Sista dagen i oktober började frostnupet.

Blåklinten i dikeskanten blev kanderad inför helgen.

Löv och blad i alla nyanser, övervägande gult och brunt. Det var enbart jordgubbar och smultron som bjöd på det där riktigt vackra röda. Men det är ju också blad.
Det bjöds även på skräck denna helg...

 ...eller skräck, en del av besökarna var ju riktigt söta. Men vi tillämpade samma princip som vid nöjesfältens åkattraktioner, över en viss längd, inget godis. Hjälpte inte att man såg ut som Guldlock och log med hela sitt skäggiga ansikte!
När vi försäkrat oss om att inga mer skräckinjagande typer väntade utanför vår dörr tog vi oss ut.
Till en plats där lugnet rådde.

 Stämningsfullt. Tyst.
En stund av eftertanke, minnen av dom som gått vidare men ändå är med oss fyllde resten av kvällen. En och annan tår, men även minnen dök upp som lockade till trevande leenden. Fröding uttryckte det så bra, du skall ej tro att livet dör i döden.
Tidigare i veckan har vi haft sommar.
Jo men det sa de på nyhetsmorgon, så då är det säkert alldeles sant.
Jag tror på allt som känns positivt...

 Vår "egna" lilla skog är vackert höstklädd.
I trädgården händer det inte mycket...

Vipphortensian bjuder på sina sista blommor, 
Rosenvialens frön borde jag ta reda på, 

eller om jag ska låta naturen sköta om nästa års sådd. Man ska inte krångla till det som inte behövs...

"...under tiden du flummar runt i trädgården håller jag vakt så det inte kommer fler såna där spöken och skäggiga damer..."

Jag har inte riktigt bestämt mej...

om det fortfarande är sensommar eller om det verkligen börjar bli höst. Och medans jag funderar på det så...är det nog lite höst iallafall. 

På morgonkvisten, när man tassar ut i trädgården i gummistövlar och morgonrock, ja för det fortsätter jag med trots att grannen lite längre ned i gatan säkert har fått sig ett och annat skratt, så är det mesta kanderat.

 Sockrade fänrikshjärtan, visst ser det läckert ut? Bara att dekorera tårtan...
Och nästan alldeles bredvid...

 ...ja där kämpar Vipphortensian för att överleva. Den har en utsatt tillvaro, allt från frisbee till hundben har den fått stå ut med. Jag har stått och vrålat på altanen "...akta blommorna..." men för döva öron. Det kastas hejvilt åt en glad och skuttande jycke. Varken husse eller jycke har sett några blommor...Så att den över huvudtaget har några blommor är ett under...En riktig överlevare, ja men visst.
Lite längre fram på dagen...

...så dyker det upp en Amiralfjäril och solar sig på en tagetesblomma. Det är väl första och enda gången jag lyckats fått en sådan på bild...Och inte förrän jag lade upp bilden här ser jag att den är långhårig, på ryggen. Märkligt djur. Vacker. Tror den också njuter av solen och värmen som kom tillbaka.
Har tillbringat några dagar i sängen, och det ger en tid att reflektera.
Att minnas.
Att inse att man ska leva här och nu. Inte hänga upp livet på en massa småsaker som ändå i slutändan kanske inte betyder så mycket.
Den här bilden tog jag sista kvällen på Öland.
Ovädret gick runt oss, men solen var kvar över just vår lilla plats.

Bilden är absolut inte perfekt, tagen på kvällskvisten. Men den grep liksom tag i mej, regnbågen som bara försvinner upp i molnen. Ingen idé att springa ut där med spannen och försöka få tag skatten i regnbågens slut...Lite som livet alltså, stanna upp och njut av det som är nu, jaga inte det som ändå inte ger någon lycka.
Någon som verkligen visade mig vad lycka och kärlek är, när jag låg det i sängen, det var älskade Zambo. Ja, andra också förstås...Men han vek inte en tum från min sida, låg blickstilla utan några glädjefnattiga skutt som det annars alltid blir. Det var nästan med milt våld husse fick fösa ut honom för att han måste ut, sen direkt upp till mej i sängen igen. 
Vilken hund! Det finns allt en del innanför kalufsen där!

"...ähhh...nu tar du väl ändå i lite för mycket matte, jag var ju mest orolig hur det skulle bli med maten i fortsättningen..."