TACK för alla gratulationer till vik:et!!

Nu är det ju inte så att jag hoppas att folk ska förbli sjuka, så en månad i taget tar vi...Tänk, ibland skiner solen på mej också...Å det gör den bokstavligt idag!!

Inte är det många löv kvar på träden...Men för en gångs skull fick jag sol på morgonpromenad. Å tänk, jag tycker det är så vackert med gamla stenmurar!! Vilket jobb det ligger bakom, stapla upp, få det stadigt och liksom lagom överallt!! Nu bor vi i en trakt där det finns gott om sten också, men det föenklar ju inte jobbet direkt.

 Dom som går i hagen med den vackra stenmuren tycks bry sej föga om den... Vi har haft våra diskussioner genom åren, och ibland har jag väl kanske fått för mej att de inte riktigt förstår mej...

 Men ett har vi då i alla fall gemensamt, "hon" och jag...vi behöver nog röra på oss mer!! Men jag misstänker att hon inte ätit sej till allt (vilket ju jag har bör tilläggas...), men är det inte lite fel tid på året att lamma nu?

Hur det går med husmusen?? Jo då...mannen i huset har dukat upp en rejäl ostbricka åt henne bakom kärlen med kompostpåse och sopor. Får väl hoppas att hon tycker det ska smaka, för det lär bli hennes sista måltid...usch, nu får jag nästan ångest över hur grymma vi är!!

 

Många val har jag gjort här livet, en del fullträffar och en del kanske mindre lyckade...

Men en riktig fullträff var nog när jag helt kastade om i yrkeslivet, visserligen som arbetslös, men ändå. Att läsa till undersköterska (med ganska mycket "puff" från de närmaste ska väl erkännas...) och sen börja jobba med människor inom äldreomsorgen och med funktionshindrade/utvecklingsstörda, det var rätt val för mej i alla fall. Under snart ett års tid har jag nu hoppat emellan dessa jobb, ibland väldigt påfrestande att knappt veta på morgonen när man slår upp ögonen vart man ska vara, men så givande ändå!! Så kom då belöningen igår, jag får ett kortare vik, från första december. Vilken lättnad, även om jag kommer att sakna de andra jobben, de boende där och framför allt arbetskamraterna!! Men ingen har sett hur länge det här varar...Den här gången med äldre dementa, därmed inte sagt att jag kommer att överge tanken på att jobba med utvecklingsstörda och funktionshindrade! Men nu har jag ETT jobb att gå till, kommer att få in rutinerna på ett ställe och känner redan nu att jag kommer att trivas där. Jag älskar att jobba med människor, och att känna att man kan ge det där lilla extra när inte deras egna förmåga kanske räcker till, göra deras tillvaro så bra som möjligt. Precis som jag själv en dag vill ha det...

 De två yngsta barnbarnen kom på fredagskvällen för att sova över, vilket naturligtvis innebar mys och godis i tvsoffan!! Lilla E, som blir åtta år på självaste julafton, hon har mycket funderingar och tankar. Efter att lillebror somnat pratade vi mycket om hur det är att bli gammal och sen en dag dö. Sen satt hon länge och tittade ingående på mej, tuggade lite förstrött på några skumbilar, sen kom det "...mormor...när jag blir gammal, kommer jag att bli lik dej då...??"

"Ähhh...det kan man ju inte veta, hur så...??"

"Nja...det kan ju vara bra att veta..."

Nu är jag absolut inte säker på att hon tyckte att det skulle vara till hennes fördel isåfall, för hon såg väldigt skeptisk ut!!

Lördagen kom, UTAN sol, hur kunde dom lova och sen inte hålla...??!!

Men ut i trädgården kom vi, hade lillprinsen fått bestämma hade vi varit ute för sex på morgonen...(varför har inga barn fått lära sej vad sovmorgon är...???!!)

...och här bryr vi oss inte om att det är förbjudet med barnarbete!! Här krattades det löv för fullt!!

 

 

Vi provsmakade även de sista vindruvorna... (nu dör prinsens mamma när hon ser hur mormor klätt på honom under hjälmen...)

