Du skall icke stjäla...

...för då kan det (s)luta illa...

Efter att i söndagsskolan ha rabblat de tio budorden både fram- och baklänges borde jag veta bättre...

Tänkte mej en liten gran i den fina krukan, så här lite lagom till advent, som snart står för dörren...

Så...i kanten av skogen...ja nästan nere i diket...fullt med små penliga granar, alldeles för tätt, alldeles för många, och som säkert följer med i nästan dikesröjning (ursäkten för stölden...), där slet jag åt mej en och hoppades ingen såg...

Vad jag inte såg, det var att dem var krokigare än...ja jag vet inte vad!!

Somliga straffas med detsamma... 
På söndagen tog jag med mej mannen i huset, han behövde luftas lite, och for till närbelägna Kumla.
Under senare år har det där byggts både en konstgjord liten sjö med promenadväg runt, samt ett växthus som förutom växter då innehåller både café och restaurang.
Premiärbesök för oss, men hit kommer vi att återvända, ett som då är säkert!!
 
 Maffig entré...(saknar dock den röda mattan, men de kanske inte visste riktigt när vi skulle komma...)
 Och från andra sidan av den lilla sjön...
 ...ja det ser riktigt trevligt ut.
Inne i själva växthusdelen, som för övrigt var uppdelad i olika avdelningar...

 ...pelargoner i vintervila, citrusträd i alla olika storlekar.
...snygga arrangemang, pergola och olivträd (som kanske är något större än det jag har fönsterbrädan...)

 Några träd...ja just träd...

 ...kamelia...och efter mycket letande hittade jag en blomma!!
Pergolan ja...
den var täckt av en vacker slingrande växt...

 ...med dessa underbara blommor!!
Och om jag inte har helt fel...det är så min fina slingerväxt på altan skulle ha sett ut, om den fått några blommor...
klockrankan...
Som avslutning njöt vi av gott kaffe och bakverk i ett av växthusen.
En alldeles perfekt söndagsutflykt för en som är både halt lite lytt.

Jag minns det som igår...

...när min förstfödda såg dagens ljus. 

Året var 1977...

Då var man kvar en vecka, de första dagarna på BB, sen resterande på eftervård på Eriksbergsgården. Till att börja med fick man bara in barnet vid matdags, var fjärde timme...På natten...ja det vet i gudarna vad de stoppade i dom, för mammorna sov. 

Hur tänkte dom...??

Men både hon och jag överlevde det...

På eftervården fick man ha barnet inne på rummet om man ville, och det ville man...

Två mammor på varje rum, så sömnen där var obefintlig, eftersom de små inte ofta var synkade.

De riktigt modiga mammorna hade barnet hos sej i sängen hela natten, men gud nåde om "någon" såg det, dels kunde man lägga sej på det stackars barnet och sen blev det ju bortskämt...

Jag kommer så väl ihåg första natten på Eriksbergsgården. 

Svårt att sova med ny bekantskap i rummet, svårt att sova för man kunde inte slita blicken från sin avkomma.

Sen frampå småtimmarna slumrade jag till...för att sen vakna efter bara ett par sekunder, kändes det som, utav ett öronbedövande dån.

Det var plogbilen som hade kört rakt in i hörnet på byggnaden...

Den natten kom det en halv meter snö.

Och jag somnade aldrig om...

Sen kom hennes första sommar...

...och åren gick...

GRATTIS älskade dotter på din födelsedag!!

Du fantastiska mamma till fyra underbara barn, som jag har glädjen av att vara mormor till.
Nu har vi firat dej, sitter här mätt och belåten, glömde alldeles bort att ta kort på den underbart goda tårtan...
Men det vackra ljuset hon fick av minsta prinsessan...

 ...det hann jag föreviga!!
Det har hon gjort alldeles själv, så undra på att ingen fick röra...
(...jo jag flyttade lite på det, men bara lite grann...) 
Annars så...
...inte händer det mycket...
Promenaderna blir längre och längre, inte går det fort, men det går i alla fall framåt.

 "...framåt...ja det kan väl diskuteras..."

Nu börjar det krypa ordentligt...och ja, nu menar jag inte att jag fått ohyra...utan mer att tristessen redan börjat gjort sej påmind.

Så...lugna sysslor...vad kan man göra då...??

Jo...den gamla tavelramen...men fler år på nacken än skrivaren själv...

 ..den har fått nytt liv. 

Eller nytt innehåll.

På silvertråd har jag fäst upp gamla bilder som min far har tagit från min barndom.

Vill jag byta tema någon dag, ja då är det bara att sätta dit nya trådar med nya bilder.

