Den som har potatisen i jord idag är väl glad...

För regnet verkligen öser ned just nu. Nu har vi endast fyra ynka potatisar i jorden, som är vårt bidrag till potatistävlingen. Mannen i huset brukar ibland skryta med att vi är potatisbönder, men jag är lite mer blygsam över dessa fyra...

Om potatistävlingen återkommer jag när den är aktuell, tills dess får vi följa de fyra på deras väg.

Någon som däremot inte är på vägen är min lilla svarta. Nu gäller det en svart bil och ingen utstyrsel för andra ändamål. Bilen står på tomten och ser ut som en halt häst som ska bli skodd, ena hjulet (??) i vädret eller hur man ska beskriva det, upphissad med domkraft är kanske mer korrekt. Det som satt bakom(?) hjulet skulle bytas ut, men allt som där bakom var ihoprostat och hårdare en cement. Så nu har jag en man i huset med gråa hår, trots sin ringa ålder, och frågan är om det är värt både arbete och pengar att kosta på den lilla svarta?? Till jobbet får jag åka husbil...nödlösning kan man väl kalla det.

En kär kollega kom med lite blommor till rabatten härom dagen.

Å som vanligt...har jag glömt namnet!! Men visst är den söt, liten och näpen, påminner lite om harsyrans blommor tycker jag. Nu är den j-drigt liten kan jag säga, så att få bild på den var inte lätt...dålig syn som jag har och darrig på hand.

Med sig hade hon också en gul enkel viva.

Väldigt vanlig söderöver i landet trodde hon. Vacker i sin enkelhet tycker jag.

Tulpanerna...

...varför dyker de upp på nya ställen hela tiden?? Är det någon som med mej vill skämta aprilo, eller vad beror det på?? Långa, ståtliga, men alltid på fel ställen...

Fänrikshjärtat...

...lite ynkliga ser de ut, men så är de ju också småsyskon till Löjtnantshjärtat som kommer snart!!

Så...åter snart dags för en dag på jobbet!!

Det är måååndag morgon...och mitt huve´känns inte alls tungt!!

Ledig...smakar på ordet, och ja...det känns att det kommer inte alls att göra ont idag, bara jag kommer mej för med att städa ur verandan/altan...det har stått länge på dagordningen, men det har alltid kommit något annat emellan...

Å inte kan jag åka till någon annan dagledig heller för en kopp kaffe, för igår talade den lilla svarta (bilen...) om att nu var dags för en rejäl service och genomgång, ett hjullager sa sitt...Nu vet jag varför bilar inte är några sparbössor.

Det här är året pelargon, gul...

 First Yellow heter den. 

Svårt att återge den exakta ljusgula färgen. De ljusgula blombladen skimrar nästan som pärlemor i solljuset. Nu kan jag skryta med att jag har två, en sen förra året också...

Blomman tycker jag om, men växtsättet...den är lite skranglig och ser annorlunda ut än vanliga pelargoner, påminner mer om en vild art. 

Å som vanligt...

...så tycker jag nästan baksidan är vackrare!! Det rosa/cerise i blombladen...sååå tjusigt!!

Samlade lite frön förra hösten...

...och det är ju bra ifall man skriver på påsen vad det är!! Så nu har jag en riktigt sammetsröd blomma i fönstret som bara väntar på att få flytta ut, men utan namn...

 Inget här i världen är så rättvist fördelat som förståndet. Alla tror de har fått tillräckligt.  

 

Å med dom orden går jag väl ut och påbörjar städningen...

 

 

Det riktigt smällde till (ja, jag är säker på att jag hörde det...),

och så slår alla vårblommor ut på en gång!!

Pärlhyacinten...

 ...nästan som blåbär.

Fänrikshjärtan...

 ...trodde aldrig vi skulle ses igen efter att en harpalt snaggat den . Men både den röda och vita var envisa och kom igen, är rädd att harpalten gör detsamma...

Naturligtvis...

 ...så måste jag ju klämma till med en Kungsängslilja, igen...

Dom som nu växer i rabatten är sådana jag köpt och haft inne i kruka först, från förra våren, och de verkar klara av chocken att flytta ut och komma ned i jord. 

Penséerna...

 ...med lite hönsskit i krukan så har de blivit som en urskog. 

Å vad har man om man bor i Närke...??

 Gullvivor naturligtvis!! 

Brukar plocka en bukett och ta in, doftar vår och man blir salig ända in i själen.

