" nu ska du lyssna på mej mormor..." 

sa det lilla barnbarnet och satte upp sitt knubbiga finger framför mormors förvånade ögon och öron.

Sen fick mormor sej en lektion hon sent ska glömma, för på hennes mobil visade han vad en kille som snart fyller fem önskar sej.

Ninjago. Lego...ninjagogubbar.

Mormor som knappt hade kommit över Bratzdockornas groteska uppsyn, som prinsessorna önskat sej i omgångar.

En guldNinjago.

Klart en älskad prins ska ha ninjago, men kanske inte när han fyller, det kanske redan är inplanerat något annat...
Och eftersom vi fortfarande nästan har vårvärme så tänkte jag pigga upp med lite vårbilder också.

 Önskar att jag kunde skriva att de är tagna just idag, och inte i april...

Men ljuga ska man ju inte!!
Och om knappt en vecka sitter jag här med förhoppningsvis ett nyopererat knä, ja mitt eget alltså. Har inte hunnit tänka så mycket på det än, men det ska bli skönt när det bli gjort, och sämre kan det ju i alla fall inte bli så...

Undrar om jag var slavdrivare i mitt förra liv...??

För jag verkligen älskar att sätta andra i arbete!!

I helgen gästar mellanprinsessan oss, eller om det var jag som kidnappade...beror helt och hållet på hur man ser det!! Men i alla fall så....
Och nog vet jag att vi endast är i slutet av oktober, men vem har sagt att det är förbjudet att baka saffransbröd då...??
Någon gång ska man (läs:jag...) väl vara ute i god tid och inte stå natten till första advent och baka de gula bullarna...?? Ja, nu överdrev jag väl också, för det har hänt att jag inte bakat alls, faktiskt.

Min fotoprinsessa...

...mitt i tonåren, när livet ligger framför en, som nyinköpt bok med sidor som ännu inte har rörts av någon. Man har inte en aning om hur ens första kapitlet slutar. Jag kommer själv inte ihåg hur det kändes, kommer bara ihåg att mormor, det var någon som man förundrat lyssnade på, hur mycket hade människan hunnit med...??
Och alla dessa saker hon hade överallt, varför...?? För inte tala om dessa tvprogram som nästan var heliga, var fanns nöjet i dom??
Och nu har detta flickebarn fått genomlida exakt samma sak, hon har fått se sitt förmodligen första Så Mycket Bättre i sitt liv, tålmodigt svara på säkert samma fråga minst hundra gånger under samma dag (för att hennes mormor aldrig vet om hon verkligen frågat eller bara tänkt fråga...)och ändå, ungen ler fortfarande och verkar nöjd!!
En sak är vi i alla fall eniga om...

bilden lånad från nätet
Vi öppnar kylskåpsdörren med försiktighet, för man vet aldrig numera vad som kan döljas där...
Och för er som inte tittar på tvreklam, en ny sådan finns nu, med Mannerström, sittandes inne i ett kylskåp och rekommenderar sina nya färdigrätter...men det är klart, det är ju snart Halloween...

Lugn...bara lugn...jag har både livrem och hängslen...

...när det gäller mina bilder här på datorn!!

Först och främst har jag Telia Säker Lagring. Precis som det låter, säker lagring via telia. Plättlätt. 

Jag bestämmer vilka filer jag vill lagra, säkra, och sen sköts det per automatik, för ynka 29:- i månaden (nu låter det nästan som en reklamfilm för telia, och egentligen borde jag väl få lite rabatt nu när jag skriver så gott om dom...??). Så fort jag för över nya bilder från kameran, så kommer det en liten koves i högra hörnet här på bildskärmen och berättar att telia säkrar upp...

Och det allra förnämaste, jag kan sen logga in på vilken dator som helst, öppna mina filer, visa bilderna...

Jo, jag har en extern hårddisk också, och sen har jag några usb:n...

