Kompostgaller är bra till mycket...

...antingen kan man stänga in hunden med det, eller också barn...

Fast om sanningen ska fram var det nog så att barnen inte fick vara ifred med sitt lego, Zambo vill så gärna vara med och bygga också, men de hade lite olika åsikter om hur...
Väl ute ur buren...

 ...så måste man ju fika när man är hos mormor, det är ju en oskriven lag som strikt följes.
Annars så...
För en gångs skull ute i god tid.
Och här har jag tagit ut svängarna ordentligt!
En amaryllis som inte alls är så julig, kände att jag ville förnya mej lite.

 Redan förra julen var jag ju lite på G med de här nya lite annorlunda färgerna och blommorna. Så nu slog jag till när jag var på Blomsterlandet. Misstänker att den inte kommer att vara ensam så länge till...
Helt plötsligt så blev det nästan sommarvärme igen. 
Eftersom skogen skymmer solnedgången så får man passa på när man vandrar bygata upp och bygata ned med hunden.

 Ibland blir det extra maffigt färgspel. 
Det lilla "berget" som syns i bakgrunden är den omtalade Kvarntorpshögen, 158 m hög. Man bröt fram till sextiotalet alunskiffer där, och detta är askhögen som blev kvar. Den är fortfarande aktiv i sitt inre, och vid väderomslag kan man se hur varm ånga pyser upp här och var. Sommartid är det konstutställning på toppen, och även en del konserter har hållits där. Ja, på toppen är det kallt nu, så det är riksfritt. Den är inget vackert monument, och stor skada har det blivit på naturen runt omkring vid brytningen, och dessvärre vill nu nya företag provbryta efter uran också. Än så länge har det gått att stoppa, men det är stor oro bland de närboende att det ska bli överkörda och att brytningen blir ett faktum.
Under tiden jag funderar på detta med miljön och vad vi gör med vår natur...

 ...så har solen sakta glidit ned bakom skogen.
Här hemma...

 ...står de flesta pelargoner kvar inne på glasverandan. Trycker sig mot rutan för att komma åt det sista av ljuset. Ser man sen på fönstren istället för på blommorna, så hann jag bara med en omgång färg, så lite jobb återstår till våren. För att inte tala om när det ska skrapas och kittas...Men nu väljer jag att enbart se blommorna innanför...
Och denne fyrbente kamrat, han gav matte hög puls idag. 
På våra skogspromenader har jag honom numera i spårlina, den är betydligt länge än ett koppel och han får på så vis mycket större frihet. Han hinner även först fram till dammen...
Där jag trodde han fick tag i en pinne som han lekte med, sen visade sig pinnen röra på sig...En jättestor vattensnok kom han stolt med. Trodde väl dessa djur sov nu. När matte skrek som besatt släppte han, och vi gick hemåt...Jag hoppas att den stackars snoken klarade sig. 

 "...du matte, jag kan samla pinnar i trädgården istället,så slipper du skrika ..."

Man ska försöka se det positiva...

 ...och inte haka upp sig på det som kanske inte blev så bra.

Det positiva med honungsrosen är väl att den verkar trivas, väldigt mycket...Att den doftar så man nästan slår i backen, särskilt på kvällen. Under detta buskage gömmer sig en spaljé gjord av armeringsjärn och rejäla träpinnar.

Det negativa skulle väl vara att den också vilar mot glasverandan, vilken är i stort behov av ommålning. Så min sista semestervecka i augusti ska jag ägna åt att klippa ned rosen. Det kommer att bli mycket negativt där, blodiga armar och ett uruselt humör.

Kan faktiskt inte heller se något positivt med hagelskuren som kom som avslutning på helgen, absolut ingenting.

 Inte nog med att nästan alla blad är perforerade, haglet låg kvar över natten och gav frostskador. Undrar hur många som kommer att överleva...? I juni...

Nu kan det ju tidvis kännas som om jag aldrig är riktigt nöjd.

För den här blomman skulle ju egentligen aldrig ha fått kommit till, liksom...Den skulle ha tagits bort innan den ens var tänkt som blomma.

 Det är ruccolan som gått i blom.

Hur fort gick inte det? Nu brukar jag hinna så flera omgångar av gröna ätliga blad, så det är bara att rensa bort och börja om.

Minst lika fort går det när barn växer opp.

När de kommer till den åldern när fritids är för smågluttar och man ändå ibland är för liten för att vara själv hemma, det kan ju rent av bli dödtrist också.

Då åker man till mormor, och blir genast satt i arbete.

 

 Muffins a´la morotskaka.

Smeten var god...men den goda lilla röran som ska vara i mitten (helst...) av muffins, ja den var det alldeles för lite av. Kom inte ens med på bild...
NEEEJ Zambo...NEEEJ...

