Utan barmhärtighet har den greppat tag om oss.

Hösten. 

Vackra kvällar när solen så sakta går ned bakom trädtopparna.
Ja men då går det an.
Likaså dagar som i onsdags...
Med foto/bloggvännen Anki blev det en fantastisk dag.
Gå gärna in på hennes blogg, hon beskriver i bästa guideanda vår dag, kryddat med fantastiska bilder.

 Först stannade vi till vid Boo kyrka.
Gammal vacker träkyrka, byggd 1733 av släkten Hamilton.

 Idag sommarkyrka, tyvärr.
 Invändigt...

 ...enkel. Fönstren bredvid altaret...
där bakom satt man och bockade av besökarna, vilka som orkade ta sej till högmässan på söndagen, efter en veckas hårt arbete. Gud nåde den som försov sej, vid nästa husförhör fick man höra...
Så kom vi fram till slottet...

 ...och eftersom jag nu övergett planerna på ett gigantiskt boende, så...det lilla gröna huset föll mej i smaken...sött som socker!!
Genom skog for vi så vidare mot Brevens Bruk. 
En gammal bruksort som fått nytt liv tack vare dagens IT-samhälle, fler och fler har upptäckt att man kan jobba hemifrån och samtidigt bo sagolikt vackert.

 Sommartid lever trakten upp, husen fylls av hantverkare och hyttan är öppen för besökare.

 Inne där kan man läsa brukets historia.
Och eftersom vi redan varit inne lite på den andliga banan fortsatte vi där...

 ...en lite strikt men vacker kyrka i utkanten av byn.
Här fick järnarbetarna sin andliga utfodring, om de bockades av efter avlagt besök vet vi däremot inte, eftersom kyrkan var stängd.
Och idag...

har vi så firat mellanprinsessan.
FJORTON år!!
GRATTIS!!
Jo...men hösten...den går an...

 

Välkommen sa Oxelösund och omfamnade oss på fredagskvällen.

 På första parkett kunde vi så avnjuta en måne som var full denna kvällen till ära. Nästan som på ett väckelsemöte satt vi där andäktiga och tysta i husbilen, inte ett ljus var tänt, varken levande eller el.Vackert, magiskt, nästan overkligt.

Tack vännen Anki som tipsade om ställplatsen vid Femöre fiskehamn utanför Oxelösund!!

Inte undra på att jag sen försov mej, jag som skulle upp tidigt och äntligen få bilder på det där fantastiska morgonljuset som bara havet kan ge. Ha...klockan åtta då sken solen redan för fullt, och det var bara att inse att jag är nog ingen morgonmänniska...Det får bli skymningsbilder, så är det bara.

Men lördagen gick inte av för hackor den heller.

Tur att promenadskorna var med, för många steg blev det...

Först in till centrum, men det var mest som centrum brukar vara.

På vägen passerade vi riktiga skönheter.

 Jag gillar skönheter i trä, det ligger liksom en själ i ett sådant flytetyg.

Säg det plastskrov kan ge denna spegling!!

Så på eftermiddagen gick vi motsatt riktning, ut på Femörehuvud.

 Genom vacker sörmländsk skog traskade vi ut mot Fyrvaktarbostaden.

Ja, vi passerade lite gammalt järnskrot som tillhört kustartilleriet, men det tyckte vi inte var så mycket att se...eller offra tid på.
Nej, det var det här vi var ute efter...

Hav och himmel, blåaste blått...oändligt.
Nästan som en högsommardag. Lite kyligare vindar...men det syns ju inte på bild!!

Och fyrvaktarbostaden, just nu under renovering, men ändå...vem skulle inte vilja tillbringa en dag eller två i den??
Tänk er en kulen höstdag när vinden viner i knutarna, havet är grått som en lovikkavante...guuud så gott jag skulle må då där inne!!

Och efter närmare skärskådande, så jovisst kan det bli verklighet. För man kan hyra den, övernatta om man så vill. 
Tål att tänkas på...

För den här synen skulle då möta mej på morgonen när jag kliver ut där i nattsärken med kaffekoppen i ena näven, i den andra har jag förmodligen nattkärlet...för inte kan det finnas såna bekvämligheter som dass...??

I vilket fall som helst...det vore en upplevelse.

Söndagsmorgonen...

...ja då hade inte solen riktigt bestämt sej...havet låg som ett silverfat och blänkte. Och efter en stund... ja då kom regnet...

Men vi styrde ändå nöjda hemåt frampå förmiddagen. Eniga, hit kommer vi att återvända. Och blir det inte övernattning i Fyrvaktarbostaden, så går det bra med husbil också.

 "...vadå vakta fyrens bostad...räcker det inte med att jag håller koll på vårt hus där hemma...?"

Man kan ha vänner och sen finns det vänner också...