 

...och som en riktigt gentleman så bjuder man ju också!!

En mycket lyckat start på helgen med andra ord, förutom att när vi sen kom in, jag skulle slänga resterna av vindruvorna i soppåsen under diskbänken, så trillar det ut en livs levande mus på foten!! Jag skrek, barnen skrek, musen for vettskrämd ( och säkert med tinnitus av mitt vrål...)omkring på golvet efter sockeln där den till slut PRESSADE sej in i ett hörn, så nu är den alltså UNDER skåpen...

Fortsättning följer...Vi kommer aldrig mer få besök av nån, det är då ett som är säkert!!

Kan man tro att det är november nu?

I trädgården blommar prästkragarna igen! 

 Höstastern ska väl däremot blomma nu, men det gör den lite trevande. Grävde upp den och flyttade, och flyttade den igen, så den är lite trög och säkert småtjurig, men nu när solen äntligen tittade fram lite idag kunde väl inte den heller hålla sej utan slog ut.

 Nästan som på rad står ulleternellens blommor. Jag som beskyllde sorken för att ha ätit upp den, men tydligen missade han lite, för nu blommar den, om än rätt ynklig.

Gårdagens trevande sol förbyttes i en färgsprakande himmel frampå kvällskvisten.

Många gånger har jag förbannat skogsdungen som skymmer solnedgången, men ibland kan den faktiskt ge effekt till bilderna också!!
Idag vart det lite snabb trädgårdsskötsel efter arbetet, jag KLIPPTE gräs och löv med åkgräsklipparen!! Maskarna blir glada, grannarna förvånade och själv är jag rätt nöjd! Finns annat jag kan lägga min energi på...

Tänt var det här...ja, under kontrollerade former förstås!!

Man har ju samlat på sej en del ljuslyktor under årens lopp, och en hel del av dessa har jag nu placerat på ett gammalt skåp, riktigt stämningsfyllt när man tänder alla. Det går åt en del värmeljus också (gjorde nog slut på närmare femtio stycken i helgen...), så idag fick jag åka till Ikea en snabbis och ladda upp förrådet. Dom skulle säkert överleva på mej och mina ljusköp...

I morse lovade (nästan i alla fall...) en hurtig pojkspoling på morgontv:n att solen skulle titta fram under dagen. Nu blir han nog inte långlivad som väderpratare, för någon sol har jag då inte sett till!!

Men förra vintern, en morgon, bjöds det på ett riktigt skådespel till frukostkaffet!!

Himlen fullkomligen brann bakom den lilla smedjan, några få minuter, sen var allt över.

Musjakten då?? Jo då, varje gång någon utav kattdamerna passerar golvsockeln (och uttaget där råttskrämmaren sitter...) så stannar de till, lyssnar, tar tassen och krafsar lite, och sen går de molokna vidare. Mannen i huset tror att de gör det enbart för att hålla mattes puls hög och jämn...

Ibland är det svårt att veta vad som himmel och vad som är vatten...

Trots att vädret inte var strålande så fick vi en vacker dag i trakten av Ludvika med lillprinsen, hans pappa, farfar och sambo. De har en "sommarstuga" som de nu ska försöka använda lite mer vintertid också, och då behövde de lite råd av mannen här i huset hur de skulle göra med uppvärmningen.

Så efter en stund övervägande följde även jag med, och fick på så vis också en rejäl dos frisk luft vid den vackra sjön.

Om inte det här kallas sjötomt så vet jag inte vad det skulle vara...

En söt liten badhytt/lusthus vid det spegelblanka vattnet, kanske inte inbjöd till bad just idag...

...men lillprinsen for runt på de enorma ytorna med en energi som bara han har, mormor lunkade efter med kameran i hösta hugg. Vi hade nog lite olika intressen i det här fallet, han var på väg till uthuset och farfars stora gräsklippare (morfars är mycket mindre...) och mormor försökte njuta av allt det vackra, genom kameralinsen...

Å allt var frid och fröjd, han fick provsitta farfars klippare, och då...

