Ja, man kan ju inte alltid lyckas...det här med potatis är kanske inte riktigt vad vi borde syssla med. Men roligt hade vi!!





Det grävdes, och våra ynka fyra plantor inbringade bara dryga 1,5 kg och hur många små potäter har jag tyvärr glömt, men det gav i allafall inte medaljplats.












Men mutor var det!! Mannen gjorde så gott han kunde...

...men vad hjälpte det??
















Nytt transportmedel var det också, det gjorde säkert skäl för namnet...

Jag tror att luften var rätt het så jag serverade vatten när de väl kom hit, och det uppskattades faktiskt!
Efter att det glada gänget lämnat Bergamon åkte jag upp till vännerna i torpet och inväntade potatisgänget, vacker vy över Hörebacken och man kan nästan se hur varm sommarkvällen var.
















Det tog sin lilla tid, men till slut så dök de upp. Så var det då dags för vännerna, och de lyckades betydligt bättre än vi, bara att gratulera!!



















En mycket trevlig kväll som avslutades med god mat, och trevligt sällskap, som ALLTID när det gäller potatisfesten! Men nästa år ska vi sjutton komma igen...

Nu ligger vi i startgroparna, sista trimningen innan avfärd. Ölen på kylning, cider på kylning. Mannen har kollat över potatisbeståndet en sista gång, han är lite orolig eftersom han hört inside information, någons har blommat över för länge sen...Mutorna är klara, förhoppningsvis kommer vi i mitten av färden, domaren och protokollförare kan ha tappat lite koncentration och är lätta att muta. Ett minus idag, det är liiite för varmt, och av gammal erfarenhet, det är svårt att få gubbar att dricka vatten när det finns öl...

Eftersom jag satt igång lite forskning angående våran ros (som nu grannen talat om att det är nån slags vildart, men det vet man aldrig) så kommer det ytterligare en bild, tilläggas skall att den doftar väldigt mycket!
Den här bilden är väl egentligen inget att visa...

...för det är den japanska lilla söta fänrikshjärtat jag köpte i Julita!! Nu vill jag ju tro att det är vädret den inte gillar, för att leva på Bergamon måste ju ändå vara ett av livets höjdpunkter...??!!
Sen vill jag TACKA alla för alla fina kommentarer, dels om mammas hus och sen lille älskade Leopold. Om vi börjar med huset så känns det vemodigt, javisst, men det känns också rätt. Det är inget gammalt hus, men det behöver underhållas och trädgården likaså, och jag vet att lilla pappa också skulle ha velat det, han byggde det med kärlek till trakten, och här fick han leva alla sin sista år, alldeles perfekt. Angående Leopold så är det bara orättvist, jag försöker att inte tänka vad det finns för mening med det, för jag kommer ändå aldrig att hitta något svar. Jag vet bara att han rör allra djupast i mitt hjärta, där det ligger mycken sorg för hans skull. Tack alla!!

Idag var jag med lilla mamma till mäklaren, nu är huset sålt. Det känns skönt, inte vemodigt utan som ett klokt beslut. Är man över åttio år så kan man inte sköta allt själv. Killen som köpt det är återvändare till trakten, det känns också bra, det gäller ju att passa in här på Bergamon...

Så efter hemkomsten tog jag med kameran och tog en liten nostalgirunda i den nu igenvuxna trädgården. Då upptäcker jag ett träd med vackra blommor, det vart lite varmt i hjärtetrakten, för jag förstår att när huset byggdes i början på sjuttiotalet så planterade min pappa detta vackra träd, jag hoppas att han hann njuta många gånger av dess vackra blommor.
Även det vilda är vackert, blåklockor och skirt gräs.

Inte kan det räknas som ogräs??
Till slut ett kort på rosbusken, den är om möjligt riktigt vild i sitt växande, det är inte många år sen jag "lånade" den, och jag har ju lite försynt undrat om någon vet namnet, fast jag förstår att det kanske är lättare med en bild på hela busken...

Vet bara att det är en gammal rackare.
Del 3
Potatisfesten. Ja, sen när det tagits upp tillräckligt med potatis (ungefär efter halva resan) så kommer någon snäll hustru och hämtar skörden, åker hem och sätter på stora potatiskastrullen. Så kvällen avslutas med långbord, med lite enkelt till den väldigt färska potatisen, och stämningen brukar vara på högsta topp. Sista anhalten brukar vara den som för året håller i själva festen. Efter att vi ätit, och det gör vi väldigt länge, så blir det vinstutdelning till den som dels haft flest potatisar och dels till den med viktrekordet. En del mungipor är fortfarande uppåt, andra mera jämna och en hel del har slutat att bry sig så dags...De potatisar som inte hamnade i kastrullen auktioneras ut, vilket sen blir bidraget till nästa års fest. Det händer att potatispriset sent på kvällskanten kan ligga på flera hundra kronor kilot...fast den kan ju då klassas som riktigt färsk. Summa av det hela, en jätterolig grej, som mannen här i huset brukar säga, Alströmer var inte så dum han...

