Sista dagen i oktober började frostnupet.

Blåklinten i dikeskanten blev kanderad inför helgen.

Löv och blad i alla nyanser, övervägande gult och brunt. Det var enbart jordgubbar och smultron som bjöd på det där riktigt vackra röda. Men det är ju också blad.
Det bjöds även på skräck denna helg...

 ...eller skräck, en del av besökarna var ju riktigt söta. Men vi tillämpade samma princip som vid nöjesfältens åkattraktioner, över en viss längd, inget godis. Hjälpte inte att man såg ut som Guldlock och log med hela sitt skäggiga ansikte!
När vi försäkrat oss om att inga mer skräckinjagande typer väntade utanför vår dörr tog vi oss ut.
Till en plats där lugnet rådde.

 Stämningsfullt. Tyst.
En stund av eftertanke, minnen av dom som gått vidare men ändå är med oss fyllde resten av kvällen. En och annan tår, men även minnen dök upp som lockade till trevande leenden. Fröding uttryckte det så bra, du skall ej tro att livet dör i döden.
Tidigare i veckan har vi haft sommar.
Jo men det sa de på nyhetsmorgon, så då är det säkert alldeles sant.
Jag tror på allt som känns positivt...

 Vår "egna" lilla skog är vackert höstklädd.
I trädgården händer det inte mycket...

Vipphortensian bjuder på sina sista blommor, 
Rosenvialens frön borde jag ta reda på, 

eller om jag ska låta naturen sköta om nästa års sådd. Man ska inte krångla till det som inte behövs...

"...under tiden du flummar runt i trädgården håller jag vakt så det inte kommer fler såna där spöken och skäggiga damer..."

Jag har kämpat med tanken i flera dagar, ja veckor.

Att sätta saxen i mina fuchsior.

Det är ju nästan som att stympa. 

Översta bilden...hinken full.

Ja, det är ju för sorgligt. 
Och när jag hölls där fick jag se...

 ...ser ni på pistillen ( heter det verkligen så...länge sen jag gick i skolan...?!), små små fina vita hjärtan? Bilden är rejält uppförstorad för att de ska synas ordentligt, och då blir kvalitén därefter.

Men nu står blommorna på glasverandan och inväntar nästa flytt.

 Jag hade nog på känn när jag stod där med saxen och blomma efter blomma föll, att det var i grevens tid (förresten, den där greven, vem var han?...). Mycket riktigt, för sen på natten kröp det ned på minussidan på termometern. -1,4 stod den på, när jag sen tassade runt i nattsärken morgonen efter,  och det innan det ännu hade dagats.

Efter en kall natt blev det en vacker dag. 
Solrosorna på fältet i nästa bygata,

ja de böjde på nacken,  trötta efter nattens frost.

I dikeskanten vilade de sista klöverblommorna,

också de tyngda av nattens kyla.
Vildvinet på den gamla drängstugan fick en djupare röd nyans,

 vackert som tusan.
Men vackrast, ja så det nästan känns magiskt,

är ändå lönnen. Tänk att hela färgpaletten kan vara representerade på ett enda träd!

Varierande väder har det varit resten av veckan, en del dagar mindre trevliga med regn och rusk. Sånt som man måste genomlida den här årstiden. Men sak har jag konstaterat, det tog många år, men nu är hösten en årstid som jag älskar!
Som om det inte är nog med att man ska oroa sig för barn  och barnbarn när det är något (och även innan det är något...), nu ska man även räkna in hunden i den skaran. 
En liten ful, ilsket röd böld i ljumsken gjorde att vi i veckan uppsökte tant veterinär. Inget att oroa sig för visade sig, varken besöket eller bölden, den sistnämnda kom antagligen från en fästing eller ett insektsbett. 
Så...som alla barn, har man skött sig så får man belöning...

"...ja än sen då, tuffa killar kan väl också behöva gosedjur..."