En lugn och fridfull helg stundar, tid för eftertanke och vila. En helg som jag kvällstid gärna vandrar runt på kyrkogården och ser alla ljusen som fladdrar i mörkret, en liten hälsning från dom som inte längre är med oss här på jorden, men för alltid i våra hjärtan. Att komma ihåg och glädjas över alla minnen man har, det är det bästa sättet att hedra dom också. Sorg, ja visst, men samtidigt lycka över att man fått äran att vara i deras närhet, delat små vardagliga händelser, varit en del av deras historia. 

För en gångs skull slutade jag skapligt tidigt, kom hem när det fortfarande var dagsljus. Jag har inte riktigt förstått det här med sommar-och vintertid, att det är ljusare på morgonen har jag ingen större nytta av eftersom jag ändå ska till jobbet, och när jag åker hem är det nästan redan mörkt. Men i alla fall så upptäckte jag att det fortfarande blommar några Margueriter, tänk i början på november!!

Det tog tid för mej att tycka om dom, men nu är de bara så ljuvliga med sina  sammetsmjuka blomblad.

Även vacker när den blommat över, tvåfärgad!! Inte såg jag det i somras!!

Nu blir det en sväng på spikmattan, och jag kommer att hinna lösa ungefär två rader med sudoku innan ögonen faller ihop, kommer att vakna efter en timme av dregel i mungipan och ryggen ser ut som en prästost...

 

Erkänn att ni hajade till lite och nästan satte kaffet i vrångstrupen...??

 

Nej då, bilden är nästan ett år gammal, den är tagen den 10:e november förra året, och jag hoppas vid gud att det inte ser likadant ut i år om några dagar!! Visserligen har vi blivit med snöslunga, en rejäl sådan dessutom, men vi kan gott vänta med  snön till da´n före lucia.

Å ni som sitter med rentvättade fötter och väntar på inbjudan till vintrampning (och även avsmakning förstås...), jag är ledsen att jag lovade något som nu inte ser ut att bli av. Oktober månad blev inte som den borde, så mycket annat hände, så vindruvorna hänger där de hänger.

 

 Fina, stora klasar, det var det för några dagar sen...När jag kom hem från jobbet idag hade fåglarna kalas, lät som om de var flera hundra. Så nu är det bara små stjälkar kvar, och jag blev utan vin även denna gång.

Den här bilden borde jag egentligen inte ta med, den är av så dålig kvalité så det är knappt sant...

Men motivet...

 ...det är av högsta kvalité!!

En kille som snart fyller tre år, som vi i närmaste kretsen (och även många andra) gråtit floder för, magen har känts som en ormgrop ibland, man har frågat sej hur grym världen kan vara, barn ska vara friska och inte behöva ta jobbiga mediciner varje dag. Med honom hade jag äran att få dela gårdagen med, ja även hans storasystrar givetvis, men de är lite mer självständiga. Det blev en dag fylld av fart, mormor hade hjärtat i halsgropen åtskilliga gånger. Varför går aldrig småkillar lugnt och sansat, utan springer, klättrar och hoppar?? Vi hade även många diskussioner om vad som STOOORT och vad som är liiitet. Älskade unge, kunde väl aldrig våga hoppas att jag skulle få uppleva det som jag gjorde igår!

Helgen snart slut, och vart tog den vägen? Vädret omväxlande, varmt för att vara slutet av oktober. Tretton grader plus när jag åkte hem från jobbet nu på eftermiddagen. Å upp kom jag i morse, i rätt tid också, jag hade det där med trädgårdsmöblerna efter Icareklamen i huvudet...

Bilden med rönnbär i förgrunden och Hjälmarens gråa vatten i bakgrunden tog jag i fredags. En kort sväng till Julita julmarknad, de är i först i raden av alla marknader som räknas in i slottsmässor. När jag skulle betala i entrén så satt det en stor skylt på en kamera med ett stort svart streck över...man fick över huvudtaget inte fotografera varken inomhus eller utomhus! Mina mungiporna åkte ned, en av anledningarna till att besöket blev extra kort...Stannade sen på hemvägen när jag såg hur vackert de sista löven och rönnbären lyste i det grå vädret.

Men lite julstämning eller julhysteri har jag i alla fall gripits av, och i stundens hetta så bestämde jag att första advent ska det bli adventskaffe här för tjocka släkten. Jag har inga syskon så min släkt är ganska tunn, barn och barnbarnen, men mannens...den kryllar det av folk i!

Så nu åkte adventsboken fram igen, va sägs som saffranssnurror?

 Kanske dessa icecreamskakor skulle passa, påminner om GB sandwich med pepparkakssmak som de brukar ha till jul?? Nu är ju jag ingen fantast av att baka, men ibland får man bjuda till...Sen är det ju egentligen viktigast att man får träffas, ska försöka tänka på det när jag hysteriskt i sista minuten sätter upp de nya julgardinerna, försöker tränga ihop pelargonerna så adventsljusstakarna ska få plats samtidigt som jag har saffranssnurrorna i ugnen...

TACK alla som kom med goda råda, tips och även beröm angående mina bilder!!! Nu provar jag lite olika varianter, bl.a. från http://lotta-hippsomhapp.blogspot.com/ som även har andra tips upplagda idag (kolla in hennes sida, kanonfina bilder), och sen  http://mariasbilderblogg.blogspot.com/ som också kan det här med bilder har jag förstått...och alla ni andra, ni är fantastiska på att berätta och sen återge med era bilder!!

