Helgen gick väldigt fort, och plötsligt var det måndagsmorgon igen, antingen man vill eller inte...Å jag ville inte...

Efter en lördag med 50% av barnbarnen så blev söndagen en så lugn dag att man knappt märkte när den började eller tog slut. Tid för många tankar, att försöka tänka positivt, att glädjas åt här och nu. 

Lite glädje och vårkänsla väcker fortfarande pärlhyacinterna...

...och har man fel inställning på kameran kan de bli extra blå!!

Lite läckert var det ändå.

 Tulpanerna som mannen i huset gav sin hustru förra veckan är som vackrast just nu. Men de blommar över fort så det blir säkert en ny bukett redan innan den här veckan är slut...

Nu en liten fråga till er som kan det här med pellisar...ska dom klippas ned nu snart och sen planteras om...eller klipper man längre fram i vår?? Mina är långa och rangliga (de som fortfarande är vid liv vill säga...)och skräpar förskräckligt, så nu är jag riktigt trött på dom. Å varje vår är jag lika villrådig, vilket man ska göra först...plantera om eller klippa...och sen brukar det inte bli någe´me´någe´...

 

 

Sakta men säkert återhämtar man sej, om än mer och mer ärrig för varje sår man får. Att förstå livets orättvisor, det kommer jag aldrig att göra men jag måste lära mej att leva med dom. TACK alla ni som bryr er, både med ord och tanke, jag känner att jag här många vänner här som tröstar. Att få skrika ut min sorg och vanmakt här på bloggen är att blotta sej, att visa sej naken och sårbar. Och det är precis vad jag är. Och jag fryser, inombords. Men samtidigt måste jag och alla runt omkring lillprinsen ta oss över kanten, igen. Kanten på en avgrund som ingen vet hur djup den är, bara att det blir längre och längre upp till kanten. Men kämpa, det ska vi. För prinsens skull, annars sviker vi honom. Han ska få den bästa av alla världar, och det är vi skyldiga att ge honom, för han ger oss oändliga lycka och kärlek, helt villkorslöst. Kommer ALDRIG att sluta hoppas och tro. Jo, jag är en optimist, men ibland orkar jag inte ända ut.
Men lördagen kom, och vi fick rå om de minsta kungligheterna. Morfar...han är tålig han!!

  Vad ska vi med en häst till...?? Sen att bygga med lego i liggande ställning...

...å det är faktiskt sant, han somnade!! Trots att prinsen klängde.

Å inte har jag skördat än, om det nu är saffranet som lyser så gult och fint!! Snart har den blommat över, den vita krokusen...

...som har så vackra lila nerver i blombladen.
I helgen nu ska jag ta mej i kragen och hälsa på hos er igen, livet går som sagt va vidare.

Först tänkte jag inget skriva...men det här är ju min blogg, och den innehåller vardagen för oss. 

Så...igår stannade världen liksom upp igen.

Lillprinsen.

 Som har den svåraste formen av blödarsjuka.

Han har också ett hjärtfel, som nu förmodligen kommer att kräva en operation inom en femårsperiod, om inget mirakel händer. Sådana har vi slutat tro på för övrigt..

Att operera någon som är blödarsjuk...dessutom hjärtat. Där behöver jag inte lägga ut texten mer, alla förstår. 

Det var ett tungt besked, både för en mormor och en morfar.

Hur en mamma och pappa ska orka, det går över mitt förstånd. 

Men som en otroligt stark mamma skrev igår, 

Just precis nu orkar jag inte, men jag ska grina ögonen ur mig ikväll och i natt, sen ska jag resa mig upp igen i morgon och fortsätta älska mina ungar till vanvett samtidigt som jag fortsätter leva i den där vardagen som vi måste ha, för någon annan möjlighet finns inte. Det är bara att fortsätta. 

Tänk så liten man känner sej i denna oändligt stora och kalla värld.

Om jag kunde trolla...

En dag att minnas...

...och kanske inte bara för att jag tog tag i saken och såg till att det blev bullar bakade, inte heller för att jag samtidigt sorterade tvätt på hela golvet framför tvättmaskinen eller för att jag också sorterade allt som skulle till återvinningsstationen...

utan för mitt i allt detta så kliver mannen i huset in med en av sina chefer!! Första gången jag skakar hand med denne smått chockade karl, som tittar sej diskret runt omkring i all röra. Där står jag med rödblommiga kinder som den värsta bullmormor med mjöl på magen och med ett ansträngt leende på läpparna. Så vad göra?? På med kaffet och bjuder på nybakat. Men ikväll så...då ska mannen i huset få höra vad man använder en mobil till!!

Kunde inte motstå dessa små minirosor igår i all shoppingiver...

 ...och från att ha varit små oansenliga knoppar igår...

...så har de redan slagit ut idag!! Om det beror på att bullbaket värmde upp hela huset eller om bagaren själv osade hett efter besöket av mannen i huset med chef låter jag vara osagt.

 Arbetet med att scanna negativ fortsätter...

...kvalitén är inte den bästa (tror jag hade en tittochtryck kamera på den tiden...) och någon mästerfotograf är jag då inte, men bilden...den är väl ändå en höjdare!! Minen på min förstfödda...och ja, naturligtvis räddade jag kattungen!! 

Jag blir rörd och jag blir glad...

Åter har jag fått en award...

...denna gång från http://mariasbilderblogg.blogspot.com/.

En mästerlig fotograf med blick för det där lilla extra, titta in hos henne och njut!!