Huset i mitten, mitt barndomshem.Fortfarande i släktens ägo, kusinbarn bor där nu, känns gött.

Raden längst till höger, näst längst ned.

Jag och min mountainbike, eller om det möjligen var bambino...

Raden längst till vänster, andra bilden...

Där blir jag lite upprörd...där sitter jag, med ankstjärtsbyxa och kort klänning, i blåbärsriset!! Undra på att det inte finns ett leende, guuud vad det måtte ha kliat och stuckits på mina små knubbiga ben!!

Barnbarnen med mor förbarmade sej över mormor på lördagskvällen. De kände väl ansvaret att avlösa mannen i huset...
han som haft sociala jouren nu ett tag.

 Strategiskt, när man är hos mormor, kan man ju titta i alla leksakskataloger som kommit, pricka för, skriva upp vad som önskas i födelsedagspresent och julklapp.
Väldigt eniga i detta moment, lyckligt ovetandes om att mormors börs kanske inte ger utrymme för alla önskningar...
 Å så kom måndagens morgon...

 ...med flera minusgrader och strålande sol.
Och skam den som ger sej...
Stapplade ut i trädgården med kameran, ibland är det en ynnest att bo utan grannar inpå knuten...
Måste ju fånga frosten, de vackra bladen...
Och TACK alla ni för kryapådej hälsningar, glada tillrop, försiktiga frågor hur det går med Zambo och långpromenaderna...
Långpromenaderna...
ja, dom har husse tagit över. Med bravur.
Och med glädje, tror jag...
I ur och skur har han traskat, lärt sej kl sej efter väder...laddat fickorna med hundgodis och med en smått galen hund glatt gått mot skogen. 
När de fortfarande inte återvänt, långt efter att mörkret fallit, och jag stod i beredskap att dra igång skallgångskedjorna med traktens alla invånare...ja då kom de två trötta men lyckliga innanför dörren.
" men herre gud, var har ni varit..." utbrast jag lite irriterat.
" tja...jag lät Zambo bestämma rundan i skogen, och det blev över både stock och lite hit och dit..." svarade mannen i huset med ett belåtet leende.
Zambo...ja han fick prova det nya hundshampoot som matte köpt...

"...vadå vilsen...jag hade i alla fall full koll på läget..."

Ja...inte blir det många knop gjorda...

Men nu så är benet på normal nivå igen, börjar så smått kunna gå igen och vara som folk.

Men en sak är säkert...jag kommer aldrig att kunna bli tablettmissbrukare, för fy tusan så dåligt jag mår av vissa värktabletter!! Yr i knoppen, hjärtklappning...

Nu har jag haft tur, ingen värk att tala om så det var bara de första nätterna som jag nyttjade något starkare. Nu fungerar det bra med alvedon.

Och när man ligger där i tvsoffan upptäcker man en hel del, ja förutom allt damm då...

Orkidéen som inhandlades på Ikea för ett tag sen...

 Orchidaceae Cambria

...blommar fortfarande med riktigt sammetsröda blommor. Den finns i alla de möjliga färgställningar, och det är inte utan att jag är sugen på en till...

Som sällskap har den...

 ...jo, det är alldeles sant. Julstjärnan sen förra årets adventstid. Då var den med vita blommor, numera går det mesta i grönt. Och jo jag vet, där är det riktig tantvarning när man sparar på dessa!!

Lite kul är det, för annars brukar jag knappt ens klara dom över julhelgen...

Och den här fina azalean, som både har vita och ljusrosa blommor...

...ja den skulle ju egentligen stå på ett köksbord utanför Vånga, Norrköping...Men det blir inte alltid som man tänkt sig, och den lär jag med all säkerhet inte klara tills vi gör ett nytt försök att träffas, kära Anki.

Och är det nu händelsevis något ni missat när det gäller tvprogram  de sista dagarna, så kan ni ju alltid fråga mej...Zapparen har tidvis antagit en rödaktig ton, glödande röd för att förtydliga, och jag har sett allt från poliskår i Boston jaga förbrytare till dåliga engelska humorprogram. Ett och annat svenskt program har vi slunkit med också...

Jag är så oerhört tacksam...

...nu är operationen över, jag sitter med benet i högläge och mår relativt gott, är väl fortfarande hög sen ingreppet igår...

Men...jag är tacksam för att jag bor i ett land där sjukvården är så fantastisk som den är, när den väl fungerar. Nej, det är inte roligt att få veta att knät är utslitet, att det kan bli aktuellt med en ny operationen om några år och då byte av led. Men jag känner mej inte nedstämd eller ledsen, utan...just det, tacksam.