Det kan man ha faktiskt, fast man passerat 50!! Nu blir det ju inte helt läsledigt, men läsa på hemmaplan känns rätt okey. Provet idag kändes också okey, mitt ämne så att säga, människor socialt och kulturellt. Tycker om att "rota runt" lite längre ned bland känslor och tankar, fundera på hur andra tänker och resonerar.

Måste ju visa min vilda pellis, den växer helt vilt också!!
Sen har äntligen första blomman slagit ut....

...riktigt röd, och enkel. Precis i min smak.

Fast bladen är nästan lika vackra, det här är min absoluta favorit bland vilda pellisar.

Från en liten brun knopp till en ljuvlig rödbrun sammetsblomma som doftar choklad. Att jag fick leta land och rike runt, ja det var det värt.
Nu ska jag sätta mig på altan med en kopp kaffe och NJUTA av ledigheten!

En liten hemlis, som egentligen inte är så hemlig...mannen i huset jobbar på ett byggföretag, och detta företag hjälper nu Matte och Willy i Bygglov. Jag håller som bäst på och planerar ett litet studiebesök, för visst kan man väl det?? Jag menar, man får ju följa med sina barn till skolan och vara med, visst måste det då vara legalt att hälsa på mannen på hans jobb??

Krolliljan slog ut idag, den är inte planterad utan har bara helt plötsligt dykt upp, på ett ganska olämpligt ställe dessutom, så det blir till att gräva i höst.

Del 2.
Potatisfesten. Så nu på lördag är det då dags för skördandet av dessa fyra potatisar. Uppståndelsen kring detta är nästan lika stort som bröllopet för några veckor sen, åtminstone här i trakten. Klockan fyra på eftermiddagen samlas man hos förste man, där står då traktor med höskrinda klar, på skrindan fullt med halmbuntar att sitta på. Man åker sen runt i tur och ordning och plockar upp dessa fyra potatisar, eller skörden av dessa är det ju egentligen. Det ska vägas, räknas hur många och sen ska det mutas. Vägningen sker på gammalt hederligt vis med bessman, och det förs noggrant anteckningar...sen ska det mutas, det är whiskey och huttar i alla dess former. Gubbarna blir som barn i sandlådan, och det suckas och stönas och kommenteras"...men herre gud, satte han potatisen igår...?", eller "...undrar va han har gödslat med, säkert riktigt med kodynga..." Man ser hur en del mungipor åker upp mer och mer och andras tenderar att sloka...Fortsättning följer!

Om man går upp sådär straxt efter 04 på morgon (eller om mannen i huset gör det, och sen pratar högt med katterna...) så är det faktiskt såhär vackert! Några få minuter, sen försvann solen in bakom molnen, men det var nästan magiskt att stå där ute i nattsärken och bara höra fåglarna som började vakna till liv.

Sen ska erkännas att jag gick och la mig igen, och sov rackarns så gott!
Vet ni att den här busken nästan är som ett vandrarhem/smörgåsbord för allehanda djur? Jag passerar den på vägen till växthuset,

och det surrar som sjutton i den! Så jag hämtade kameran, och hittade...

...en fjäril, och som vanligt har jag inget namn på stackar´n, men fin var den.

Den här stiliga killen jobbade som sjutton, såg nästan ut som en pansarbeklädd riddare där han gick fram.
Läsandet??? Jodå, boken ligger på köksbänken, varje gång jag passerar den så tänker jag ...jag ska bara fixa det här, så ska jag ta itu med dej... Paniken kommer förmodligen i morgon, för på torsdag är det slutprov! Men det är i morgon det...

Jaha, då var det måndag igen, och det är nu självdisciplinen ska sättas på prov...att läsa fastän det är sommar och sol!
Helgen har varit som en vanlig helg, arbete varvat med mat, kaffe, spontana gäster och egentid, en alldeles lagom helg alltså. Vi laddar för nästa nämligen, året absolut största händelse, POTATISFESTEN. Kommer att återkomma till den lite varje dag nu fram till "the Big Bang", fast det är svårt att återge, det ska upplevas. Men det börjar på våren, då tilldelas gubbarna i bastugänget FYRA potatisar var, som ska planteras och skötas med moderlig omsorg. Får inte planteras i växthus. Knepen att få potatisen att förgro inomhus är många, allt från att chocka dem tio minuter i frysen till att linda in dem i tidningspapper och lägga dem i fönstret...Sen börjar den eviga väntan...

Måste få visa en liten ynklig ros jag köpte förra sommaren, den är tydligen ganska ny på marknaden, Linnaeus heter den, en liten marktäckande buskros. Trodde ett tag i våras att den övergett de jordiska markerna, men den kommer sakta men säkert i år också.

Först är knoppen riktigt röd/orange...

...för att sen skifta lite mer i gult innan den helt slår ut...

...och blir så tjusig!!
Ha´nu en bra måndag, och kom ihåg dessa dagar när det om ett halvår kanske är minus tjugo grader...