Sista dagen i oktober började frostnupet.

Blåklinten i dikeskanten blev kanderad inför helgen.

Löv och blad i alla nyanser, övervägande gult och brunt. Det var enbart jordgubbar och smultron som bjöd på det där riktigt vackra röda. Men det är ju också blad.
Det bjöds även på skräck denna helg...

 ...eller skräck, en del av besökarna var ju riktigt söta. Men vi tillämpade samma princip som vid nöjesfältens åkattraktioner, över en viss längd, inget godis. Hjälpte inte att man såg ut som Guldlock och log med hela sitt skäggiga ansikte!
När vi försäkrat oss om att inga mer skräckinjagande typer väntade utanför vår dörr tog vi oss ut.
Till en plats där lugnet rådde.

 Stämningsfullt. Tyst.
En stund av eftertanke, minnen av dom som gått vidare men ändå är med oss fyllde resten av kvällen. En och annan tår, men även minnen dök upp som lockade till trevande leenden. Fröding uttryckte det så bra, du skall ej tro att livet dör i döden.
Tidigare i veckan har vi haft sommar.
Jo men det sa de på nyhetsmorgon, så då är det säkert alldeles sant.
Jag tror på allt som känns positivt...

 Vår "egna" lilla skog är vackert höstklädd.
I trädgården händer det inte mycket...

Vipphortensian bjuder på sina sista blommor, 
Rosenvialens frön borde jag ta reda på, 

eller om jag ska låta naturen sköta om nästa års sådd. Man ska inte krångla till det som inte behövs...

"...under tiden du flummar runt i trädgården håller jag vakt så det inte kommer fler såna där spöken och skäggiga damer..."