TACK alla snälla ni som kommenterat om mina blombilder!! Å det är nog så, jag får hålla mej till blommor...motiv som håller sej relativt stilla...och på min blogg kommer det nog också fortsättningsvis vara ganska skralt med bilder på med rörliga fotoobjekt...

Själv har jag inte heller varit speciellt rörlig idag, knopp och kropp har inte varit synkroniserade. Vaknade i morse och kunde inte ta mej upp ur sängen, allt snurrade och jag fick vackert ligga i horisontalt läge till efter lunch. Fortfarande yr i knoppen, men nu kan jag vara uppe och fästa blicken...segt virke i gamla kärringer!! Grämer mej att jag fick ställa in fikat med familjen i Odensbacken, har ett fruktansvärt sug efter barnbarnen, skulle behöva en rejäl dos av kramar som ger energi. Grämer mej också att en hel vacker höstdag gick åt h-lvete, kameran ligger orörd...

Istället får jag drömma mej tillbaka till förra helgen uppe i Rättvik, hur solen några få sekunder rörde de höströda löven med sina strålar, hur jag for ut ur husbilen (mitt i matlagningen...) med kameran och hann få EN bild innan skådespelet var över...

 ...hur vi satt nere vid Siljans strand och såg solens sista strålar dansa i vattnet och leka med färger på piren. Så vackert, och så kort, precis som ett människoliv.

Å nu sprider sej en ljuvlig doft av mat i huset, mannen står vid spisen och det borde han göra oftare, för han är inte bara en duktig snickare...utan en duktig kock också!! Och en orolig make...för sin yra hustru.

En ny värld har öppnat sej för mej idag...

Med nya glasögon (som kostade en förmögenhet, men har man inte bytt glasögon sen 2004 blir det så...) ser jag omvärlden i ett helt annat ljus...ungefär som när man går in i photoshop och fixar till skärpan på en bild som kanske inte var så bra från början...å nu upptäcker jag hur det på många ställen här i hemmet ligger en lite gråaktig hinna...kanske ska återgå till gamla "ögonen"!!

Sen gick bilen igenom besiktningen idag, om det berodde på att jag hade nätstrumpor, högklackat och den kortkorta lilla svarta vet jag inte...eller också vart pojkstackarn som tog emot mej skrämd från vettet och ville ha mej därifrån fortare än kvickt. Skit samma vilket, bilskrället rullar ett år till nu.

Om ni tröttnat på mina Höstanemoner kan ni scrolla ner...

...men tyvärr blir det fler av dom!! Dom är ju nästan som tyg, lite ludna och...alldeles underbara!!

Baksidan vackrare än framsidan faktiskt, alla färgskiftningar...mmmm

Hänger på sista versen gör väl den här Margueriten, men den lyste som eld i morgonsolen, och inte har jag hjärta då att kasta den på komposten!

Jag har förstått när jag läser en del andra bloggar, man bör höststäda utomhus också...solen skiner och kaffet urdrucket, så ja...jag går väl ut då!! Men städa...det har jag inte sagt att jag tänker göra!!

Här kommer lite av "fynden" från Rättviks marknad...

En underbart mjuk, go och skön kofta i alpackaull. Ni som följt mej länge här vet ju att jag har en viss förkärlek för alpackor också, och i mitt nästa liv ska jag bli herde i Anderna och valla dessa vackra djur (i nuvarande liv är det helt omöjligt, jag är alldeles för höjdrädd...) men tills dess får jag nöja mej med en kofta. Till saken hör också att knallen som sålde dom kom ifrån Anderna, han berättade lite om hur man levde som herde, och han var bara sååå trevlig, inte påträngande alls utan berättade för oss alla nyfikna marknadsbesökare hur man levde med sina alpackor.

Nästa köp blev kuddfodral, rejält stora som ska bli myskuddar i soffan. Innerkuddarna  var slut så nu blir det att leta på Jysk, ikea eller vem nu som kan tänkas ha lite större modell. Å eftersom de var slut så prutade jag, 150:- för alla tre, det tycker jag var överkomligt.

Å ska jag nu hålla mej varm upptill i vinter, så måste ju även fötterna få sitt...

Ulltofflor!! Kanske inget man direkt springer runt i, men riktigt mysgovarma är de, kommer säkert till användning när termometern börjar krypa under minus tjugo grader...

 Sist en bild från stenpiren nere vid stranden vid Kulls. Några månader tidigare mycket lägre vattenstånd, och jag badade där...Nu vart det en lördagskväll på sittunderlag inne i slogboden, men fortfarande en bedårande utsikt.Ja, jag älskar verkligen detta ställe!!

Sista turen med Rulle bobil är gjord för den här säsongen. Valet av mål var inte direkt svårt, Kullsbjörken utanför Rättvik så klart, vårt andningshål och rekreationsplats. Rättvik och oktober ihop bjöd på ett fantastiskt höstväder, det kändes nästan som om dom öppnade sin famn och sa "kom hit, andas ut, vila, gråt, hämta kraft".