En morgon när vi vaknar är hela världen vit, och vi förstår att vintern har kommit hit.

 Den ende som jublade i fredagsmorse, ja det var väl Zambo.

Näe, jag tycker inte det är roligt, inte ett dugg.

Skrapa rutor på bilen, fingrarna blir stela...
Men nu är det måndag, snön är borta och det är höst som det ungefär brukar vara, höstväder.
Annars då...jo, jag håller på årliga fotoboken till mamma.
En julklapp som är uppskattad, året summerat i bilder på alla sina avkommor. 
Samtidigt som jag letar bilder på barn och barnbarn, så blir det ju en nostalgitripp när det gäller blommorna.
Bra objekt, som för det mesta står stilla, behöver inte arrangeras så mycket...
Mappen för maj...

...första planteringarna ute börjar ge lön för mödan.
Maj...när hela långa sommaren lång framför oss, otaliga kvällar med grillning och umgänge...
Sen kom juni...

...Stjärnflockan fick mej nästan att gå i extas. Belönade mej med otaliga blommor, skulle kunna fylla en hel fotobok med bara den i olika färger...
Juli...

...den stackars rosen New Dawn...ja, vintern som var gjorde att det verkligen var down under. Men på något mirakulöst sätt återuppstod den, inte blev det många blommor, men ibland får man vara glad för det lilla.
Så inte undra på att det tar tid när jag ska få ihop en fotobok, när allting ska synas en gång till...
Och i morgon har jag läkartid för mitt knä!!
Ibland är det flyt...

"...vadå flyt...väntar du på syndafloden matte...?"

Det börjar bli trångt här...

och då menar jag inte bara i huset, utan på hårddisken i datorn...

Och jag skulle ljuga om jag sa att det mesta utrymmet upptas av viktiga dokument rörande världens framtid och undergång, 

näe...det är bilder. 

Många bilder. 

Egentligen är det min förra arbetsgivares fel.

Hade jag inte blivit arbetslös, så hade jag inte heller tagit upp mitt fotointresse igen. 

2009...då släppte hon bomben, " jag slår igen butiken...".

Visst ser jag bedrövad ut, förtvivlad...

...inte då!!

Om det berodde på okunskap om vad som väntade att bli kastad ut i ett svart hål av arbetslöshet eller enbart skär lycka över att hålla ännu ett barnbarn i famnen (som vi då inte visste hur sjuk han egentligen var...och är...) , det vet jag inte. Men jag tror på det sistnämnda, arbetslösheten...ja där levde jag väl efter min vanliga paroll...det ordnar sej...

Ja inte kan jag då radera det från bildarkivet...

Nästa bildmapp...2010...

Ja men då hade jag väl tappat alla spärrar...börjat läsa till undersköterska, vid min ålder...

Med hot och nästan lite våld, ja nästan, hade jag tjatat mej till en utbildning, jag som bara gått nioårig grundskola.Valet var nog ganska enkelt för arbetsförmedlingens förskräckte arbetare, ha en smått galen och envis arbetslös medelålders kärr... hängandes där med jämna mellanrum, eller låta någon annan ta över henne, om än bara för ett tag...

Sommaren...ja då for vi till Skåne, bland alla vikariat inom vården.

 Flickorna Lundgren på Skäret, utanför Höganäs.

Ja, det hade vi bara läst och hört talas om.

Men vilket café...!!

 Vilken miljö!!

Den resan gav energi till en hel hösttermin sen.

Inte kan jag radera dom bilderna... 

Och 2011...ja det var ett år som var som en berg- och dalbana.

Livet gjorde sej påmint om att det inte alltid är rättvist, men det tänker jag bevara djupast i mitt hjärta just nu, för mej själv.

Det öppnades även en ny dörr för oss...

...för mitt i allt kaos med jobb och inte jobb, sjukdomar och glädje över barn och barn, så blev vi med husbil!!

Korta färder, längre resor...resande folket fick en ny innebörd.

