Sakta men säkert återhämtar man sej, om än mer och mer ärrig för varje sår man får. Att förstå livets orättvisor, det kommer jag aldrig att göra men jag måste lära mej att leva med dom. TACK alla ni som bryr er, både med ord och tanke, jag känner att jag här många vänner här som tröstar. Att få skrika ut min sorg och vanmakt här på bloggen är att blotta sej, att visa sej naken och sårbar. Och det är precis vad jag är. Och jag fryser, inombords. Men samtidigt måste jag och alla runt omkring lillprinsen ta oss över kanten, igen. Kanten på en avgrund som ingen vet hur djup den är, bara att det blir längre och längre upp till kanten. Men kämpa, det ska vi. För prinsens skull, annars sviker vi honom. Han ska få den bästa av alla världar, och det är vi skyldiga att ge honom, för han ger oss oändliga lycka och kärlek, helt villkorslöst. Kommer ALDRIG att sluta hoppas och tro. Jo, jag är en optimist, men ibland orkar jag inte ända ut.
Men lördagen kom, och vi fick rå om de minsta kungligheterna. Morfar...han är tålig han!!

  Vad ska vi med en häst till...?? Sen att bygga med lego i liggande ställning...

...å det är faktiskt sant, han somnade!! Trots att prinsen klängde.

Å inte har jag skördat än, om det nu är saffranet som lyser så gult och fint!! Snart har den blommat över, den vita krokusen...

...som har så vackra lila nerver i blombladen.
I helgen nu ska jag ta mej i kragen och hälsa på hos er igen, livet går som sagt va vidare.