Det går som på räls...

 ...när Anki och jag ska träffas.

Det är just sånt här som behövs efter en veckas isolering, att få fylla på energidepån till brädden.

Först ett besök hos Rockdala. Ett eldorado när det gäller sticklingar av pelargoner och fuchsior.

Och nu är det något som händer, jag som varit ett pelargonfreak sen lååångt tillbaka, jag dansar nu in bland fuchsiorna istället!!

Kanske inte riktigt alla dessa skönheter fick följa med hem, men...

...vem kan motstå denna?? Stora, långa hängande klasar. Och nu när jag läser lite mer om den, "...ger rikligt med bär, går att göra marmelad på..." så funderar jag på om det möjligen är Agatha Chrsitie som skrivit det receptet isåfall...Tror jag hoppar över den testen iallafall.

Pelargoner blev det ett fåtal...

 ...dock ingen av dessa. Men som alltid när man varit där så ångrar man sig så fort man svängt ut från parkeringen, det var ju något mer som skulle ha passat in här...

...som tex den här fuchsian, hade gjort sig förträffligt på verandan!!
Sen var det dags för Glans kalkbrott.

I denna trånga passage gick de sista tågen med kalksten så sent som 1958. "...herre gud..." sa jag till Anki, "...det är ju inte länge sen..."
"...näe, bara snart sextio år sen..." Det är väl ungefär då det gick upp för mej hur gammal jag verkligen är...
Och nu förstår jag Ankis känsla och förkärlek för detta.

 Mystik, vackert, man blir ödmjuk inför det stora karga.
Nästa gång får det bli ryggsäck med kaffetermos och macka, för här tar det tid att beskåda allt.
Kände allt stundom att det var någon som hade lite koll på oss,

...och se där, där är han, stengubben (det är han som kikar fram med två tallar alldeles ovanför sig). Säkert är det också han som har koll på att allt går rätt till här, och att trollen inte hittar på några hyss.
Mäktigt...

...ibland är människan liten i naturen.
Så...även till slut hittade jag dom!!

Vårens blomma nummer ett!!
Och har man nu fel objektiv, ja då får man lägga sig platt på marken, och göra det bästa av det.
Att det sen går en vandringsled där (fortfarande vid Glans kalkbrott)kanske inte är det första man tänker på. Inte förrän någon hostar till bakom, och där stod ett yngre par och försökte hålla sig för skratt. 
Det tog ju ett tag innan jag kom på rätt köl och kunde masa mej ur vägen för dom, röd i ansiktet och full skratt...
Lite ursäktande förklarade jag att jag försökte få bilder på blåsippor...
"...jaha, sa killen, jag trodde du hade ramlat..."
Stackars Anki, undrar om jag någonsin för följa med henne mer??

 "...matte...du skämmer ut oss..."