Å jag, jag återgår envist till sommartemat...vägra höst/vinterkampanjen pågår för fullt här i paradiset!! För vem vill inte byta ut de här trista långhåriga gräsmattorna med gult inslag mot en äng full med tjärblomster....??

I juni tog vi med kära lilla söta svärmor och hennes syster (älskade moster som hon är för oss alla) på en biltur, och när vi stannade vid deras barndomstrakter och de fick se denna äng, då ville moster slänga av sej både strumpor och skor och springa barfota ut i gräset och verkligen känna sej som barn på nytt. Med lite protester från sin syster så besinnade hon sej...fast nu efteråt tycker jag det var synd...Rönnerdahl...eller moster...hade det spelat nån roll??

 Det var ju även i juni som rapsen blommade som mest och bäst. Lukten kanske inte var som vårens syréner, men för ögat var det en njutning. Nu då...är det en plöjd åker...inte fullt lika njutbart. Eller jo, för bonden som just plöjt klart kanske det är det!

 Vägkanterna, kommer ni ihåg dom...när man kunde plocka in första buketten med alla blommor som man längtat efter?? Blommor som av egen livskraft och vilja återkommit år efter år...inga dyra fröpåsar där, som när man öppnar och det ligger fem ynka frön i ena hörnet och skramlar, och som man sen försiktigt ska försöka få ner alla fem fröna i jorden...utan riktig blommor, som ingen slåttermaskin eller gubbe med vägkantsklippare (nytt ord...) i världen kan ta död på. Dit längtar jag, NU.

Nu är det verkligen höst....(förklaring kommer lite längre ned...)

å därför tänker jag istället ta fram lite vårbilder!!

Från maj... 

...när lönnen just slagit ut, trädet var fullt av surrande bin och humlor.

 Syrénen hos grannen blommade för fullt när man kom på vägen hem från skogen. Kunde stå där nästan hur länge som helst och bara dra in den underbara doften i näsan, det doftade inte bara vår utan även spänning inför sommaren, allting låg framför en, grillkvällar, små semesterresor, sommarjobbet...

 ...de första sommarblommorna kom ut i sina krukor, man var lite rädd för att det skulle komma ytterligare nattfrost men vårkänslorna tog överhand så man chansade...

Snart är vi där igen!! Men först ska denna höst övergå till vinter innan det blir vår igen...och höst innebär att vi får in möss i huset, första riktiga hösttecknet, som kom idag...Nya och gamla delen på huset binds ihop av den gamla hallen, det som är kvar att rusta också. Vindsluckan i hallen är därför inte klar, den består idag av genomskinlig byggplast. På denna byggplast trippar idag en liten mus fram och tillbaka, vi ser en söt liten mage och den äckliga svansen och den verkar ganska oberörd av att jag och en av kattdamerna kollar på den. Jag tror också att kattdamen och jag har helt olika intressen när det gäller musen förehavande, jag tackar gudarna så länge den är kvar innanför plasten, kattdamen ser nog mer hur lunchen vandrar där fram och tillbaka. Mannen i huset är VÄL informerad via telefon vad som väntar på dagordningen när han kommer hem...

Sen har jag en liten undran till alla er som lägger ut era fantastiska bilder här på bloggen. Förminskar ni ner dom i lagom format för webben, fixar skärpan efteråt, eller...?? Jag har förstått när jag läst lite mer grundligt på bl.a. http://www.moderskeppet.se/ att man bör göra det för att bilderna ska behålla sin kvalité. Själv lägger jag upp dom i originalformat, och jag ser ju att det inte alltid kanske är det bästa...

En tung men vacker helg till ända.

Efter att skjutsat minsta barnet till tåget så blev det en promenad ned till dammen i skogen. 

Så vackert och rofyllt vid den gamla kvarnen, precis vad själ och hjärta behöver.

Drömmer tillbaka och skrattar för mej själv åt alla gamla roliga minnen, inte får det svarta och sorgsna ta över!! Inte ville vännen det, att sorgen skulle bygga bo hos oss alla runt omkring?! Nej, vi ska fortsätta att leva, föra hennes glädje vidare, det är precis på det sättet hon vill att vi ska minnas henne. Se allt det vackra omkring oss, stanna upp och njuta, vara rädda om varandra och ha förståelse för dom som kanske inte är lika lyckligt lottade som vi andra.

Vägen hem, vacker med höstens alla gula nyanser. Men jag saknar det röda...

 Hemma...vår lilla byväg. Känner mej lite som staketet på sidan där...skrangligt och lite slitet, med mossa på...

Väl hemma så hade mannen påbörjat det verkliga höstjobbet...att städa ur och tvätta bobilen. Inte roligt...dels att det är så definitivt höst då, och sen allt som ska förvaras någonstans...Vi som lever compact living förut... ska nu försöka få in alla dynor och allt annat...Dessutom ska bobilen vara så kemiskt ren inuti som det bara går, så inte familjen mus flyttar in under vintern...Så det var den söndagen!!

Helt tömd på tårar, men full av ljusa glada minnen och skratt...

 

När verkligheten blir sagolik..."

När vi kommer till Stugan och verandan har förvandlats till världens bästa utefik... 

En av dom stunder...när verkligheten blir sagolik..."

Den låten skrev Robban Broberg med all säkerhet just till dej vännen.