Varmt välkomna! Här kommer ni som vill kunna följa livet på Bergamon, paradiset på jorden, i alla fall så nära man kan komma. Berättandet är som livet, ibland sorglöst och på snudd till galet, och ibland djupt och eftertänksamt.
Blir jätteglad om du lämnar en liten kommentar eller bara ett Hej!
Bilderna har jag som regel tagit själv, gillar du någon så får du gärna "låna", men fråga först!!

tisdag 16 oktober 2012

Nu börjar livet så sakta att återvända till min kropp...
Det lät dramatiskt, men det mest dramatiska är väl att jag hela tiden varit rädd för att kanske inte kunna börja nya jobbet i morgon, som det är tänkt.
Men nu är jag på benen...och de verkar bära!!
Vinterns dörrkrans på plats...
har gjort den.
Lagom stor...
...med fina små detaljer.
Snabbade mej ut med kameran när jag upptäckte att solen tittade fram ett ögonblick...
...en sista Zinnia...
...för den här kommer troligen aldrig att slå ut.
Stativet...ja det stod kvar i hallen......borde ha lärt mej vid det här laget...att violrutan den lilla darriga är omöjlig att få skärpa på.
Men med hotande moln vid skogskanten så fortsatte jag...utan stativ.
Nu efteråt kan jag ju se att den dumheten straffade sej...för visst hade lite mer skärpa på blombladet som håller droppen så vackert, varit lite mer mitt i prick...??
 Bladen till violrutan...
...vackra...med mer skärpa där också så...
Blir det tjatigt med droppar...??
Men det är lite av mina favoriter...
 ...och den absoluta idag, alunrotens blomma, nästan som en mussla med en pärla i. Men ett stativ hade ju inte skadat...
Laddar idag, med alvedon och nässpray. I morgon på nya jaktmarker, känner mej inte direkt som någon vältränad jakthund på sitt första spårjobb, mer som en gammal utarbetat drever...men det kommer att bli, i morgon...

måndag 15 oktober 2012

Man ska inte planera för mycket...
för det är inte alltid att det blir som man tänkt sej, ändå.
En lugn helg, mestadels i horisontalt läge, nödvändigt men tråkigt, väldigt tråkigt...
Mannen i huset...
 ...han greppade ansvaret, å satte fyr på brasan. Allt gammalt ris, ja man kan ju undra varför vi inte gör detta på en gång när vi ändå hålls med veden...men så är det.
 Fortfarande på sena lördagskvällen brann brasan, mycket pinnar var det. 
Men korvgrillning blev inställd...
.
 ...man fick nöja sej med att det värmde gott. 
När man tillbringar söndagen i soffläge, framför tv:n, då kan man programutbudet på TV ganska bra...det handlar om livräddande uppgifter, underhållning av mer eller mindre bra karaktär, och så har vi...
Per Moberg...första gången jag följde ett helt program med honom, kan inte riktigt bestämma mej för om jag gillar honom eller inte...Men jag är väldigt nyfiken på vem som städar efter hans framfart, när han borstar ned det mesta på golvet, och vet i sjutton om jag skulle vilja äta av hans välsmakande gryta när han tar en stor slev, smakar och njuter, och sen häller tillbaka resten i grytan igen...men han är underhållande, jo det är han väl!!
Å nu fortsätter historien om den lilla musen...
...som visade sej inte alls vara ensamstående, som man kunde ha hoppats på.
Lite före 04 natten till söndagen, då vaknade matte i huset av ett ljud...
...ljudet av att "någon" äter något, som knastrar...
Matte väcker husse, som tänder lampan, i sovrummet...
... och jo då, där sitter den ena kattdamen, mumsande på...just det, ännu en mus. Men där upphör allt det kvinnliga hos mej, jag låter henne lugnt äta klart, men sen kommer det kvinnliga tillbaka, för sen städades det...lääänge. Det är vid sådana  tillfällen som jag undrar varför vi bor som vi gör, om jag över huvudtaget någonsin kommer att vänja mej vid detta.
Ja, vi bor i ett delvis mycket gammalt torp, många små ställen för musar att komma in, men nu ska här tätas... 
...och ett samtal till Anticimex!! 

