Jag har kämpat med tanken i flera dagar, ja veckor.

Att sätta saxen i mina fuchsior.

Det är ju nästan som att stympa. 

Översta bilden...hinken full.

Ja, det är ju för sorgligt. 
Och när jag hölls där fick jag se...

 ...ser ni på pistillen ( heter det verkligen så...länge sen jag gick i skolan...?!), små små fina vita hjärtan? Bilden är rejält uppförstorad för att de ska synas ordentligt, och då blir kvalitén därefter.

Men nu står blommorna på glasverandan och inväntar nästa flytt.

 Jag hade nog på känn när jag stod där med saxen och blomma efter blomma föll, att det var i grevens tid (förresten, den där greven, vem var han?...). Mycket riktigt, för sen på natten kröp det ned på minussidan på termometern. -1,4 stod den på, när jag sen tassade runt i nattsärken morgonen efter,  och det innan det ännu hade dagats.

Efter en kall natt blev det en vacker dag. 
Solrosorna på fältet i nästa bygata,

ja de böjde på nacken,  trötta efter nattens frost.

I dikeskanten vilade de sista klöverblommorna,

också de tyngda av nattens kyla.
Vildvinet på den gamla drängstugan fick en djupare röd nyans,

 vackert som tusan.
Men vackrast, ja så det nästan känns magiskt,

är ändå lönnen. Tänk att hela färgpaletten kan vara representerade på ett enda träd!

Varierande väder har det varit resten av veckan, en del dagar mindre trevliga med regn och rusk. Sånt som man måste genomlida den här årstiden. Men sak har jag konstaterat, det tog många år, men nu är hösten en årstid som jag älskar!
Som om det inte är nog med att man ska oroa sig för barn  och barnbarn när det är något (och även innan det är något...), nu ska man även räkna in hunden i den skaran. 
En liten ful, ilsket röd böld i ljumsken gjorde att vi i veckan uppsökte tant veterinär. Inget att oroa sig för visade sig, varken besöket eller bölden, den sistnämnda kom antagligen från en fästing eller ett insektsbett. 
Så...som alla barn, har man skött sig så får man belöning...

"...ja än sen då, tuffa killar kan väl också behöva gosedjur..."

Det sägs ju att där regnbågen går ned så finns guld, lycka...

 ...men vid min ålder, när man känner att allt redan har ramlat på plats, (ja, lite guld skulle väl inte skada om jag ska vara ärlig...)då kan man nöja sig med att skåda detta fenomen istället. Himlen är som en teaterscen, ändrar karaktär var sekund. 

Sen är det ju ett skit med dessa vindsnurror som ska förstöra vyn, men det är väl kanske de som är guldet, för ägaren vill säga...

Andra fenomen är väl detta...

 ...i slutet av juni så är det alldeles vitt på marken!!
Man kan se tassavtryck, det är Zambo som gjort första inspektionsrundan efter hagelskuren.

Blommorna är minst lika ledsna som spanjorerna som åkte ur fotbollsVM, frågan är vilka som rätar på nacken först...??

Jag misströstar för min del, över blommorna alltså.

Midsommarhelgen blev så lugn, så det är svårt att hitta dess like i mannaminne.

Men det var självvalt, en dag tillsammans med mannen i huset, sen har jag vigt mitt liv åt kommunen. Ja, det sista kanske inte var självvalt, det mer föll sig så på schemat att det var min tur att jobba den helgen som var.

Men en hel dag, bara vi två, eller ja vi är väl tre, eller fyra om jag tänker efter...Skit samma hur många vi är, vi åt god mat, lindade in oss i filtar och satt på glasverandan, övertygade varandra om att det är verkligen midsommar och då ska man jädrar anamma sitta utomhus och äta också!!

 Tog in några rosor från trädgården, från en gammal buske som är ny här. Räddade den när en släkting skulle sälja sitt hus, trodde aldrig att en så gammal risig ros skulle överleva, men se...ful är själva busken, men rosorna...doftar underbart!! Kortlivade, blir ofta fula efter regn...gör inget!! Säg det som är vackert efter en störtskur?

När jag nu tittar över förödelsen efter hagelskuren så kan jag se att Danny Kaye har klarat sig rätt bra...

 ...en enda stor maffig blomma på den fuchsian, men den sitter kvar.

Värre är det med alla blad...

 ...skotthål.

bilden tagen med mobil

" du matte...du har sagt att man ska vara glad att man har tak över huvudet...det är vi idag, eller hur...?"

När man använder rikligt med färg ur paletten...

...så blir morgonhimlen minst lika vacker som en solnedgång.

