Jag har inte riktigt bestämt mej...

om det fortfarande är sensommar eller om det verkligen börjar bli höst. Och medans jag funderar på det så...är det nog lite höst iallafall. 

På morgonkvisten, när man tassar ut i trädgården i gummistövlar och morgonrock, ja för det fortsätter jag med trots att grannen lite längre ned i gatan säkert har fått sig ett och annat skratt, så är det mesta kanderat.

 Sockrade fänrikshjärtan, visst ser det läckert ut? Bara att dekorera tårtan...
Och nästan alldeles bredvid...

 ...ja där kämpar Vipphortensian för att överleva. Den har en utsatt tillvaro, allt från frisbee till hundben har den fått stå ut med. Jag har stått och vrålat på altanen "...akta blommorna..." men för döva öron. Det kastas hejvilt åt en glad och skuttande jycke. Varken husse eller jycke har sett några blommor...Så att den över huvudtaget har några blommor är ett under...En riktig överlevare, ja men visst.
Lite längre fram på dagen...

...så dyker det upp en Amiralfjäril och solar sig på en tagetesblomma. Det är väl första och enda gången jag lyckats fått en sådan på bild...Och inte förrän jag lade upp bilden här ser jag att den är långhårig, på ryggen. Märkligt djur. Vacker. Tror den också njuter av solen och värmen som kom tillbaka.
Har tillbringat några dagar i sängen, och det ger en tid att reflektera.
Att minnas.
Att inse att man ska leva här och nu. Inte hänga upp livet på en massa småsaker som ändå i slutändan kanske inte betyder så mycket.
Den här bilden tog jag sista kvällen på Öland.
Ovädret gick runt oss, men solen var kvar över just vår lilla plats.

Bilden är absolut inte perfekt, tagen på kvällskvisten. Men den grep liksom tag i mej, regnbågen som bara försvinner upp i molnen. Ingen idé att springa ut där med spannen och försöka få tag skatten i regnbågens slut...Lite som livet alltså, stanna upp och njut av det som är nu, jaga inte det som ändå inte ger någon lycka.
Någon som verkligen visade mig vad lycka och kärlek är, när jag låg det i sängen, det var älskade Zambo. Ja, andra också förstås...Men han vek inte en tum från min sida, låg blickstilla utan några glädjefnattiga skutt som det annars alltid blir. Det var nästan med milt våld husse fick fösa ut honom för att han måste ut, sen direkt upp till mej i sängen igen. 
Vilken hund! Det finns allt en del innanför kalufsen där!

"...ähhh...nu tar du väl ändå i lite för mycket matte, jag var ju mest orolig hur det skulle bli med maten i fortsättningen..."