Jag har inte riktigt bestämt mej...

om det fortfarande är sensommar eller om det verkligen börjar bli höst. Och medans jag funderar på det så...är det nog lite höst iallafall. 

På morgonkvisten, när man tassar ut i trädgården i gummistövlar och morgonrock, ja för det fortsätter jag med trots att grannen lite längre ned i gatan säkert har fått sig ett och annat skratt, så är det mesta kanderat.

 Sockrade fänrikshjärtan, visst ser det läckert ut? Bara att dekorera tårtan...
Och nästan alldeles bredvid...

 ...ja där kämpar Vipphortensian för att överleva. Den har en utsatt tillvaro, allt från frisbee till hundben har den fått stå ut med. Jag har stått och vrålat på altanen "...akta blommorna..." men för döva öron. Det kastas hejvilt åt en glad och skuttande jycke. Varken husse eller jycke har sett några blommor...Så att den över huvudtaget har några blommor är ett under...En riktig överlevare, ja men visst.
Lite längre fram på dagen...

...så dyker det upp en Amiralfjäril och solar sig på en tagetesblomma. Det är väl första och enda gången jag lyckats fått en sådan på bild...Och inte förrän jag lade upp bilden här ser jag att den är långhårig, på ryggen. Märkligt djur. Vacker. Tror den också njuter av solen och värmen som kom tillbaka.
Har tillbringat några dagar i sängen, och det ger en tid att reflektera.
Att minnas.
Att inse att man ska leva här och nu. Inte hänga upp livet på en massa småsaker som ändå i slutändan kanske inte betyder så mycket.
Den här bilden tog jag sista kvällen på Öland.
Ovädret gick runt oss, men solen var kvar över just vår lilla plats.

Bilden är absolut inte perfekt, tagen på kvällskvisten. Men den grep liksom tag i mej, regnbågen som bara försvinner upp i molnen. Ingen idé att springa ut där med spannen och försöka få tag skatten i regnbågens slut...Lite som livet alltså, stanna upp och njut av det som är nu, jaga inte det som ändå inte ger någon lycka.
Någon som verkligen visade mig vad lycka och kärlek är, när jag låg det i sängen, det var älskade Zambo. Ja, andra också förstås...Men han vek inte en tum från min sida, låg blickstilla utan några glädjefnattiga skutt som det annars alltid blir. Det var nästan med milt våld husse fick fösa ut honom för att han måste ut, sen direkt upp till mej i sängen igen. 
Vilken hund! Det finns allt en del innanför kalufsen där!

"...ähhh...nu tar du väl ändå i lite för mycket matte, jag var ju mest orolig hur det skulle bli med maten i fortsättningen..."

Man lär sig alltid något, trots att man snart har passerat bästeföredatum...

Nejlikrot, av många nästan klassad som ett ogräs, av mej älskad...för den är så otroligt söt!!
Men det var inte det jag skulle berätta...utan att det är faktiskt en nyttoblomma också, eller iallafall delar av den.
Förr använde man den bl.a. mot trasslig mage, nervösa besvär (hmmm...) m.m. Sen som ört kan man använda blad och stjälkar, smaken kan jag däremot inte förtälja om...Jag nöjer mej med att beundra den, och det kan väl också vara en slags lugnande effekt, tänker då på det här med nervösa besvär...
Jag kanske är lite skrytig nu, men det är ju min blogg, så...

Fänriken...ja men den är ju så ståtlig så man nästan dånar!!
En rejäl tose som man lilla pappa skulle ha sagt.
 Det är inte lätt att få bra bilder på röda och orange blommor, eller jag har lite svårt för det iallafall.

Den här pellisen är nämligen djupt orange, sådär så man inte riktigt vet om man ens tycker det är snyggt...Men nu har den bott in sig här ett tag, överlevt en vinter på vinden, så ja...nu gillar jag den faktiskt.
Trots att den är orange.
En som däremot inte behöver fjäska så mycket...

 

 ...det är Stjärnflockan. 

Lite försiktigt börjar den smyga sig upp bland allt annat som fullkomligen väller fram i rabatten, mest ogräs...

Ja...den här väller också fram, snart iallafall.

 

Prästkragen.

Undrar just varför den heter så...inte har jag då sett någon präst lysa sådär vackert...Möjligen vippar det två vita skjortsnibbar på honom där fram, när han står där i sin predikstol och mässar. Men något gult...näe, det har jag då aldrig sett.

Prästkragen, för att återgå till den ifrån prästerskapet, den och Aklejan lever på nåder. Så fort de blommat över rensar jag rejält bland plantorna. De vill ju gärna sprida ut sig, och jag är lite fräck där, låter dom sprida glädje medans de blommar, sen så...ajöss!!

 Scharlakanssalvian, eller Blomstersalvia...

 

 ...jo men här kommer jag att skryta lite igen, den har jag faktiskt dragit upp från frö.

Jo jo mensan, det kunde man inte tro när året knappt hade börjat och jag satt och pillrade med de små rackarn´s fröna, att det skulle bli så fina blommor.

När jag hölls där som bäst i trädgården, så fick jag helt plötsligt sällskap.

 Ganska länge studerade den vad jag höll på med, kanske jag inkräktade lite på hans revir. 

 "...revir...skulle vilja se han pinka in det...trodde det var jag som stod för det..."

Det är då inte lätt att få till någonting mellan regnskurarna.

Men nu är tomatplantorna satta i större krukor, och jag hade hjälp, men en del jobbar så ruffsigt...

 ...så en planta mindre blev det, och "hjälpen"...ja den hade fyra ben och inte två...

Allt gult i trädgården som blommar är faktiskt inte maskrosor.

 Vårkragen, Gemsrot och allt vad kan kallas (är den förresten giftig...? Tänkte inte äta den, men kan vara bra att veta...) lyser upp för allt vad den är värd, det är då inte lätt när regnmolnen ligger som ett tjockt täcke över oss.

Fänriken i trädgården, eller ja en av dom...

 ...frodig och stor. Tacksam är den att ha. Jag också.

Eventuella gäster framöver...

...ja dom vet vad dom har att vänta sig till kaffet.

Rabarberpaj, på längden och tvären.

I år nästan som en hel häck av dom. 

 "...känns som om jag ska ligga lågt ett tag framöver..."