Och varför säger man morgonrodnad...

 Eld är väl mer beskrivande och rätt. 
Och allting är relativt var det någon som sa.
Smått, liten, eller alldeles lagom??

En av förra årets fuchsior, en minimini har redan börjat blomma så smått. Inte ens 1 cm är blomman. Tänk att något så litet kan glädja så mycket...Knopparna, ja dom ser man knappast, utan man blir glatt överraskad varje gång det slår ut en ny liten blomma.
Nyinflyttade, nyinköpta...

...sticklingen Rococo, en pelargon som jag älskar, överraskar med att blomma på direkten.
Visst ska blommorna nypas bort på sticklingar, men lite måste man ju hinna njuta först...

 

Inget säger att jag kommer att nypa över huvudtaget...

Och nej, det är varken katt- eller hundhår på blomman, utan den ska se ut så. Passar extra bra in här, där det mesta är lite hårigt och skäggigt annars också... 

Det är ju lite inne med selfie nu, bilder på sej själv, självpoträtt.

Tänker bespara er det, men kan väl bidra med en bild från några fönster här hemma däremot...

 ...överbefolkat, igenväxt.

Lilla bilden, fönstret vid datorn...Mannen i huset har fått gjort en provisorisk hylla. Något förvånad undrade han hur det kunde komma sig, jag som lovat dra ned på odlingarna...det kommer ju en husbilssommar förhoppningsvis. Tänk om man hade svar på alla frågor här i världen...hur trist vore inte det?? 

Stora bilden...ja det är i vardagsrummet.

Så mycket så sökaren i kameran inte ens kunde hitta fokus...

Och bland alla små jordpåsar av alla de slag, ja där ligger det fortfarande kvar några fröpåsar som inte kommit i jord än...

 "...tomater...blommor...trodde du skulle satsa på nå´t smaskens..."

Det går som på räls...

 ...när Anki och jag ska träffas.

Det är just sånt här som behövs efter en veckas isolering, att få fylla på energidepån till brädden.

Först ett besök hos Rockdala. Ett eldorado när det gäller sticklingar av pelargoner och fuchsior.

Och nu är det något som händer, jag som varit ett pelargonfreak sen lååångt tillbaka, jag dansar nu in bland fuchsiorna istället!!

Kanske inte riktigt alla dessa skönheter fick följa med hem, men...

...vem kan motstå denna?? Stora, långa hängande klasar. Och nu när jag läser lite mer om den, "...ger rikligt med bär, går att göra marmelad på..." så funderar jag på om det möjligen är Agatha Chrsitie som skrivit det receptet isåfall...Tror jag hoppar över den testen iallafall.

Pelargoner blev det ett fåtal...

 ...dock ingen av dessa. Men som alltid när man varit där så ångrar man sig så fort man svängt ut från parkeringen, det var ju något mer som skulle ha passat in här...

...som tex den här fuchsian, hade gjort sig förträffligt på verandan!!
Sen var det dags för Glans kalkbrott.

I denna trånga passage gick de sista tågen med kalksten så sent som 1958. "...herre gud..." sa jag till Anki, "...det är ju inte länge sen..."
"...näe, bara snart sextio år sen..." Det är väl ungefär då det gick upp för mej hur gammal jag verkligen är...
Och nu förstår jag Ankis känsla och förkärlek för detta.

 Mystik, vackert, man blir ödmjuk inför det stora karga.
Nästa gång får det bli ryggsäck med kaffetermos och macka, för här tar det tid att beskåda allt.
Kände allt stundom att det var någon som hade lite koll på oss,

...och se där, där är han, stengubben (det är han som kikar fram med två tallar alldeles ovanför sig). Säkert är det också han som har koll på att allt går rätt till här, och att trollen inte hittar på några hyss.
Mäktigt...

...ibland är människan liten i naturen.
Så...även till slut hittade jag dom!!

Vårens blomma nummer ett!!
Och har man nu fel objektiv, ja då får man lägga sig platt på marken, och göra det bästa av det.
Att det sen går en vandringsled där (fortfarande vid Glans kalkbrott)kanske inte är det första man tänker på. Inte förrän någon hostar till bakom, och där stod ett yngre par och försökte hålla sig för skratt. 
Det tog ju ett tag innan jag kom på rätt köl och kunde masa mej ur vägen för dom, röd i ansiktet och full skratt...
Lite ursäktande förklarade jag att jag försökte få bilder på blåsippor...
"...jaha, sa killen, jag trodde du hade ramlat..."
Stackars Anki, undrar om jag någonsin för följa med henne mer??

 "...matte...du skämmer ut oss..."