Så kommer då " grand finale" på vår Gotlandsresa.

bilden tagen genom bilrutan
Ekstakusten.
Nästan som Fårö.
Ensligt, kargt.
Å så fåren.

bilden tagen genom bilrutan
Vi körde från den sydligaste delen av Ekstakusten, upp mot Fröjel och Klintehamn.
Sakta på en slingrig grusväg, genom naturreservatet, som är ca 4 km långt.
Som nu är fullt med häckande fåglar, därför stannade vi inte utan rullade fram i knappt styrfart. Det gällde att se och insupa så mycket som möjligt.
Så efter ett tag sträcker sig vägen alldeles intill havet, i flera kilometer åker man sen efter kusten...och ja, bara njuter.

bilden tagen genom bilrutan
Ställplatsen den kvällen var given.
Första parkett.
En efter en dök de sen upp, "resandefolket", i sina husbilar.
Jag tror vi alla hade samma mål, en lugn och stilla kväll, se solen gå ned vid Lilla Karlsö, och bara njuta.
Så kom den magiska stunden till slut.
Svårt att återge på bild. Men känslan...
På morgonen gick jag för ovanlighetens skull inte utefter havet, utan vek av upp mot Käbbe.
Vackra ängar som säkert fortfarande fungerade som bete.
Var det inte fårnät så var det gammal gärdsgård,
kanske inte i det bästa skicket för att hålla djuren på rätt sida.
På en av alla dessa små ängar och i dikeskanten hittade jag denna morgon
Praktsporre.
Och Lotta...du har rätt...
...det är Johannesnycklar den heter, och inget annat.
När man är stel i kroppen som jag, och ska ned och försöka få bild på blommor, ja då tar det tid att komma dit man vill, i rätt ställning så att säga. Har man sen med sig en hund i koppel, som kanske inte har riktigt samma intresse, ja då kan det ta ännu mera tid. När man sen väl är där nere på alla fyra, då känns det en aningen pinsamt om det kommer en bil, som saktar ned, för att föraren förmodligen tror att det hänt en olycka...Men jag vinkade glatt, och då log föraren och vinkade tillbaka och fortsatte sin färd...
När man är stel i kroppen som jag, och ska ned och försöka få bild på blommor, ja då tar det tid att komma dit man vill, i rätt ställning så att säga. Har man sen med sig en hund i koppel, som kanske inte har riktigt samma intresse, ja då kan det ta ännu mera tid. När man sen väl är där nere på alla fyra, då känns det en aningen pinsamt om det kommer en bil, som saktar ned, för att föraren förmodligen tror att det hänt en olycka...Men jag vinkade glatt, och då log föraren och vinkade tillbaka och fortsatte sin färd...
"...vet ni, jag har varit på semester med ett par badkrukor...gissa vilka som stod på land..."
Det var allt från Gotland.
Men det var inte sista resan vi gjorde dit.
Sen har jag en liten undran till er bloggvänner...
När jag ska lägga ut mina bilder här får jag minska ned dom rejält i formatet för att de ska få rum, och därmed förlorar jag skärpa upptäcker jag. Vad gör jag för fel?
Ser att många av er inte har större bilder, men kanonskärpa, vilket jag har också, innan jag förminskar dom...suck.