Ur barn funderingar (som inte är mina barnbarn...)
Mannen slutar aldrig att göra celler, men han kommer i en sorts ålder han också. Den kallas panikåldern.
Stina, 9 år  

lördag 13 oktober 2012

Nu vet man att det är höst, på riktigt alltså...
för igår kväll packade mannen sin lilla väska, badhandduken var med, lite pilsner, och sen åkte han till bastun med de andra herrarna i byn.  Lika glad och lycklig som vanligt...Å varje gång jag släpper av honom och hans vän, så kommer nästan samma känsla som när man för första gången lät barnet gå själv till skolan...man står och ser hur de traskar iväg, ivrigt språkande, väskan dinglande...skillnaden är väl bara väskans innehåll och att skosnören faktiskt numera är knutna!!
Underbara höstmorgon...om man orkar opp...

...träden fullkomligen brinner ute på gärdet. Sämre utsikt kunde man ha när man lyfter ögonen från morgontidningen!!
 Löven på marken...
...bäddat för hösten. Vackert...vemodigt...sorgset.
Stjärnflockan...som egentligen är ljusrosa...
...blekt av höstsolen är den alldeles vit, med  daggdroppar vackra som juveler.
Man måste bara ta sej tiden att se...
Helgen...inplanerat så mycket, trädgård...umgås med nära och kära...
Men...feber i natt gör att det nog blir en lugn dag inomhus, kanske med en ny bok (Härliga Höst, lite råd och tips...) och kanske ett öga på tv:n också.

Från barns funderingar...
En mormor är en som hela släkten har kommit ut genom. Då är det väl inte så konstigt att hon är lite sladdrig i skinnet.
Kristina 7 år   

torsdag 11 oktober 2012

Ibland rinner tiden och dagarna bara iväg och man hinner knappt tänka på bloggandet...Å det är väl så livet är och skall vara, livet ska levas även utanför datavärlden...
Vet inte om Dalarna fullkomligen tog knäcken på en frusen och enveten närking, luften har gått ur mej, värker både utvärtes och invärtes, bihålor och huvud har liksom ingått någon gemensam pakt där det gäller att j-vlas  så mycket som möjligt. Så nu blir det ett par dagars vila innan nya jobbet börjar. 
Å blir jag ännu mera frusen kan jag alltid dra på mej yllesockorna jag köpte på marknaden...
 ...och som alltid, när man kommer hem så undrar man varför man inte köpte fler par...sååå läckra!! Å med kattdamerna på...
Vi var även uppe till Nittsjö keramik, bara några kilometer från Rättvik. 
Där stod hon...
 ...väntandes...jag som älskar änglar!! Enkel, blyg...precis som jag...****asgarv***, det sista kanske jag ska radera...!!
Nån mer som vet att jag är svag för änglar...
 
 ...fick denna av kär vän, en vän som det blir mycket "djupprat" med, hon har redan känt av vem jag är tror jag!! Å ängeln, det är nog jag i alla fall, lite knubbig, hjärtat utanför kroppen ibland...,snett leende, ibland kanske det inte blir riktigt som jag tänkt, men det blir nog bra ändå..., det skulle väl vara den blå ögonskuggan då...som skiljer oss.

 VARNING!! 
starka bilder
En del av er kanske vet redan...

 ...men för er andra. 
Nu skulle jag ju i bästa Camilla Läckbergstil kunna skriva att det begåtts ett mord i vårt sovrum (av alla ställen...) och göra en dramatisk historia av det hela. Nu tycker jag det är dramatik så det räcker ändå, för denna låg framför kaminen när jag kom hem från jobbet härom dagen (kanske därför jag inte hunnit med bloggen, jag är dels paralyserad av skräck och resten av tiden har gått åt till att leta...). Inte så konstigt kanske en del tycker, ni har ju kattdamerna...Jo, visserligen, men båda var inomhus under dagen...vilket betyder att denna också varit det!! Varför "ingen" ätit upp den...ja...antingen en hint till matte att det behöver bytas i matskålen, eller...ja jag vet inte. Mitt största bekymmer just nu är vart resten av dess familj bor...