I kväll har vi provat på hur det är att ha hund, igen...

Vi tog en promenad i blåsten för att rasta en dam i sina bästa år, hennes husse och matte passade på att under tiden ta och gå och gifta sej... Jag håller ju som bekant på att bearbeta mannen i huset för att vi ska bli med hund igen. Så en liten baktanke fanns ju med promenaden...Nu får vi hoppas att jag sådde ett lite frö som sen kan leda till att vi så småningom blir med hund igen!!

Å GRATTIS till er nere i "kroken" som blev man och hustru idag!!

Carl-Philip, William och allt vad de heter...

Nu simmar de runt i dammen och bara väntar på att någon ska komma och pussa dom på hjässan, eller kanske det redan är för sent...?

En del verkar redan ha hittat sin partner.

Och det finns alla varianter.

 De här verkar ha trasslat in sej lååånga snören med barn...

 Andra verkar mest ligga och sola sej...men tittar man riktigt noga så ser man att även de har radband...eller kanske det heter barnband...Å kolla stilen som hon håller i trädgrenen, snacka om barhäng!!

 Inte bara gäddan lurar i vassen...

 Sen har vi tomtevarianten...fast egentligen är det en liten fjäder som den piffat upp sej med, kanske ett desperat försök att hitta en partner, de flesta verkade ju redan upptagna...

Å vägen till dammen...

 ...som allra vackrast nu på våren när björkarna är skira, när gräset knappt har blivit grönt än. 

Gud, måtte den här tiden vara länge!! 

Å tack gode gud att jag redan har min prins, för det verkar vara kört i dammen, de flesta var ju redan två, det skulle förstås ha varit han med tomteskägget...men njaäe, jag går nog hem till min egna prins.

Det gjorde ni bra!! Sjöng in våren på Valborgsmässoafton, för nu är den verkligen här.

Själv missade jag både skönsång och eld, eftersom jag jobbade, men vad gjorde det, ni fixade det ju så bra ändå!!

Sen att de visar snö här på fredag, det tror jag inte ett dugg på...

Jag kan ju som bekant fastna vid lite små udda detaljer när jag är ute på mina fotonördspromenader.

När vi vandrade runt i Gamla Linköping i lördagsmorse, när vi och morgonpigga fåglar endast var vakna, så hittade jag den här lilla skylten på ett utav husen.

 "...Dessa rum hyrde Brita ut till ungkarlar som inte ägde egna gårdar..."

Undrar just vad hon skulle ha kallat sin verksamhet idag...

Jo...jo, nu vill jag inte på något vis befläcka denna Brita, men lite rolig text tycker jag nog ändå att det är!! Sen gjorde hon säkert det med stort och gott hjärta. 

På en grindstolpe till ett stort och vackert hus satt denna skylt (jo, jag var nykter, men det där med raka linjer när man tar bilder...så långt har jag inte kommit!!)

Raden där det står "hemmadottern Stina..." berörde mej. Hemmadotter...?? Var det en stackars ungmö, en flicka som hamnade på överblivna kartan, eller...?? Kanske var hon svagt begåvad som det hette förr, men få det på pränt på grindstolpen...det kanske inte var så mycket bättre förr??!!

 Huset som hon bodde i är i alla fall otroligt vackert, och tack och lov kom det inte ut någon morgonpigg och förvånad dam i alla fall...Nu står det ju bevisligen obebott, men man vet aldrig...Tänk er att ta sitt morgonkaffe uppe på den fina balkongen!!

Och har man gamla vackra ståndsmässiga hus så har man också uthus därefter...

 ...skulle nästan ge vad som helst för att få den här längan på vår tomt!! Nu är den väl snudd på större än själva huset jag bor i...men det är saker som jag nog skulle kunna vänja mej vid och stå ut med!!

Dagen har börjat med strålande sol här, första koppen kaffe är redan avklarad ute på trappan, i morgonrock givetvis. Kattdamerna är saliga av lycka, dörren står på vid gavel och det är bara att spatsera som det behagas. Enda molnet på deras himmel skulle i såfall vara att matte glömt att köpa hem kattmat...Nu får de överleva dagen på det som finns, för jag har mycket i kalendern idag. Fotorunda till dammen, mer kaffe, ev städa av verandan, ännu mera kaffe, peta lite i nån rabatt, säkert en vila i en solstol, och skulle sen vara något kvar av dagen...ja då kan det bli kattmat!!

