Idag var jag med lilla mamma till mäklaren, nu är huset sålt. Det känns skönt, inte vemodigt utan som ett klokt beslut. Är man över åttio år så kan man inte sköta allt själv. Killen som köpt det är återvändare till trakten, det känns också bra, det gäller ju att passa in här på Bergamon...

Så efter hemkomsten tog jag med kameran och tog en liten nostalgirunda i den nu igenvuxna trädgården. Då upptäcker jag ett träd med vackra blommor, det vart lite varmt i hjärtetrakten, för jag förstår att när huset byggdes i början på sjuttiotalet så planterade min pappa detta vackra träd, jag hoppas att han hann njuta många gånger av dess vackra blommor.
Även det vilda är vackert, blåklockor och skirt gräs.

Inte kan det räknas som ogräs??
Till slut ett kort på rosbusken, den är om möjligt riktigt vild i sitt växande, det är inte många år sen jag "lånade" den, och jag har ju lite försynt undrat om någon vet namnet, fast jag förstår att det kanske är lättare med en bild på hela busken...

Vet bara att det är en gammal rackare.
Del 3
Potatisfesten. Ja, sen när det tagits upp tillräckligt med potatis (ungefär efter halva resan) så kommer någon snäll hustru och hämtar skörden, åker hem och sätter på stora potatiskastrullen. Så kvällen avslutas med långbord, med lite enkelt till den väldigt färska potatisen, och stämningen brukar vara på högsta topp. Sista anhalten brukar vara den som för året håller i själva festen. Efter att vi ätit, och det gör vi väldigt länge, så blir det vinstutdelning till den som dels haft flest potatisar och dels till den med viktrekordet. En del mungipor är fortfarande uppåt, andra mera jämna och en hel del har slutat att bry sig så dags...De potatisar som inte hamnade i kastrullen auktioneras ut, vilket sen blir bidraget till nästa års fest. Det händer att potatispriset sent på kvällskanten kan ligga på flera hundra kronor kilot...fast den kan ju då klassas som riktigt färsk. Summa av det hela, en jätterolig grej, som mannen här i huset brukar säga, Alströmer var inte så dum han...