Tiden går fort när man har roligt...

 Så sant, så sant.

I onsdags kom bloggvännen Anki rattandes över skogarna från Östergötland. Vi hade ett digert program att arbeta oss igenom under dagen.

Först Berga Äng, ( nu är det nog en hel del som tycker det börjar bli lite tjatigt med detta naturreservat...).

 I sin vackraste vårskrud stod hon där och väntade på oss.

Kändes som när man går in i finrummet hos någon, ni vet känslan när man inte vet om man ska våga sätta fötterna på den fina mattan, samtidigt som man tittar sig nyfiket omkring. Fulla med respekt för natur och djurliv tassade vi runt där och kamerorna gick varma. Och Zambo...ja han åt chokladpraliner efter rådjuren så det bara visslade om det...

Eftermiddagen, då tog vi nya tag.

Ned till dammen.

Det gäller att visa opp det man har i sin trakt...

 Dagen till ära fick vi se tandemgrodorna. Inte så vanligt förekommande, oftast bara så här på vårkanten några veckor...

Varför tittar dom så konstigt på oss med sina stora ögon...?? Tycker dom att vi tränger oss på...??

Prins på villovägar...

 Höll på att sätta mina rediga fötter på honom, Anki räddade i sista sekund. 

Paralyserad av skräck...

Å tänk så bra det är när det kommer en bloggvän med samma intresse, man ser sin hembyggd med helt nya ögon. Ja men vi bor ju riktigt vackert, trots att vi inte har något hav inpå knutarna (ja, där är jag ju lite avis på alla som bor utefter kusten...), inga vackra berg att stå på och låta vinden nästan dra igenom kroppen. Men Närkeslätten duger, ja riktigt vackert kan det vara ibland även här.

"...jag ska inte flytta hit..." sa Anki när hon klev ur bilen.

Men i påsen fanns...

 Ormöga. Liten men intensiv i sin färg. Hoppas den kommer att trivas...

Nunneört...

 ...som nu kommit ned i närkejorden, planterad med omsorg och kärlek.

Tjurskallen...

trodde han skulle få följa med till BlåKulla!!
Det var ju bara för kattdamerna...