Man kan ha vänner och sen finns det vänner också...

Ja...så kan man nog ungefär beskriva Zambo´s förhållande till fåren som vi passerar nästan dagligen.

Det har liksom blivit en liten ritual, att vi måste stanna en stund, och stirra på dessa får som betar innanför stängslet. Det är inte så att han vill jaga dom, utan...tja det går liksom inte att förklara, vi står bara där...och ett av fåren, en brun och vacker dam, hon verkligen älskar Zambo. Kommer springandes när hon ser oss.

Sen står dom där med en noslängd ifrån varandra och ja...bara stirrar på varandra. För övrigt har jag döpt henne till Gunilla Persson, hon uppför sej inte riktigt som man förväntar sej, och verkar inte riktigt veta vad hon är för slags djur. Men betydligt charmigare än Gunilla Persson...
Och masar man sej sen upp på morgonen så kan man få njuta av det fantastiska ljuset om blir en höstmorgon när solen försöker bryta sej igenom. 

Som så mycket annat i livet, varar kort, sen borta för alltid. 

Och när en utav mattes vänner kommer, ja då blir det mycket blomsterprat.

Denna gång fick jag skott av en ny fuchsia som hennes man dragit upp. Nu ville jag ju varken göra henne eller hennes man ledsen med att säga att det är nog en minimal chans att jag lyckas få den att överleva vintern...men då vet jag ju var jag ska hämta nya skott i alla fall!! Underbar färg, stor och enkel är den. Jo, jag ska försöka...

 Min hasc..hampaplanta...ja den växer åtminstone!!

 Ingen omsorg har den fått, där går gränsen för mitt samvete...Ändå är den snart fyra meter hög. Var lugna, jag ska inte skörda, men lite roligt är det att se hur stor den kan bli.
Sen vill jag verkligen TACKA för alla fina kommentarer som ni alla ger, om mina bilder bl.a. Jo, det är ett av mina stora intressen, man blir aldrig fullärd, det vet jag, och det finns många "regler" (gyllene snittet och allt vad det är...) som jag utan skam kliver över och förbiser, men jag har roligt, och jag tror det är det som är huvudsaken.