Fortsätter väl temat med otäcka kryp...fast den här som snällt satt och väntade på våran dörrmatta är jag inte fullt lika rädd för. Däremot Sigrid tyckte han var en läskig typ, tog försiktigt tassen och petade ned honom.

Sen har jag anmält mig till en fotokurs, för nybörjare. Det var väl sjutton om jag inte ska hitta nyckeln till de där perfekta bilderna någon gång!

Under tiden fortsätter jag att krypa runt med mitt nya objektiv, den söta Violrutan dignade under de tunga vattendropparna i morse.

Å visst kommer det att bli en Höstanemon utav den lilla ludna knoppen som jag lade upp bild på för några dagar sen! Fråga mej inte när jag planterat den, har inget minne alls av det. Men söt är den när lite morgontrött lutar sig mot trädstammen. Blir lite orolig när minnet börjar svikta så, läser ju om olika demensdiagnoser och förstår att det kan komma smygandes, att omgivningen märker det först...Så det här med anemonen kan väl stanna mellan oss här på bloggen...??