För det var det första som slog mej när jag vaknade upp ur narkosen igår och läkaren kom och beklagade att det såg ut som det gjorde. Då tänkte jag, hur många är det inte istället som får ett helt annat besked, som får hela sitt liv förändrat och omvärderat? Jag har ett bra liv, sååå mycket omkring mej som gör min dag bra, så mycket och många som ger mej det inre lugnet, jo...jag sitter nöjd. 

Men...tyvärr ni politiker som styr...tror inte jag kan jobba efter sextiofem...sorry.

Och eftersom jag sitter där jag sitter...

...blev det en liten titt i arkivet.
Vipphortensian...förra året bjöd den på ljuvligt rosa nyanser i blommorna...Vad har jag gjort för fel??
Bilden är tagen i helgen som var, och...ja kan man ana i knopparna lite ljust rosa...men sen...utslagen...blek och glåmig.
Tack alla ni för alla kommentarer som ni tar er tid att skriva!!

Otack är världens lön...

Nyinköpta dörrkransen...

Häromdagen lät det som om någon försiktigt knackade på dörren, Zambo satt innanför med huvudet på sned och väntade på att någon skulle kliva in.

Jag öppnade...ingen där.

Sen fick jag se genom fönstret på dörren, talgoxar, fläskoxar...

...min fina nya dörrkrans...

Dom slaktar den!!

Tro inte att det kommer att bli frön i fågelbordet i vinter...

 Och det är inte alltid Gevaliakaffe som gäller...

...ni vet den där reklamen, om man får oväntat besök...
Utan här var det godis som gällde. Ja mannen i huset försökte först med kokta ägg, men det mottogs inte, och sen morötter...men då var det nära det blev bus, så det var bara att hiva fram godiset. Hade ju tänkt ha det för egen del i tvsoffan...men ibland får man välja, pest eller kolera!!
Och vid närmare titt...ganska söta små djävlar, häxor och skelett...
Under tiden andra roade sej med skräck och  nervkittlande äventyr på allehanda fester i helgen, så gjorde vi detsamma, fast hemmavid.
Jo, jag hade hört på lördagskvällen, från soffhänget framför tv:n, att det prasslade lite från taket. Grenar och löv som for runt i höstvindarna, trodde jag.
Men vid midnatt...då gjorde Zambo klart för oss att det var nog mer än så. För i röret till köksfläkten (eller vad det nu heter...)så var det full aktivitet. En stackars mus hade hamnat där och for runt som vanvettig där inne. För min inre syn såg jag hur det skulle ha slutat om jag ovetandes hade satt på fläkten inför söndagsmiddagen...
Nu förbarmade sej mannen i huset över den lilla vettskrämda musen, och förhoppningsvis överlevde den också luftfärden ut i trädgården...
Svårt är det också att förstå att vi redan kommit in i november månad.

 I går tog jag med mej skottkärra och sekatör och vandrade runt i trädgården. Inte blev det så mycket gjort kanske, men det såg åtminstone ut som att jag var aktiv...Under lövtäcket fanns det små blommande primula, viva...eller vad dom nu heter. Lite luggslitna kikade dom fram när jag försiktigt drog med krattan över gräsmattan.
Och som i alla familjer hjälps man åt...

"...vadå...grävt stora hål i gräsmattan...inte ja i alla fall...måste vara grannens ohängda byrackor därborta..."

" nu ska du lyssna på mej mormor..." 

sa det lilla barnbarnet och satte upp sitt knubbiga finger framför mormors förvånade ögon och öron.

Sen fick mormor sej en lektion hon sent ska glömma, för på hennes mobil visade han vad en kille som snart fyller fem önskar sej.

Ninjago. Lego...ninjagogubbar.

Mormor som knappt hade kommit över Bratzdockornas groteska uppsyn, som prinsessorna önskat sej i omgångar.

En guldNinjago.

Klart en älskad prins ska ha ninjago, men kanske inte när han fyller, det kanske redan är inplanerat något annat...
Och eftersom vi fortfarande nästan har vårvärme så tänkte jag pigga upp med lite vårbilder också.

 Önskar att jag kunde skriva att de är tagna just idag, och inte i april...

Men ljuga ska man ju inte!!
Och om knappt en vecka sitter jag här med förhoppningsvis ett nyopererat knä, ja mitt eget alltså. Har inte hunnit tänka så mycket på det än, men det ska bli skönt när det bli gjort, och sämre kan det ju i alla fall inte bli så...