När våren gjort sin entré och vädret är med oss, ja då kräver jag inte så mycket mer...

 Morgonpromenaden i vår lilla skog sätter fart på livsandarna, ger energi för resten av dagen. Fåglarna kvittrar så man ibland undrar varifrån de får all luft...

 Nere vid dammen...ja där har vi ett kärlekspar, som inte alltid uppskattar vårt besök,

 ...full koll på både två- och fyrbenta inkräktare.

Men vi smyger så tyst och försiktigt förbi. Förhoppningen är ju att de så småningom ska vara fler som simmar omkring där.

Lite längre bort i dammen, ja i slutet faktiskt, så simmar det ett par knipor, men dom syns inte på bilden, ville väl inte vara med på bild kanske. Zambo och jag står och studerar dem under tystnad, till slut så tröttnar han, för vad tittar vi på egentligen...??

Efter en stund kommer vi fram till "stora vägen", och där, alldeles bredvid, ligger ett av de vackraste hus jag vet.

 En gammal lanthandel, numera familjebostad.
Inbäddad och lummigt, med en helt fantastisk veranda.

Och inte nog med...

 Det är här den där ljuvliga trädgården finns, så där lagom av allt, inte för pedantisk, inte för mycket av något.

Men...

...bäcken med broarna över...vitsipporna...

Nu är det som vackrast här.

Å jag, ja jag är riktigt grön av avund. Skäms inte för det heller...

Under tiden vi sakta närmar oss hemmet igen, och jag fortfarande brottas med min avund, så passerar vi det stora fina kastanjeträdet.

 Knopparna som precis brustit, liknar nästan en flygfärdig fågelunge där bladen breder ut sig.
Och...idag...

 ...för tjugoåtta år sen, ja då såg sonen dagens ljus!!

Då, som nu, full koll och full fart framåt.

GRATTIS!!
Vi firar om några dagar.

För många år sen gick jag på grundkurs i lydnad med min dåvarande hund.

Det som jag kommer ihåg mest, det var att vi fick lära oss att när hundar nosar överallt och ingenstans, särskilt då på morgonpromenaden, det är ungefär som när vi läser dagstidningen till frukostkaffet.

Man vill veta vad som hänt i trakten sen man var där sist.

"...sniff, sniff...här gick hon den där bruna tiken för en stund sen, hon med dom där vackra benen och stiliga svansföringen..."
Nu kommer en helg som har sååå mycket i sitt följe, men om det berättar jag inte nu...

Den här riktiga första vårdagen, ja den hade vi i tisdags. 

Så där så man knappt har tid att gå in för att äta, man vill bara vara utomhus och njuta. Och det bästa med just den första tidiga vårdagen är att det är alldeles för tidigt att göra något vettigt i trädgården också, och det passar mej förträffligt, att inte göra någonting...ibland kräver jag inte mycket!!

Morgonpromenaden, solen är ungefär lika morgontrött som en annan...tränger försiktigt igenom i skogen, man ser alla skiftningar i mossan. 

Grönt...istället för det vita täcket som på sista tiden mer gått i brunt och grått.

Inte är man ensam heller, kan ana på både oknytt och troll som också vaknat till i vårsolen, för vad är det annars som prasslar och rasslar inne i skogen...?? Både Zambo och jag hör och ser...

Dammen i skogen...

 ..ja den kanske inte inbjuder direkt till något dopp precis, men det går bra att njuta så här lite vid sidan av också.

Sen... nästan i slutet av morgonrundan.

Så passerar vi, Zambo och jag, den här trädgården, som lite längre fram i vår kommer att bäddas in i ett vitt flor, och då inte av snö, utan av vitsippor. Varje vår står jag där och suktar och trånar, tänk att ha en alldeles egen liten porlande och slingrande bäck sådär, med små vackra broar över. Och jag tror nästan mannen i huset har tröttnat på att höra detta också, för i tisdagskväll sa han med en alldeles speciell ton i rösten "...ja, ja..fixar du bäcken så kan jag väl slå ihop några broar...". På något vis känns det inte lika enkelt längre...

Det gäller ju att passa på när vädret är som det är...så en promenad till fick det allt bli. 

Ned till Berga äng

Det går liksom inte riktigt att beskriva känslan där.

Måste nog upplevas.

Alla gamla ekar, som...ja jag kan nästan höra hur dom talar till en.

Marken täckt av gamla löv och ekollon.

Ja, det är inget ställe som man bara passerar, rusar igenom.

Utan tid för eftertanke, lite rensning av själen faktiskt.

En del börjar vårstäda tidigt...

...eller om det rentav blev flytt.

"...Uthyres. Visst renoveringsbehov föreligger..."

Jo, men så stod det nog i annonsen.

Knoppas gör det...

 ...tittar man ordentligt så ser man det tydligt.

 Sen finns det väl en och annan gammal tjurig trädgubbe som grinar ihop sig...

...om det var för att jag och Zambo störde friden eller om han bara var sån...det kan man inte så noga veta.

"...herre gud...hur länge ska man sitta här och vänta...nu har hon snart pratat med vartenda träd...pratat och klämt...träd, hon skulle bara veta vad jag använder dom till..."

Ja, nog satte det sina spår att ströva lite i de Östgötska skogarna.

 Från att förr ha haft blicken mer rakt fram och ibland uppåt, så blir det nu rakt ned...

Risken är väl att jag snubblar över något, men det är det värt.

För så mycket vackert det finns, och så smått, så smått...

 Tror det här är Bägarlav, och med tallbarren bredvid så förstår man hur liten den är...

Nu är det ju tur att skogen inte är överbefolkad så här års, för synen när en rätt korpulent figur ligger på alla fyra med kameran, samtidigt som en hund stretar och drar i kopplet och vill fortsätta...ja den synen är inget som man glömmer i första taget.

Och visst tar det sen en liten stund att komma upp i stående position, men vem har bråttom...?? Ja det skulle väl vara hunden då förstås...

Något som också lyste upp i det annars fortfarande rätt gråa var...

 ...Gullkrös. Jag tror det är en svamp som liksom lever av andra svampar, men där kan jag vara ute och cykla. Lite läcker är den iallafall, ja till utseende då.

Vägen till dammen, den är ju alltid ungefär lika lång.

Men den här gången tog det ovanligt lång tid att komma dit, det var ju en del på vägen så att säga.

Väl där...

...isen är snart ett minne blott, björken spelar sig så vackert i det lilla vatten som redan finns.

Håll med om att naturen bjuder på sig!!