Åker i hällande regn och åska och kommer hem i strålande solsken...

Precis så var det!! Premiärturen med husbilen har gått galant.

Första natten i Linköping, på en parkering vid ett friluftsområde. Bara vi, en massa kolonistugor och en väldigt massa fåglar...

Lördag morgon...mannen i husbilen vaknar ungefär samtidigt som fåglarna...

Så strax efter åtta strosade vi runt i Gamla Linköping...

 Som ni ser...inte en levande själ inom synhåll. Normalt folk sover antagligen så dags en lördagsmorgon. 

Trodde i min enfald att så gjorde även de som bodde i det här ursöta lilla huset, men lagom som jag knäppt bilden så kom det ut en dam på trappan, tittade lite förvånat på mej och jag var ju tvungen att ursäkta mej med att jag tyckte huset var så gulligt...då hade mannen i husbilen redan försvunnit fort runt gärdsgården. Han borde väl ändå vara van vid det här laget kan man tycka...

Fortsatte sen färden till Vadstena.

 Parkerade alldeles vid slottet, och strosade sen runt bland lördagslediga östgötar. Nu var folk vakna i alla fall...

 Den Heliga Birgittas klosterkyrka, stor som...ja jag vet inte vad. Så otroligt vacker, man kan riktigt känna hur friden liksom griper tag i en när man går där, fastän stadslivet finns runt hörnet. Tillbringade några timmar där...

...och avslutade promenaden med en tur ut på piren. Tänk så vackra stenarna är med all dess beklädnad!! Tänker inte ens våga mej på att gissa vad det är...

Vi hade parkerat husbilen på en uppställningsplats, och nästan som på en given signal, vid solnedgången, så for alla dörrar på husbilarna upp, och som ett lämmeltåg tog vi oss ned till vattnet för att beskåda...

 ...när Vättern fullkomligen brann!! Har aldrig någonsin sett något dylikt, och som vår "bilgranne" sa där han stod med sin mobil och försökte få till en bra bild...

"tror ta mej fan jag ska bli religöser på kuppen, för nu kommer han väl snart gåendes på vattnet också..." Vi stod där ett tiotal personer, alldeles tysta och bara beundrade det vackra, vi kände inte alls varandra, men efter detta hade vi något alla gemensamt, vi hade upplevt DET.

Nu måste jag nog  förtydliga mej lite angående mina små söta violer...inte försöker jag utrota dom...det var nog bara så att det tog några år innan jag fattade att de små gröna späda bladen skulle bli violer, innan dess ryckte jag hysteriskt upp dom...

Det gäller att passa på när solen bjuder upp till dans...

De stackars små violerna som envist kämpar för att få vara kvar, jag som lika envist i många år rensat bort dom eftersom jag trodde de tillhörde släktet ogräs...

Nu har de gömt sig under Honungsrosen och tittar blygt fram i kvällssolen.

"Lurade" med mannen på promenad ned till naturreservatet, ni vet där trollen och tomtarna bor...

 Man ser hur träden börjat skifta färg och åkern är riktigt grön nu.

Inne bland hasselbuskarna har vitsipporna slagit ut, fåglarna bjöd oss på en riktig vårkonsert. Eftersom jag inte klarar av rörliga motiv, så får ni lita på mitt ord...det var gott om små bevingade vänner, och alla hade en egen stämma...

 Vems skafferi det här är skulle jag gärna vilja veta, kan det vara en ekorre som gömmer sina nötter i trädroten på eken??

 Lite dåligt bordsskick vem det än är, resterna slänger man utanför ingången bara...eller också är det ett EKologiskt tänkande...

 Ni som har sett någon utav filmerna Ice Age...jag kommer genast att tänka på honom, han som lika envist håller i sin lilla nöt eller gömmer den, oavsett om jorden går under eller inte...

 bilden lånad från nätet

Även han tycks hålla till i Berga äng som det heter!

Hur det gick med katten som parfymerat sej...?? Jo, hon var förpassad till egen bädd, på morgonen när husse vaknade så låg hon och sussade sött bredvid honom, alldeles vid huvudkudden...Nu har hon dock fått tillbringa dagar utomhus, så man kan säga att vi har vädrat henne. Säkert har hon varit i rabatterna igen, men det man inte vet...det lider man inte av!!
Å nu mina vänner, nu tar jag helg, på återseende!!