Lördagsmorgonen kom med en underbar soluppgång över Siljan och byarna runt omkring. Någon plusgrad bara, så jag tog på mej ordentligt och gick sen ned till stranden och satt och njöt av det vackra skådespelet samtidigt som jag var sorgsen inombords.

Det var höstmarknad i Rättvik den här helgen, en utav landets största marknader. Vi fyndade (tror vi ja, säkert stod knallarna och gnuggade händerna av förtjusning när vi betalat och gått...) en hel del, mer om det kommer senare. Det som var kul med den här marknaden var att det var mycket genuint hantverk, såg inte många stånd med "krimskrams". Efter några timmar och en tom börs så tog vi bilen upp till Tällberg, parkerade, och njöt av utsikten.

 När vi värmt upp oss med kaffe och färska bullar (inköpta på marknaden av en pratglad bagare...) och orkade lyfta blicken och titta ut genom bobilsfönstret så blev man nästan stum av den vackra utsikten.

 Tällberg är fullt av små pittoreska hotell i gammal hederlig dalastil, priset för en natt på något av dom är dock mindre pittoreskt...och på sommaren kryllar det av turister här. Många av de gamla gårdarna är numera sommarstugor, som på så många andra håll i vårt land.

Ett av hotellen har till och med egen bil att köra brudpar i, en gammal volvosugga enligt mannen i hus...nej bobilen. Han lyckades få några ord med ägaren till bilen och den har tydligen tidigare gått som taxi där i bygden. Nu är vi ju redan lyckligt gifta, så någon åktur blev det inte. Men en skön och avkopplande helg har vi haft, om än med vemod och sorg i bagaget.

 

Bild från svampturen i söndags...

 ...och eftersom svampexperten var med mej...så plockade vi dom inte. Fastän dom var gula...och lite roliga.

Äntligen fungerar fast telefoni i huset igen. Haft många turer med Telia, och så idag ringde en mycket uppgiven kille och sa att han absolut inte hittade något fel på vår telefon. Eftersom jag var på jobbet kunde jag ju inte bevisa för honom att det låter som om man sitter i en tvättmaskin när man försöker prata med någon. Vi höll på och dividerade ett bra tag om vad som skulle kunna vara fel, ända tills jag förstod att han var vid fel hus...

Snart ska alla pellisar flytta in, och jag känner hur ångesten börjar krypa i mej, jag måste gallra, och det rejält...

 

TACK för alla värmande kommentarer!! 
Ja, det är en stor sorg att mista en så nära vän, men mina tankar går också till hennes familj, tre underbara döttrar och en man som hon delat livet med i över trettio år. Barnbarn som mist en mormor som var som få...där fick barn verkligen vara barn, och jag vet att hon hade minst lika roligt som dom...
Igår kväll över kvällskaffet pratade jag och mannen i huset gamla, glada minnen. Och även om mannen i mitt liv inte har delat lika många år med henne som jag så har vi mycket att minnas och glädjas åt. Å jag är helt övertygad om att finns det en himmel, så är hon där, och där kommer det aldrig mer att bli sej likt...


Ett bra sätt att skingra dystra tankar är att umgås med barnbarnen. Jag lånade minsta prinsessan och tanken var att vi skulle till skogen och fylla många korgar med svamp.

Det gick bra, tills hon plockad några gula kantareller....
Sen tyckte hon det var nog. 
"...vi äter inte så mycket svamp..." konstaterade hon.
Mormor hade ju tänkt sej lite trattisar också...men i skolan hade dom lärt sej att man inte kunde äta all svamp man såg, så där var det stopp...

Så vi tog med fikakorgen och for till badplatsen i närheten, det finns ett vindskydd där som är ypperligt att äta matsäck i.

"...det här tycker jag är bättre än skogen..." konstaterade en nöjd prinsessa. Efter lite diskussion så kom vi överens, det var inte badväder...fast envis var den kungliga att hon alldeles säkert fick bada för mamma...ända tills jag hotade med att ringa och fråga...
Sen upptäckte hon hur fult det var i vindskyddad, klottrat och målat överallt.

Länge satt hon och läste och funderade...
"...du mormor, det står väldigt mycket fula ord här..."
Ja, det är för sorgligt att ingenting kan få bara vara. 

Jag har frågat en stjärna i natt
-- ett ljus långt bort där ingen bor --:
"Vem lyser du, främmande stjärna?
Du går så klar och stor."

Hon såg med en stjärneblick,
som gjorde min ömkan stum:
"Jag lyser en evig natt.
Jag lyser ett livlöst rum.

Mitt ljus är en blomma som vissnar
i rymdernas sena höst.
Det ljuset är all min tröst.
Det ljuset är nog till tröst."

Karin Boye 

TACK vännen för dessa år, sov så gott.