Man lär sig alltid något, trots att man snart har passerat bästeföredatum...

Nejlikrot, av många nästan klassad som ett ogräs, av mej älskad...för den är så otroligt söt!!
Men det var inte det jag skulle berätta...utan att det är faktiskt en nyttoblomma också, eller iallafall delar av den.
Förr använde man den bl.a. mot trasslig mage, nervösa besvär (hmmm...) m.m. Sen som ört kan man använda blad och stjälkar, smaken kan jag däremot inte förtälja om...Jag nöjer mej med att beundra den, och det kan väl också vara en slags lugnande effekt, tänker då på det här med nervösa besvär...
Jag kanske är lite skrytig nu, men det är ju min blogg, så...

Fänriken...ja men den är ju så ståtlig så man nästan dånar!!
En rejäl tose som man lilla pappa skulle ha sagt.
 Det är inte lätt att få bra bilder på röda och orange blommor, eller jag har lite svårt för det iallafall.

Den här pellisen är nämligen djupt orange, sådär så man inte riktigt vet om man ens tycker det är snyggt...Men nu har den bott in sig här ett tag, överlevt en vinter på vinden, så ja...nu gillar jag den faktiskt.
Trots att den är orange.
En som däremot inte behöver fjäska så mycket...

 

 ...det är Stjärnflockan. 

Lite försiktigt börjar den smyga sig upp bland allt annat som fullkomligen väller fram i rabatten, mest ogräs...

Ja...den här väller också fram, snart iallafall.

 

Prästkragen.

Undrar just varför den heter så...inte har jag då sett någon präst lysa sådär vackert...Möjligen vippar det två vita skjortsnibbar på honom där fram, när han står där i sin predikstol och mässar. Men något gult...näe, det har jag då aldrig sett.

Prästkragen, för att återgå till den ifrån prästerskapet, den och Aklejan lever på nåder. Så fort de blommat över rensar jag rejält bland plantorna. De vill ju gärna sprida ut sig, och jag är lite fräck där, låter dom sprida glädje medans de blommar, sen så...ajöss!!

 Scharlakanssalvian, eller Blomstersalvia...

 

 ...jo men här kommer jag att skryta lite igen, den har jag faktiskt dragit upp från frö.

Jo jo mensan, det kunde man inte tro när året knappt hade börjat och jag satt och pillrade med de små rackarn´s fröna, att det skulle bli så fina blommor.

När jag hölls där som bäst i trädgården, så fick jag helt plötsligt sällskap.

 Ganska länge studerade den vad jag höll på med, kanske jag inkräktade lite på hans revir. 

 "...revir...skulle vilja se han pinka in det...trodde det var jag som stod för det..."