Ja...så kan man nog ungefär beskriva Zambo´s förhållande till fåren som vi passerar nästan dagligen.

Det har liksom blivit en liten ritual, att vi måste stanna en stund, och stirra på dessa får som betar innanför stängslet. Det är inte så att han vill jaga dom, utan...tja det går liksom inte att förklara, vi står bara där...och ett av fåren, en brun och vacker dam, hon verkligen älskar Zambo. Kommer springandes när hon ser oss.

Sen står dom där med en noslängd ifrån varandra och ja...bara stirrar på varandra. För övrigt har jag döpt henne till Gunilla Persson, hon uppför sej inte riktigt som man förväntar sej, och verkar inte riktigt veta vad hon är för slags djur. Men betydligt charmigare än Gunilla Persson...
Och masar man sej sen upp på morgonen så kan man få njuta av det fantastiska ljuset om blir en höstmorgon när solen försöker bryta sej igenom. 

Som så mycket annat i livet, varar kort, sen borta för alltid. 

Och när en utav mattes vänner kommer, ja då blir det mycket blomsterprat.

Denna gång fick jag skott av en ny fuchsia som hennes man dragit upp. Nu ville jag ju varken göra henne eller hennes man ledsen med att säga att det är nog en minimal chans att jag lyckas få den att överleva vintern...men då vet jag ju var jag ska hämta nya skott i alla fall!! Underbar färg, stor och enkel är den. Jo, jag ska försöka...

 Min hasc..hampaplanta...ja den växer åtminstone!!

 Ingen omsorg har den fått, där går gränsen för mitt samvete...Ändå är den snart fyra meter hög. Var lugna, jag ska inte skörda, men lite roligt är det att se hur stor den kan bli.
Sen vill jag verkligen TACKA för alla fina kommentarer som ni alla ger, om mina bilder bl.a. Jo, det är ett av mina stora intressen, man blir aldrig fullärd, det vet jag, och det finns många "regler" (gyllene snittet och allt vad det är...) som jag utan skam kliver över och förbiser, men jag har roligt, och jag tror det är det som är huvudsaken. 

Det är med stor sorg jag läser att  en ung människa förlorade kampen. Många är vi som följt honom via olika media, tv, blogg och nu på slutet även en bok om hans kamp och kämpaglöd.

Han hade förmågan att sätta ord på sin sorg, men också en väldig livslust som hela tiden lyste igenom.

http://ikroppenmin.blogspot.se/

Nej, jag kände inte honom personligen, men med bloggen har han ändå berört mej ofta och väldigt mycket.

Kloka ord förmedlade från en ung människa med en visdom och eftertanke som inte många har.

Vi får aldrig sluta hoppas och tro, vi får heller aldrig glömma hur viktiga alla bidrag är till forskningen.

Sov gott, och tack för allt du bidragit med Kristian.

 

Kan man möjligen göra så...

Ringa till jobbet idag och säga...tyvärr kan jag inte jobba i helgen eftersom det förmodligen är de sista dagarna med det här fantastiska sensommarvädret...Visst måste det stå någonstans i alla dessa otaliga skrifter som finns, att "vid misstanke om att sommaren börjar så sakteliga taga slut är det var arbetares rätt och skyldighet att avnjuta de sista dagarna på bästa sätt och med full betalning". 

Och under tiden jag funderar på om detta är möjligt så roar jag mej med att putsa fönster, och då slår det mej...
Näe... vi ska inte flytta till sagoslottet vi hittade förra helgen...

 Visst vore det underbart att bo vid vattnet...
Men...365 fönster!! Putsa ett varje dag...Jag som har nog med att komma till skott när det gäller tre-fyra stycken...
Jag är nog torpare jag...
Och när väl rutan blivit så ren så man kan se ut genom den igen...
Ja då upptäcker jag att blomman i lådan utanför, ja den kommer på sin andra andning, eller är det blomning...

Efter sommarens hårda prövning så klippte jag ned rubbet i lådorna, och se...det lönade sej!! Nästan så den ser lite uppkäftig ut, sträcker ut tungan åt mej...där fick du kärring, du som trodde komposten var nära...
Och när vi ändå är inne på det här med trädgård, så är det lika bra jag visar nästa bild...
Klockrankan, den blå...som aldrig blommar....

...jodå, det har den förmodligen gjort. Eller ganska säkert. Fast på fel sida om altanstaketet...En enda blomma, som nu gjort sitt...och som jag aldrig fick se när den var i sin fagraste skrud...Surt.
Med rena fönster ska jag nu avnjuta fredagskvällen...

...plocka in en bukett av de sista klöverblommorna, låta dess doft sprida sej genom huset. 
Njuta.
 

Tiden går fort i goda vänners lag...

Och det är verkligen ingen osanning.