 "...lugn matte, lugn...fixar lite här på dina fuchsior...."
Suck.

Akleja...Akleja...vem är väl som du...??

 Först är det Kungsängsliljan på våren som jag tycker är den vackraste...

Sen avlöses den utav Aklejan.

Alla former, alla färger, stora, små, dubbla och enkla...

Någon gång har jag slagit till och t.o.m. köpt en planta då och då...

Den blir det oftast ingenting med. Men de förvildade, som sköter förökningen så bra alldeles själva, ja de dyker upp på de mest oväntade ställen och i nya färger.

Precis så ska det vara, lättodlat och problemfritt, det gillar jag.

Något som jag också gillar, det är barn och barnbarn.

Energigivande, nästan som en hälsodryck.

Nu är det ju inte bara en idyll med barnbarn, vattenkrig och lekar utomhus. Vi hann även med en tur till akuten, lillprinsen drog till med ett kruppanfall på fredagskvällen.

Men på lördagen var han åter i flocken.

 Vädret var med oss i helgen, undantaget en stund på lördagskvällen då Tor med följe drog fram över himlavalvet. 

Som släptåg kom ett skönt svalt regn.

 Morsdagstårtan blev en morsdagspaj. Rabarber. Givet.

Inte behövde jag anstränga mej heller, flera bagare hade jag till hjälp.

Glada miner och mjöl i nästan hela köket.

Och finns det något mer somrigt än blöta barnfötter...?

 Altanen fungerade som avsats till den lilla baljan, fylld med vatten.

På söndagskvällen gick mannen i huset och jag runt här hemma och kände på tystnaden. Förskräckligt tyst...Ska det va´så här...sa vi till varandra. Jo men det ska det nog, och det här ska vi leva på tills nästa gång.

 "...Tycker nog det legat väldigt mycket fokus på de där tvåbenta valparna i helgen..."

Turist i sin hembygd.

Det är precis vad jag och mannen i huset var i helgen som gick.

Fina vännen Anki kom med man och husbil och gästade oss.
Å då vill man ju bjuda på något extra, något som gör gott både för kropp och själ. Inte så svårt den här årstiden, och när vädret nästan är som en försommardag.

Så lördagens utflykt blev till vackra Sörön, ett naturreservat inte så långt härifrån. Länge sen jag var där, men nu har jag lovat mej själv att det absolut inte ska dröja lika länge till nästa gång...
Ett hav av vitsippor välkomnade oss, här och var  knotiga ekar som började vakna till liv, små stigar som slingrade sig genom grönskan.
Den eftermiddagen gick fort och många bilder blev det!!

Och mitt i allt det vackra, ja där vaktade draken...(mittenbilden), men vi vågade oss förbi, den såg rätt fredlig ut faktiskt.
Kunde inte låta bli att ta en bild sen på familjen som hade picknick i grönskan, vackert som en tavla. Inte bara vitsippor förgyllde promenaden,

fanns även en del andra blomster, dock inte alls i den mängd, 

Och ekarna...den ena knotigare än den andra, fantasin gick på högvarv. 

På kvällen blev verandan invigd ( det var då en evinnerlig tur att jag städade ur den när jag gjorde...).

Ja, vi bjöd på lite mer än sallad och vatten...men det glömde jag totalt bort att föreviga.

Många rövarhistorier drogs ( de flesta stod mannen i huset för...) och många världsproblem blev lösta i den sena timman.

På söndagen besökte vi hembygdsgården här i trakten.

Inte så stor, och kanske inte så märkvärdig.

Men för mig betyder den mycket, min pappa var involverad i den och det är en skön känsla att strosa runt där och veta att han hade ett finger med lite här och där.

Enkel och anspråkslös grind, men den är vacker tycker jag.

Smedjan stod öppen...

...och det är väl detsamma som att man ska gå in??
Vindflöjeln, undrar om den aldrig blev hämtad av beställaren, eller om den suttit på smedjan rent av. Hade pappa levat hade jag kunnat fråga...

Visst är den vacker den lilla smedjan, där den ligger i den ljuva grönskan??

Som avslutning på helgen så slog vi till med att fira sonen, några dagar försent, men bättre sent än aldrig.

 Utomhusaktiviteter skulle man kunna kalla det...korvgrillning och sen...ja egentligen skulle det ju ha varit kojbygge, men varken tid eller energi räckte till för prinsens önskemål.
Så vad gör mormor??
Jo hon letar på ett tält bland all bråte.
Sysselsatte flera generationer...

"...du behöver väl inte berätta att presenten som jag fick av gästerna med husbilen...den höll inte... jag skäms..."