TACK för alla värmande kommentarer!! 
Ja, det är en stor sorg att mista en så nära vän, men mina tankar går också till hennes familj, tre underbara döttrar och en man som hon delat livet med i över trettio år. Barnbarn som mist en mormor som var som få...där fick barn verkligen vara barn, och jag vet att hon hade minst lika roligt som dom...
Igår kväll över kvällskaffet pratade jag och mannen i huset gamla, glada minnen. Och även om mannen i mitt liv inte har delat lika många år med henne som jag så har vi mycket att minnas och glädjas åt. Å jag är helt övertygad om att finns det en himmel, så är hon där, och där kommer det aldrig mer att bli sej likt...


Ett bra sätt att skingra dystra tankar är att umgås med barnbarnen. Jag lånade minsta prinsessan och tanken var att vi skulle till skogen och fylla många korgar med svamp.

Det gick bra, tills hon plockad några gula kantareller....
Sen tyckte hon det var nog. 
"...vi äter inte så mycket svamp..." konstaterade hon.
Mormor hade ju tänkt sej lite trattisar också...men i skolan hade dom lärt sej att man inte kunde äta all svamp man såg, så där var det stopp...

Så vi tog med fikakorgen och for till badplatsen i närheten, det finns ett vindskydd där som är ypperligt att äta matsäck i.

"...det här tycker jag är bättre än skogen..." konstaterade en nöjd prinsessa. Efter lite diskussion så kom vi överens, det var inte badväder...fast envis var den kungliga att hon alldeles säkert fick bada för mamma...ända tills jag hotade med att ringa och fråga...
Sen upptäckte hon hur fult det var i vindskyddad, klottrat och målat överallt.

Länge satt hon och läste och funderade...
"...du mormor, det står väldigt mycket fula ord här..."
Ja, det är för sorgligt att ingenting kan få bara vara.