....då dök grannens STORA skogskatt upp! Behöver jag säga/skriva att prinsen inte direkt älskar katter...??

Å när vi ändå är inne på ämnet katter kan jag berätta för er som kommer ihåg att jag förra året köpte en elektronisk råttskrämmare (ja, jag märker ju själv hur dumt det är när jag nu skriver det...hur kunde jag gå på det??) att det fungerar sisådär...För snart ett helt dygn har en utav kattdamerna suttit och tokstirrat på golvsockeln i gamla hallen, under sockeln knaprar en liten (förhoppningsvis...) mus helt oberört, och alldeles ovanför sitter... ja just det, råttskrämmaren i ett eluttag!! Den som hade en räckvidd på ca 140kv.meter...som skulle med råge kunna hålla hela huset musfritt enligt reklamen. Clas Ohlson, nu kommer jag!!

En lugn och fridfull helg stundar, tid för eftertanke och vila. En helg som jag kvällstid gärna vandrar runt på kyrkogården och ser alla ljusen som fladdrar i mörkret, en liten hälsning från dom som inte längre är med oss här på jorden, men för alltid i våra hjärtan. Att komma ihåg och glädjas över alla minnen man har, det är det bästa sättet att hedra dom också. Sorg, ja visst, men samtidigt lycka över att man fått äran att vara i deras närhet, delat små vardagliga händelser, varit en del av deras historia. 

För en gångs skull slutade jag skapligt tidigt, kom hem när det fortfarande var dagsljus. Jag har inte riktigt förstått det här med sommar-och vintertid, att det är ljusare på morgonen har jag ingen större nytta av eftersom jag ändå ska till jobbet, och när jag åker hem är det nästan redan mörkt. Men i alla fall så upptäckte jag att det fortfarande blommar några Margueriter, tänk i början på november!!

Det tog tid för mej att tycka om dom, men nu är de bara så ljuvliga med sina  sammetsmjuka blomblad.

Även vacker när den blommat över, tvåfärgad!! Inte såg jag det i somras!!

Nu blir det en sväng på spikmattan, och jag kommer att hinna lösa ungefär två rader med sudoku innan ögonen faller ihop, kommer att vakna efter en timme av dregel i mungipan och ryggen ser ut som en prästost...

 

Erkänn att ni hajade till lite och nästan satte kaffet i vrångstrupen...??

 

Nej då, bilden är nästan ett år gammal, den är tagen den 10:e november förra året, och jag hoppas vid gud att det inte ser likadant ut i år om några dagar!! Visserligen har vi blivit med snöslunga, en rejäl sådan dessutom, men vi kan gott vänta med  snön till da´n före lucia.

Å ni som sitter med rentvättade fötter och väntar på inbjudan till vintrampning (och även avsmakning förstås...), jag är ledsen att jag lovade något som nu inte ser ut att bli av. Oktober månad blev inte som den borde, så mycket annat hände, så vindruvorna hänger där de hänger.

 

 Fina, stora klasar, det var det för några dagar sen...När jag kom hem från jobbet idag hade fåglarna kalas, lät som om de var flera hundra. Så nu är det bara små stjälkar kvar, och jag blev utan vin även denna gång.

Den här bilden borde jag egentligen inte ta med, den är av så dålig kvalité så det är knappt sant...

Men motivet...

 ...det är av högsta kvalité!!

En kille som snart fyller tre år, som vi i närmaste kretsen (och även många andra) gråtit floder för, magen har känts som en ormgrop ibland, man har frågat sej hur grym världen kan vara, barn ska vara friska och inte behöva ta jobbiga mediciner varje dag. Med honom hade jag äran att få dela gårdagen med, ja även hans storasystrar givetvis, men de är lite mer självständiga. Det blev en dag fylld av fart, mormor hade hjärtat i halsgropen åtskilliga gånger. Varför går aldrig småkillar lugnt och sansat, utan springer, klättrar och hoppar?? Vi hade även många diskussioner om vad som STOOORT och vad som är liiitet. Älskade unge, kunde väl aldrig våga hoppas att jag skulle få uppleva det som jag gjorde igår!