Ibland är det bra att inte veta allt. Jag menar, som när barnen  var små och de hade gjort hyss (jo, det hände faktiskt, någon enstaka gång...)visst hade det varit skönt att slippa veta...eller som i morse. Jag satt med min kopp te och verkligen njöt, tänt levande ljus och försökte ladda för en dag i skolan. Då kommer kattdamen den lätt vresiga och mycket bestämda, hoppar upp på diskbänken (i tron att hon var själv i köket), går med bestämda och målmedvetna steg (det var med andra ord inte första gången...) till MITT vattenglas (jag är uppe på nätterna och dricker), sätter sig och mycket snyggt och försiktigt doppar tassen i vattnet för att sen slicka av den...Undrar just hur många gånger hon gjort det förr??? Undrar var tassen har varit innan....eller det var ju det som jag egentligen inte ville veta...
Idag efter skolan gjorde jag skrivningen i demens, kände att det var lika bra att få det avklarat. Efter skrivningen pratade min lärare med mig, och jag fick lite att fundera på när jag åkte hem. Hon tyckte jag skulle slå av på takten, jag började se grå ut...Så typiskt mig, när det är nittioväg kör jag hundratio...när jag läser, ja då ligger jag på lite till, lite till....

Oooops....även naturen kan ha lite humor...men fina formationer blir det när det varit någon plusgrad mitt på dagen. 

Vattendroppen kom aldrig längre, sen frös den till is.

Hur det gick på skrivningen...?? VG....lite stolt är jag!!