Men lilla vän...vad gör du här nu...??

Lite ensam, ser nästan ut som den gråter, så fel det blir när naturen och vädergudarna inte har riktigt bra kommunikation.
 Vi trotsar det gråa och tar våra skogspromenader.
För att liva upp det hela gömde jag mej bakom ett träd, stod där och hoade och skulle få Zambo att leta reda på mej...

Kulifejsan tyckte jag, men han stod där bara och tittade på mej som om jag inte var riktigt klok. Vi har tydligen inte riktigt samma humor...
 Oftast går vi ned till dammen och den gamla kvarnen.

 Där har också naturen haft sin gång.
Änderna som en gång simmade här till Zambos och mina stora glädje...

 ...ja dom har blivit mat för örnen som hittat ett nytt smörgåsbord. 
Tråkigt, men han ska väl också leva.
 Inte mycket som lyser upp eller blommar nu, de sista höstanemonerna ser ut att  krama varandra för att stå pall mot kyla och vind.
 I den gamla grytan har jag planterat ett par julrosor, de sålde billiga på vår lilla Ica så då kunde jag inte stå emot.

 Dekorerade och klädde in det hela med mossa och lite kottar. 
Men...var är kottarna??

 "...titta inte på mej, jag känner inte till något i detta fall...inte alls..."

Det är inte många dagar mellan bilderna, det som jag hade i förra inlägget ifrån skogen, och idag.

 Men visst är det en viss skillnad?

För idag kom den, den omtalade snön. Dess popularitet varierar beroende på vem man pratar med...Själv har jag inte riktigt bestämt mej än. Vackert är det, men det ska vara under ordnade former. Några minusgrader, någon dm, sol...ja då kan jag också jubla.

 Jag vet inte om Zambo jublade direkt, eller jo det gjorde han nog.

 For som ett troll i skogen, ibland är det bra med lång lina.

Lite häftiga bilder kan det ju bli också faktiskt...

Stjärnflockan som fångat en alldeles egen snöboll. Jag förstår nu varför jag inte klipper ned alla överblommande växter på hösten...det är för att de är vackra även vintertid!

Det börjar dra ihop sig till fullmåne också.

 Upptäckte det när jag kom hem från jobbet en kväll i veckan. När jag stannat bilen och slagit av allt, ja då vart det fortfarande ljust. Bakom träden lurade han. Och ikväll dansar han runt där på himlavalvet, full och rund. Gud nåde om jag inte får sova inatt...

 "...mycket soffhäng har det blivit sista tiden du matte...beror det på vädret...?"

 

Sista dagen i oktober började frostnupet.

Blåklinten i dikeskanten blev kanderad inför helgen.

Löv och blad i alla nyanser, övervägande gult och brunt. Det var enbart jordgubbar och smultron som bjöd på det där riktigt vackra röda. Men det är ju också blad.
Det bjöds även på skräck denna helg...

 ...eller skräck, en del av besökarna var ju riktigt söta. Men vi tillämpade samma princip som vid nöjesfältens åkattraktioner, över en viss längd, inget godis. Hjälpte inte att man såg ut som Guldlock och log med hela sitt skäggiga ansikte!
När vi försäkrat oss om att inga mer skräckinjagande typer väntade utanför vår dörr tog vi oss ut.
Till en plats där lugnet rådde.

 Stämningsfullt. Tyst.
En stund av eftertanke, minnen av dom som gått vidare men ändå är med oss fyllde resten av kvällen. En och annan tår, men även minnen dök upp som lockade till trevande leenden. Fröding uttryckte det så bra, du skall ej tro att livet dör i döden.
Tidigare i veckan har vi haft sommar.
Jo men det sa de på nyhetsmorgon, så då är det säkert alldeles sant.
Jag tror på allt som känns positivt...

 Vår "egna" lilla skog är vackert höstklädd.
I trädgården händer det inte mycket...

Vipphortensian bjuder på sina sista blommor, 
Rosenvialens frön borde jag ta reda på, 

eller om jag ska låta naturen sköta om nästa års sådd. Man ska inte krångla till det som inte behövs...

"...under tiden du flummar runt i trädgården håller jag vakt så det inte kommer fler såna där spöken och skäggiga damer..."

När morgonens älvor bjuder upp till dans...

 ...ja då sitter jag på första parkett med min frukostkopp i handen och ser ut genom fönstret. Precis innan solen bryter igenom, den vackraste tiden på dygnet. Det har sina fördelar att gå upp före 05...
För er som känner mej så vet ni, det tog lite tid för mej att upptäcka hur fantastisk september kan vara. Allting kommer liksom till ro då. Ingen panik i trädgården, för det är ingen idé nu...Krukorna utomhus är som vackrast nu, bara att njuta, behöver knappt vattnas längre för det sköter de fuktiga nätterna om. 
Och alla färger sen...
Ta det här med svampar tex.