Dörren är förresten från Stendörren utanför Nyköping, ett naturreservat som bjuder både på hav och underbar natur.

Ja men det bildåret kan jag ju inte radera...

Sen kom 2012...

Nu började livet liksom vara ganska rakt, utstakat...ja med lite krokar här och där, som det alltid är.

Mannen i mitt liv fyllde jämt, vi for till Gotland...

...kände oss stundtals, ja ganska ofta, som nyfrälsta av allt det vackra vi fick uppleva.

Jodå...jag stod nog med båda fötterna på jorden...

...även om det stundtals var ganska blött...

(tror bilden är från Blå Lagunen, ett kalkbrott på norra Gotland )

Vad jag nu vill säga med dessa bilder, en del ganska intetsägande dessutom, är att mina bilder, ja det är ju som en dagbok, min historia i bild.

Så inte kan jag radera.

Lika lite som man kan radera bakåt i livet. 

Så...hårddisken förblir full...

Vi har stört rumpnissarna i helgen...

...minsta prinsessan och jag.

Och vindvittrorna hörde vi skräna i bakgrunden.

Undra på det...

 ...för vi rörde om ordentligt i deras boning.

Fast egentligen så skulle vi bara ha lite dekoration till blomlådorna under fönstren.

Med mossa och kottar som skogen bjöd på så fick blomlådorna ett nytt liv, ja å så lite ljung och prydnadskål förstås...

"...ja men jag är riktigt nöjd..." 

som prinsessan sa efter fullbordat arbete.

Och tänk så många funderingar man har när man är snart tio år. 

Hur klok man är, fundersam över livets orättvisor, varför gör ingen något...??

Ja du...tänk om det fanns ett enkelt svar...varför gör inget något... 

Och all denna energi...

Tänk om den gick att lagra, ta fram vid behov.

Så mycket hopp och skutt i benen, ingen värk där inte!!

Baka måste man också, så man har något att bjuda på när mamma och syskonen kommer för att hämta.

 Provsmaka, ja det är ju en världslig rättighet.

Någon som också fått smak på det goda...

...nu gick det inte fullt så illa som för Emils gris som åt körsbär...

Vi har faktiskt funderat på vad Zambo sysslat med nere vid druvorna, men så igår kom jag på honom. Tittar man noga kan man se en tom klase...Nu vet jag att vindruvor inte är det bästa för en hund, men nu klarar han tydligen av det, men det får i alla fall bli slut på vinodlingen för min del, och det vore inte roligt att få uppsöka djursjukhuset med en äkta fyllehund...
TACK alla ni som med jämna mellanrum frågar om mitt knä.
Snart kan det också bli en följetong...
För nu har min stackars söte lille läkare på vårdcentralen gett upp, så han har skickat remiss till ortopeden.
Han tror det ligger en gammal minisken skada i botten, men det tror inte jag. Har inget minne av att jag gjort något som skulle kunna orsaka det, och sen har jag ju ont på fler ställen i kroppen, så jag tror mer på förslitning.
Men i alla fall så...det har kommit ett brev från stadens stora sjukhus. Ortopeden kan inte ta emot inom rimlig tid, inom vårdgarantins tre månader, det kunde ta upp till 6-9 månader innan jag skulle få komma. Så nu har jag att välja på att vänta eller så be att få komma till något annat sjukhus som kan erbjuda mej vården, inom tre månader. Ett sjukhus som inte behöver ligga i närheten heller...Och nu funderar jag på det alternativet, dels för att få slut på det onda (ja, det gör rejält ont emellanåt...)och sen kan man ju hoppas på att det sjukhus som har tid och plats för mej är typ, ja Kiruna...för där har jag aldrig varit!!
 

En kedjereaktion...

...ja, så skulle man nog kunna kalla mina lediga dagar i början på veckan...

Eller... lika passande kanske...jag i ett nötskal...