måndag 8 oktober 2012

Hösten i Dalarna...
 ...vid Siljans strand, så vacker en lördagsmorgon i oktober. Tre minus när solen börjar leta sig över trädtropparna, det knastrar under fötterna när man går ned till vattenbrynet, luften är...ja helt underbar.
Kan väl säga att ställplatsen för husbilen ändå är sjönära...
...folk i storstugan, folk i härbrena...
Det är nämligen höstmarknad i Rättvik!!
Ingen går väl hungrig därifrån...bröd, ostar, korvar, kolbulle...matoset låg som en londondimma över stan.
 Underhållning...
...av lokala förmågor...både text och musik satt liksom direkt..."vill du följa med mej hem Iiiinga-Liiill..."
Vädret....folket...
...stämningen på topp, men inte en sittplats eller fikaställe ledigt någonstans.
Så vad gör man...
...jo man tar givetvis husbilen, åker ut till Persborg och dukar upp vid stranden.
Persborgs brygga. Från början en ångbåtsbrygga, 
numera kan man hyra den för fester och dyl. 
Här kan du läsa mer om du är intresserad av historien runt den http://www.rattvik.se/persborgsbrygga
Längst ut på bryggan ser man rakt över till Rättvikskyrka, med kyrkbyn nedanför och själva stan bakom.
Lite lagom frusna, mätta på nybakade munkar for vi tillbaka till Kullsbjörken.
Som nu började övergå till en vacker kväll...
...och avslutas med en magnifik solnedgång...
 Det är lite vemodigt, för nu dröjer det med all säkerhet till nästa sommar innan vi parkerar husbilen här igen, en lång vinter innan vi åter får träffa folket här på bygatan, gå ner till stranden med fullastade korgar för att grilla, prata och skratta och känna den där alldeles speciella gemenskapen som finns där. 
Men...då får vi plocka fram alla dessa bilder, och drömma...

torsdag 4 oktober 2012

Inte blir det några soliga höstbilder idag...inte heller några smarriga kanelbullar på kanelbullens dag har jag lyckats åstadkommit. Däremot har jag fortsatt att rota runt bland gamla bilder. Så nu backar vi tiden och reser till Dublin, april 2008. Minsta dot´ra arbetade och levde där (och jag som förfasar mej över att hon bor långt borta nu...). Med oss var också största prinsessan, då bara i början av tonåren...
 Vi hyrde en liten lägenhet mitt i centrala Dublin, med stooora panorama fönster ut mot en gågata. Ja...va kan vara mera intressant än att studera folk när man själv inte syns...??
Dot´ra...hon jobbade på café/lunchställe.
 Min lilla snörpa...stod där och blandade kaffe med alla dess smaker, pratade flytande och obehindrat med irländarna...var det verkligen min lilla som blivit så stor...??!! För er som inte varit i Dublin, eller Irland över huvudtaget, de pratar inte engelska...de har en variant som ingen människa begriper, i alla fall inte jag. Å jag vet...dot´ra skämdes för sin mamma, inte bara en gång...
Vi besökte maffiga shoppingcenter, det här är St. Stephens Green som ligger intill en park med samma namn.
 Alldeles intill här ligger också en utav de stora shoppingstråken, Grafton Street.
En dag tog vi tåget ut till kusten, en liten fiskeby som heter Howth.
 Här är liksom det riktiga, gamla Irland...Vädret också!
Det blåste och regnet piskade stundtals oss rakt i ansiktet, men det var ändå något speciellt.
 Det vilade något vemodigt över det hela, och man kunde nästan höra den traditionella irländska musiken i havet. 
Vi gick där en hel eftermiddag, trots väder och vind, och bara njöt.
 I hamnen, bland alla fiskebåtar, låg sälarna och väntade på fiskrens, eller om det var på oss turister...jag vet inte så noga...men duktiga på att tigga var de!! Det fanns de som smög in i fiskbutikerna vid sidogatan och köpte lite fisk för att sen mata dom, men fiskegubbarna på båtarna såg mindre glada ut...
På O´Connell Street, en av huvudgatorna...
 ...var det mycket folk i rörelse, en del bara gick och gick men kom inte så långt...
Tror att denna "gubbe" har varit med en nån film, och att den absolut största irländska gruppen U2 har med ett finger i det spelet...
Nattetid...
 ...en underbart vacker stad. På den tiden ägde jag en "tittochtryck" kamera, därav kvalitén. Men här kan skymta floden som delar Dublin i två delar, nord- och syd. Nord ansågs väl förr som en mindre säker del att vistas på, åtminstone kvällstid. Av det märkte vi inget, dels sov vi sött då, och sen bodde vi på sydsidan...Men...helt klart en stad värd att besöka, vi hann bara med att se en bråkdel, och ändå hade vi en förträfflig guide i dot´ra!!
Skåpet...som jag skulle återkomma till.
Såg ut så här från början...eller ja det gör det väl fortfarande...
 ...innanför luckorna...fullt med gamla bilder som jag nu rotat runt bland.
För så här blev det efteråt...
 ...här ska det fyllas med lite smått och gott, både gammalt och nytt.
Längst upp till höger i bild, mannen i husets morfars gamla rakspegel, så gammal så själva spegeln är näst in till borta, men har sitt värde ändå. 
Till vänster längst upp, sonens första glasögon.
Mellanhyllan...min mormors kvällskopp...ursöt!!
Längst ned...
 ...en söt liten bricka med mina föräldrars vigselringar.
Och eftersom det är fina juveler...
...så har jag också lagt dit julklappen, som jag fick för några år sen, från minsta prinsessan. Vackra armband, egen tillverkning.
Å nu vet jag vad alla mina tre barn gör, om de läser detta...de suckar, skakar lite på huvudet och säger i mun på varandra..."hon med alla sina saker och pryttlar som hon ska ha stå överallt..." . Just det, stackars er den dagen jag lämnar jordelivet, då har ni att plocka med!!
 

