påminner mej om att vara rädd om de vänner man har, om alla nära man har runt omkring sej, och att livet inte alltid är spikrakt och självklart. Det är inte alltid ord som är viktigast, det är närvaron och en arm runt en axel. Nej, jag har inte en tro i religiös bemärkelse, men jag vill tro på det goda här i livet, men ibland är det så svårt.