Helgen som gick tillbringade vi med Annika 

och hennes man ( det är nog han som är Datten om man kollar in på hennes blogg...).

Efter lite överläggningar blev första anhalten Torshälla.

Strandnära hade vi fått kryssa i om det gällt fastighetsdeklarationen...men med husbil och en natts boende så...alldeles vid Eskilstunaån parkerade vi, centralt och bra.

Anledningen var att det på lördagen var marknad på den lilla orten. Med männen i släptåg gjorde vi så sta´n.

Stort utbud, mycket av det vanliga "marknadskrimskramset", men keramiken här ovan...den fastnade jag för!! Kakfatet...den gröna skålen...visst ångrade jag mej ganska snart att jag inte öppnade penningapungen där!!

Ganska snart tröttnade vi på storstadslivet, och rattade vidare mot Skjulsta fritidsområde utanför Eskilstuna. 

Den här gången kanske inte direkt strandnära boende, och med järnvägen strax intill så...men absolut inget fel på själva fritidsområdet!!

Fina strövområden, så lummigt och vackert med stora pampiga ekar som kantade stigarna.

 Och gammalt ordspråk håller än...genvägar är senvägar...eller också kan man säga, följ den markering som hänvisas, dom som snitslade slingan hade förmodligen koll på vad dom gjorde...Tack vare att vi nu tog egna gemensamma beslut så fick vi se ännu mer av den vackra naturen på fritidsområdet Skjulsta. Motion har ingen dött av...

Så kom söndagen, dags för hemfärd. 

Benen utvilade, ja resten av kroppen också. Efter frukost i rena rama sommarvärmen så rullade vi sakta hemåt.

Vi har ju ibland tyckt att vi är lite trångbodda, att det här med torparliv kanske ändå är lite ur tiden, så nu har vi tittat på nytt boende...

...eller näe...men Stora Sundby Slott blev nästa stopp. Inte visste jag att vi hade sagolika byggnader på så nära håll!! Det är ju ett Törnrosaslott!! Vilken miljö!! 

Med en vacker och välskött park, delvis öppen för allmänheten.

Gamla byggnader, renoverade byggnader, förfallna byggnader...

Ibland kunde man nästan tro att man hamnat i Provence (ja, jag har ju inte varit där, men jag har hört att det också ska vara vackert och lite speciellt...).

Den gamla dörren...

...bara den som en vacker tavla mitt i parken.

Slottet ligger alldeles vid Hjälmaren,

...nu är väl kanske inte dess vatten så mycket att skryta med, men det gör ju inte slottets läge sämre precis.

Tack för trevligt fotosällskap Annika, det var en hel del vi såg genom kameralinsen den här helgen!!

 

Har du sett Herr Kantarell...??

Han kom dit i förrgår kväll med sin hatt på nacken...

Fast riktigt så enkelt är det kanske inte...

Ni som undrat lite om hur det går för Zambo (och mej...) med vår nya hobby, kantarellsök...

Jo, men han har fattat galoppen, korvpreparerade kantareller...säg den jycke som kan motstå det...??

  Nästa steg blir utan korv...för annars får jag ett elände ute i skogen, då är liksom vitsen borta med att han ska leta om jag första ska lägga dit korvsnuttarna...

Än så länge har vi bara tränat hemma i trädgården....

...och det gäller att se upp så han inte tjuvkikar, ivrig som han är!!

Idag tog jag tag i saken. Har länge känt att förhållandet inte har funkat som jag velat. Så efter sju år gjorde slag i saken, jag gjorde slut. När man väl bestämt sej, ja då går man ju och liksom laddar och tänker ut hur man lättast ska säga det...Döm om min förvåning när man möts av förståelse, vänliga ord och ett samtal som avslutas med "ja men lycka till nu då...".  Tack 3 för dom här åren, ser fram emot ett gott samarbete med Telia efter uppsägningstiden!!

Å sen en liten runda i trädgården...som kanske inte bjuder på så många överraskningar så här års.

Men...

...en söt liten viol som jag lyckats övervintra inomhus, och som jag sen planterade i ett gammal emaljerat fat tidigt i våras, bortglömd  över hela sommaren...så upptäcktes den idag!! Jaha ja...där var du tänkte jag...stor och frodig har du blivit, så det har väl inte gått någon större nöd där inte...

Förmodligen har jag fått den av min kära trädgårdsduktiga f.d. kollega...

...dock namnlös. Kanske någon som vet?? Lite udda, lite läcker tycker jag.

Å visst är det lite för tidigt när det redan kryper ned mot nollan på morgontimmarna...

...men fuchsians knopp fick i alla fall en lite extra snygg utsmyckning!!

Som sagt, kallt på morgonkvisten men vackra dagar har vi. Kan till och med erkänna att jag njuter av hösten när den är som denna!!