Men sen kommer det svåra, att välja nya som förtjänar en award, det gör ni ju alla!! Inte kan jag välja fem utav er, det vore som...ja jag vet inte vad?! så håll till godo alla ni som läser, ta den, ni förtjänar den alla!!

Vita miniamaryllisen...

 ...blommar fortfarande, om än lite mer som lutande tornet i Pisa. Jag har förlåtit trädgårdsmästaren eller vem som nu är den skyldige, den har nog fyllt sin funktion ändå, fast den är röd, väldigt röd...

 

 Den vita krokusen som inhandlades i fredags på TantGrön har redan tittat ut ur sin lök...Men nu blir jag lite fundersam...va sjutton är det för orange tofs den har?? Brukar dom se ut så där?? Men varför skulle den förresten vara normal när inte så mycket annat här i huset är det...?

Hur tillbringar man sin födelsedag då, dessutom på en ledig dag??!! Jo, man shoppar loss utav guds nåde...Det blev en snygg klänning, (jag är ingen klänningsmänniska, men den här har jag suktat efter ett tag, så nu slog jag till) när jag nu ska ha den...sen en FOTOSCANNER!! Nu ska här scannas av gamla negativ som ligger i lådorna, vet ni hur många sådana jag har...negativ alltså, inte lådor...?? Tusentals och åter tusentals. Jag har redan börjat och tiden bara flyger iväg, herre gud så roligt det är!!

TACK för alla gratulationer jag redan fått, inget jämt och inget märkvärdigt att fylla. Känns inget annorlunda heller, och vid min ålder så är det väl så att visdomen kanske inte ökar utan att det förr är åt andra hållet, men om det bekymrar jag mej just nu föga...för här ska scannas negativ!!

Så kom då våren igår kväll...

 ...eller nästan i alla fall. Sonen med sambo hade med sej en bukett vackra vårlika tulpaner.

Det är nog vårblomman nummer ett för mej, och jag törs inte räkna efter hur många buketter som köps till det här huset under den perioden...det är nog som med värmeljusen, Ikea skulle överleva på mej med alla ljus och trädgårdsmästaren på alla buketter jag köper.

 Även stora dottern vet vad mammas hjärta klappar extra för...

...just det, ljuslyktor!! Texten påminner mej om det som egentligen borde vara självklart...att njuta av livet, att man är frisk och att jag har mina älskade omkring mej, det är väl bara minsta dot´ra i Göteborg som jag måste få att förstå att det är här ikring hon hör hemma... Nu skall denna sättas upp på väggen så småningom, men jag kunde inte låta bli att tända den redan nu.

Ombyggnaden av verandan går...ungefär som att slå huvudet i en betongvägg!! Eller kanske inte sååå, men idén är inte riktigt förankrad, mannen hade väldigt många synpunkter. Ojojoj...nu vet han inte mycket om kvinnlig list...!!

Promenadbandet används...jadå. Men jag har nog inte riktigt fått in tekniken än känner jag, efter en stund känner jag att rumpan liksom blir längre och längre bak och överkroppen sakta tippar över framåt, jag hamnar på något vis i 90 graders vinkel...Tur att det finns nödstopp på eländet...

TACK A på bloggen  http://annika-dittenochdatten.blogspot.com/

för en väldigt trevlig eftermiddag!!

En tur till TantGrön i Vintrosa stod på dagordning.

Vi hann med gott fika, två olika sorters kladdkaka med färska hallon till, (den gröna brickan är detsamma som grönt nyckelhål...)satt som en smäck skulle hon Lulu med läpparna i Äntligen Hemma sagt.

 Man sitter mitt i all växtlighet och prydnad och intar sitt kaffe, ett väldigt smart drag för man ser alltid något man vill ha...Men det som får mej att nästan sätta kaffet i vrångstrupen är olivträdet...mitt står nämligen uppe på vinden ihop med alla pelargoner, alldeles naket dessutom...inte ett grönt blad på har det. 

 Fönstret bakom mej...fullt med pepparfrukter. Lägg märke till de vackra fönsterdekorationerna bakom, nästan som blyinfattningar. Vågade inte kolla vad de kostade...

Bordsgrannen till vänster...kanske något lättklädd för att vara i mitten av januari. Å kolla pelargonerna hon omger sej med...Ingen rättvisa här i världen!!

Så nu börjar bearbetning/övertalning/hot av mannen i huset, den lilla glasverandan skall isoleras och bli lite lagom vinterbonad, tänk att ha den här omgivningen där ute, kunna sitta där på vintern med lite extra kläder på och bara njuuuta!! 

Vad jag shoppade...?? Ett STORT doftljus, 180 timmars brinntid...och vita krokus i kruka. 

Det blev en runda i skogen idag, och lite av skogen fick följa med hem. Då slog mej tanken, den dag när jag inte själv orkar ta mej till skogen, hoppas mina barn då förstår att de måste hämta skogen till mej. Doften, den vill jag kunna känna till min sista dag här på jorden.

Mannen i huset, han kan det här med presenter han!! Ikväll kom han med ett jättepaket och ett finurligt leende i hela ansiktet. Jag fick ett promenadband!! Ni vet en sån där mackapär som man kan gå inomhus på, man behöver inte fundera på hur man ser ut innan man tar den där promenaden, inte om det regnar eller blåser smådjävlar runt knuten, inga broddar behövs utan det är bara ställa sej på!! Tjugo minuter, sen kunde jag knappt tala, fötterna brände och jag hade färgen som en nykokt kräfta. Men nu jädrar ska här promeneras!!