tisdag 2 oktober 2012

Några vackra solstänkta dagsfärska bilder blir det inte idag...
...jag och Sigrid, vi har intagit soffläge.
Jag ligger i soffan, hon på ryggstödet, om någon undrar...
Nu tror jag inte hon känner sej lika ämlig som sin matte, hon agerar nog mer som sällskapsdam. Matte däremot, där hjälper varken whiskey eller honungsthé, så det är bara att gilla läget. Men det går över, som med så mycket annat.
Det får bli lite inomhusprojekt idag. Har börjat med ett skåp, kommer att berätta senare...men i detta skåp förvaras en massa bilder, inte sorterade, inte nån ordning alls...och mitt bland alla dessa bilder från livets alla händelser, där ligger bröllopsbilderna...från 2006. Tagna av vår vän i torpet. Väldigt personligt, men ja...jag bjuder på det i dag. För samtidigt som jag bläddrar bland alla underbara ögonblickshändelser, så slår det mej, jag vet varför jag svarade jag den dagen...förutom kärleken då...så...vi har aldrig tråkigt tillsammans!!
Stundens allvar....innan vi sagt JA.
Och efter sådär femtio bilder så gick det inte längre...
 ...nu orkade inte min blivande make längre...
Prinsessorna, med sin mor...så små de var!! 
Prinsen inte ens påtänkt!!
 Väl hemma igen, partytältet stod redo.
Underbara "moster" hade gjort tårtan...
 ...jag var glupen redan på den tiden...jag ser mannens förskräckta min...henne ska jag leva ihop med, hon kommer att äta mej ur huset...
 När minsta barnet fullkomligen föll ihop av utmattning i mitt knä....
 ...ja, jag fortsatte väl att äta för det...
När det blev för långrandigt, ja då fick gästerna roa sej bäste de ville...
 Älskade vännen i torpet, ingen kunde vara mer påhittig än du.
Jodå...det är hon igen...
 ...denna gång tillsammans med de minsta prinsessorna...man kollar helt enkelt vem som har snyggaste trosorna...och deras mor, ja hon ser mest road ut. 
En dag att minnas, fylld av skratt och glädje. Men när jag nu sitter och tittar på bilderna, ja då är det några som fattas i det verkliga livet. Min älskade pappa, borta sen 2007. Vännen i torpet, ett år sen igår hon lämnade oss. 
Jag saknar dej så, älskade K, men jag vet att du är med oss varenda sekund. Tack för att du gjorde den 11:e augusti 2006 så minnesrik.