Upplägget började bra, husbilen skulle tömmas, allt som kan locka till sej möss skulle packas in i huset. Det var egentligen där det började...för huset är litet, och övervåningen som fungerar just som övervåning/övernattningsbostad för gäster är också tillika förråd och vind. Och där är det mycket saker, väldigt mycket saker, redan...

Så jag satte även igång att röja där uppe, en hög för återvinningen, en hög för "tippen", en hög...ja många högar blev det. 

När mannen sen kom hem från jobbet tittade han lite förundrat på allt, och frågade sen vart högen var som skulle forslas vidare...

"...där..." pep en något svettig hustru och torkade sej i pannan...

"...hmmm...en kasse...var det allt du fick ihop som skulle slängas...?"

Så nu har jag gjort en riktig kraftansträngning, fått ihop en hel sopsäck, resten är sorterat, snyggt och prydligt.

Sa jag att blommorna skulle in också...??

Men jag (och Zambo) har hunnit njuta av vädret också, även om det inte varit solsken så har det varit varmt om dagarna, som mest +19 i tisdags, knappt man tror det är sant.
Vackra promenadvägar...
 
 ...det är inte bara Dalarna som kan bjuda på det.
 Skogen som sakta byter skrud, nu börjar det bruna ta överhand.
 
Tycker t.o.m. det är vackert...

Den tråkigaste byväg kan bli en njutning om hela färgskalan finns representerad!!

Underbart är kort...heter det ju. För idag kom regnet, åtskilliga är de löv som nu dalar ned till marken, och det mesta får en betydligt gråare nyans...

 "...jaha...förklara dej ur det här om du kan...du som säger att jag är en riktig snygging...jag är faktiskt också ganska grå..."

Välkommen till Dalarna!!

Siljans strand, Kullsbjörken, alldeles nedanför Tällberg.

Det är alltid lite vemodigt att komma hit så här års, härbrena bommas igen efter sommaren, stugorna städas ur...men som en bra avslutning är det marknad  i Rättvik.

Men det första jag gör när jag kommer hit, det är att gå ned till stranden, helst alldeles själv, andas in...njuta...låta tankar komma och gå. Som nån slags rening av själen.

 Väldigt lågt vattenstånd, kan det bero på sommaren vi hade?

Och slogboden...så ensam den ser ut!!

Tänk alla sommarkvällar man suttit där vid grillen, låtit kvällen bli natt och månen fått leda oss hem.

Ja... lite ruggigt har det ju varit ibland, piratskepp som ligger och lurar alldeles där bakom...

Vem vill möta SjörövarSaga eller Viggo me Kniven när man traskar hemåt...??Men nu ser det rätt fredligt ut...flaggan halad och besättningen utspridd över landet, skolorna har ju börjat för länge sen.

Sen går jag sakta upp mot storstugan och härbrena...

Och där...bakom ena härbret ( det till vänster...)står husbilen, tur att den inte förstör bilden!!

När jag så kommer upp så meddelar Zambo att det är dags för promenad...glöm inte den lilla svarta påsen matte!!

Inte då...

Vi traskar upp mot Östanhol och Laknäs.

 Behövs väl inga ord egentligen...

Gillar gamla bodar...

 Med eller utan mossa på taket...

 Nästa "pinkerunda" går vi åt motsatt håll, mot själv byn Kullsbjörken.

 

 Jaha ja...där har vi en gammal lada igen, som av en händelse...

Och det här huset har jag haft en del funderingar kring genom åren...

Är det så att dom tänker renovera och hitta tillbaka till en genuin dalastil, eller har dom gett upp och liksom bara ville få det färdigt...?? För se så vacker farstukvisten är...med kurbitsmålning och allt...men dörren?? En förrådsdörr!! 

Under tiden jag funderar på det så har någon vänlig själ tänt brasan i storstugan...

 ...och kvällen avslutas i trevliga vänners lag med en massa gott som inhandlats på marknaden i Rättvik under dagen!!

Så har min helg varit...