När det nu börjar likna vår så är de flesta dagar lättare, man har så mycket att se fram emot. Men sen finns det dagar som blir som en tung stor gråsten, och igår blev det en sån, och dessvärre en i raden. Ännu ett bakslag för våran lillprins, nu är han så gott som oskyddad bara några timmar efter att han fått sin spruta. Jag förstår och vet att hans familj har det tio tusen gånger värre, men i utkanten av hans kärnfamilj hänger vi andra. Med tusentals frågor som det inte finns tusentals svar på, det känns bara så j-vla orättvist.

Å som så många gånger förr så sätter jag mig vid dammen för att försöka reda ut och samla tankarna, fast det är inte lätt. Men ofta brukar det vakna ett jävlar anamma där, och lite så vart det nu också. Om alla runt omkring ger upp, vem ska då hålla familjen under armarna? Så, nya tag, försök se våren, njut och samla energi av det, försöka föra över all energi vi kan till de som behöver den bäst just nu.