 Dom är ju vackra! 
Nu tänker jag inte ge mej på att namnge dom, det överlåter jag till kunnigt folk. Men hela färgskalan är ju representerad, och en del är små och knubbiga, andra stora och ståtliga, och den rosa längst upp till vänster har ju t.o.m. något slags flor på sig. Man slutar aldrig att förundras.
Och skogen...nu börjar den skifta färg. Först ut är ormbunkarna, 

...och snart kommer björkens blad efter. Det är en väldigt vacker tid vi har framför oss.
Inte undra på att Zambo tycker att vår skogsrunda tar tid... inte är den särskilt lång, men matte ska ju ned på knä både här och där (sen tar det lite tid för matte att komma opp igen...)och när hon sen väl kommer opp, ja det finns det något annat att rikta kameran emot.
Blomlådorna vid fönstren är ett bortglömt kapitel...Ända tills förra veckan satt det några trötta penséer där. De hade gjort sitt för länge sen och hängde törstande över kanten. 
Nu vart väl inte det nya arrangemanget kanske något som går till historien.

Men små söta höstastrar i olika färger ihop med pilört får duga. Den sistnämnda, pilörten, ramlade jag mer eller mindre över i en handelsträdgård. Ser inte ut som jag trodde pilört ska göra, men...till det priset får den nästan se ut hur som helst och förhoppningsvis ska de trivas ihop i lådan.
Och i samma handelsträdgård fullkomligen kastade de också över mej alunrot. Eller nåja...det var utförsäljning på perenner, men det är ju nästan samma sak.

 Dels blev det en mer klassisk mörkröd variant, men sen följde det med ett par riktigt limefärgade också. Ibland är jag riktigt vågad när det gäller färgkombinationer!

"...själv kör jag med gråskalan rakt igenom, va´är det för fel på det...?"
Ja, jag vet...han ser ut som ett utegångsfår, men i veckan ska han förhoppningsvis komma till frissan.

När våren gjort sin entré och vädret är med oss, ja då kräver jag inte så mycket mer...

 Morgonpromenaden i vår lilla skog sätter fart på livsandarna, ger energi för resten av dagen. Fåglarna kvittrar så man ibland undrar varifrån de får all luft...

 Nere vid dammen...ja där har vi ett kärlekspar, som inte alltid uppskattar vårt besök,

 ...full koll på både två- och fyrbenta inkräktare.

Men vi smyger så tyst och försiktigt förbi. Förhoppningen är ju att de så småningom ska vara fler som simmar omkring där.

Lite längre bort i dammen, ja i slutet faktiskt, så simmar det ett par knipor, men dom syns inte på bilden, ville väl inte vara med på bild kanske. Zambo och jag står och studerar dem under tystnad, till slut så tröttnar han, för vad tittar vi på egentligen...??

Efter en stund kommer vi fram till "stora vägen", och där, alldeles bredvid, ligger ett av de vackraste hus jag vet.

 En gammal lanthandel, numera familjebostad.
Inbäddad och lummigt, med en helt fantastisk veranda.

Och inte nog med...

 Det är här den där ljuvliga trädgården finns, så där lagom av allt, inte för pedantisk, inte för mycket av något.

Men...

...bäcken med broarna över...vitsipporna...

Nu är det som vackrast här.

Å jag, ja jag är riktigt grön av avund. Skäms inte för det heller...

Under tiden vi sakta närmar oss hemmet igen, och jag fortfarande brottas med min avund, så passerar vi det stora fina kastanjeträdet.

 Knopparna som precis brustit, liknar nästan en flygfärdig fågelunge där bladen breder ut sig.
Och...idag...

 ...för tjugoåtta år sen, ja då såg sonen dagens ljus!!

Då, som nu, full koll och full fart framåt.

GRATTIS!!
Vi firar om några dagar.

För många år sen gick jag på grundkurs i lydnad med min dåvarande hund.

Det som jag kommer ihåg mest, det var att vi fick lära oss att när hundar nosar överallt och ingenstans, särskilt då på morgonpromenaden, det är ungefär som när vi läser dagstidningen till frukostkaffet.

Man vill veta vad som hänt i trakten sen man var där sist.

"...sniff, sniff...här gick hon den där bruna tiken för en stund sen, hon med dom där vackra benen och stiliga svansföringen..."
Nu kommer en helg som har sååå mycket i sitt följe, men om det berättar jag inte nu...

Vissa dagar börjar sådär vackert så det nästan gör ont i magen...

...känslorna får inte riktigt rum, det bara bubblar runt där inne.

Tänk att solen kan göra så mycket. 

Att den gamla vanliga skogen helt plötsligt blir fylld med guld, skimrande stoft.

 Önskar att varje morgon fick börja så här.

Livskvalité. Energi.

 En del ser sådant som ingen annan ser...
Å här var det nog bara jag som såg...

...ett kort ögonblick letade sig solen in på min fina krukros, gjorde vackra skuggningar på ett av blombladen.
Att plocka fram stativ och kanske få till lite skärpa, ja det fanns varken med i tanken eller i handlingen....
Efter bara några minuter hade solen vandrat vidare, bort från bord och fönster.
Men bilden...ja den fick bli ett minne av en dag när det bjöds på guld.

 " ...jaha du matte...guld sa du...trodde det var jag som var din guldklimp..."