Kompostgaller är bra till mycket...

...antingen kan man stänga in hunden med det, eller också barn...

Fast om sanningen ska fram var det nog så att barnen inte fick vara ifred med sitt lego, Zambo vill så gärna vara med och bygga också, men de hade lite olika åsikter om hur...
Väl ute ur buren...

 ...så måste man ju fika när man är hos mormor, det är ju en oskriven lag som strikt följes.
Annars så...
För en gångs skull ute i god tid.
Och här har jag tagit ut svängarna ordentligt!
En amaryllis som inte alls är så julig, kände att jag ville förnya mej lite.

 Redan förra julen var jag ju lite på G med de här nya lite annorlunda färgerna och blommorna. Så nu slog jag till när jag var på Blomsterlandet. Misstänker att den inte kommer att vara ensam så länge till...
Helt plötsligt så blev det nästan sommarvärme igen. 
Eftersom skogen skymmer solnedgången så får man passa på när man vandrar bygata upp och bygata ned med hunden.

 Ibland blir det extra maffigt färgspel. 
Det lilla "berget" som syns i bakgrunden är den omtalade Kvarntorpshögen, 158 m hög. Man bröt fram till sextiotalet alunskiffer där, och detta är askhögen som blev kvar. Den är fortfarande aktiv i sitt inre, och vid väderomslag kan man se hur varm ånga pyser upp här och var. Sommartid är det konstutställning på toppen, och även en del konserter har hållits där. Ja, på toppen är det kallt nu, så det är riksfritt. Den är inget vackert monument, och stor skada har det blivit på naturen runt omkring vid brytningen, och dessvärre vill nu nya företag provbryta efter uran också. Än så länge har det gått att stoppa, men det är stor oro bland de närboende att det ska bli överkörda och att brytningen blir ett faktum.
Under tiden jag funderar på detta med miljön och vad vi gör med vår natur...

 ...så har solen sakta glidit ned bakom skogen.
Här hemma...

 ...står de flesta pelargoner kvar inne på glasverandan. Trycker sig mot rutan för att komma åt det sista av ljuset. Ser man sen på fönstren istället för på blommorna, så hann jag bara med en omgång färg, så lite jobb återstår till våren. För att inte tala om när det ska skrapas och kittas...Men nu väljer jag att enbart se blommorna innanför...
Och denne fyrbente kamrat, han gav matte hög puls idag. 
På våra skogspromenader har jag honom numera i spårlina, den är betydligt länge än ett koppel och han får på så vis mycket större frihet. Han hinner även först fram till dammen...
Där jag trodde han fick tag i en pinne som han lekte med, sen visade sig pinnen röra på sig...En jättestor vattensnok kom han stolt med. Trodde väl dessa djur sov nu. När matte skrek som besatt släppte han, och vi gick hemåt...Jag hoppas att den stackars snoken klarade sig. 

 "...du matte, jag kan samla pinnar i trädgården istället,så slipper du skrika ..."

Det går som på räls...

 ...när Anki och jag ska träffas.

Det är just sånt här som behövs efter en veckas isolering, att få fylla på energidepån till brädden.

Först ett besök hos Rockdala. Ett eldorado när det gäller sticklingar av pelargoner och fuchsior.

Och nu är det något som händer, jag som varit ett pelargonfreak sen lååångt tillbaka, jag dansar nu in bland fuchsiorna istället!!

Kanske inte riktigt alla dessa skönheter fick följa med hem, men...

...vem kan motstå denna?? Stora, långa hängande klasar. Och nu när jag läser lite mer om den, "...ger rikligt med bär, går att göra marmelad på..." så funderar jag på om det möjligen är Agatha Chrsitie som skrivit det receptet isåfall...Tror jag hoppar över den testen iallafall.

Pelargoner blev det ett fåtal...

 ...dock ingen av dessa. Men som alltid när man varit där så ångrar man sig så fort man svängt ut från parkeringen, det var ju något mer som skulle ha passat in här...

...som tex den här fuchsian, hade gjort sig förträffligt på verandan!!
Sen var det dags för Glans kalkbrott.

I denna trånga passage gick de sista tågen med kalksten så sent som 1958. "...herre gud..." sa jag till Anki, "...det är ju inte länge sen..."
"...näe, bara snart sextio år sen..." Det är väl ungefär då det gick upp för mej hur gammal jag verkligen är...
Och nu förstår jag Ankis känsla och förkärlek för detta.

 Mystik, vackert, man blir ödmjuk inför det stora karga.
Nästa gång får det bli ryggsäck med kaffetermos och macka, för här tar det tid att beskåda allt.
Kände allt stundom att det var någon som hade lite koll på oss,

...och se där, där är han, stengubben (det är han som kikar fram med två tallar alldeles ovanför sig). Säkert är det också han som har koll på att allt går rätt till här, och att trollen inte hittar på några hyss.
Mäktigt...

...ibland är människan liten i naturen.
Så...även till slut hittade jag dom!!

Vårens blomma nummer ett!!
Och har man nu fel objektiv, ja då får man lägga sig platt på marken, och göra det bästa av det.
Att det sen går en vandringsled där (fortfarande vid Glans kalkbrott)kanske inte är det första man tänker på. Inte förrän någon hostar till bakom, och där stod ett yngre par och försökte hålla sig för skratt. 
Det tog ju ett tag innan jag kom på rätt köl och kunde masa mej ur vägen för dom, röd i ansiktet och full skratt...
Lite ursäktande förklarade jag att jag försökte få bilder på blåsippor...
"...jaha, sa killen, jag trodde du hade ramlat..."
Stackars Anki, undrar om jag någonsin för följa med henne mer??

 "...matte...du skämmer ut oss..."