Dagen D...eller kanske P...som i potatis.
Ni som varit med här ett tag vet ju...
Det glada bastugänget har även annat för sig.
Som att odla potatis. Eller...
Varje "pojke" i gänget (för det är bara män som är i bastugänget, inga damer har gjort anspråk på medlemskap så vitt jag vet...) blir tilldelad FYRA potatisar på vårkanten, som sen ska efter bästa förmåga och utan fusk (växthus o dyl...)ner i jord och sen upp lördagen efter midsommar. Man åker sen runt till var och en och plockar upp dessa potatisar, som förhoppningsvis blivit fler...Det räknas och vägs, protokoll förs noggrant.
Traditionsenligt kom den Blå Bussen ( Skruke Skräcken i folkmun...)lastad med glada "pojkar", förväntansfulla...vem skulle ta hem första priset i år?

Eftersom mannen i huset inte är potatisodlare, utan snickare...

....så kammade vi NOLL!! Inte en potatis under den frodiga blasten...Kan bero på att det bara är några veckor sen sättpotatisen kom ned i jord...
Tog hem segern gjorde käre kusin i backen...

 Tyvärr låg han däckad i en rejäl mansförkylning, så han kunde inte vara med och frossa i den nykokta potatisen, allt i denna gryta kom från hans fyra...
Olika falla ödets lotter!!
Betydligt bättre odlare är lillprinsen...

...i veckan kom han ut och skördade från "sina" tio jordgubbsplantor...
I den lilla plasthinken blev det säkert en liter, och när jag sen frågade om vi skulle äta opp dom...
"...näe, jag ska spara dom tills farfar kommer i morgon, han bor mitt inne i Stockholm och han kan inte ha jordgubbar där..."
Söta prins...omtänksam.
Mormor får smyga ut en kväll och tjuva en egen jordgubbe tydligen...

Under tiden jag väntar på att jordgubbarna ska mogna...
så drömmer jag mig tillbaka till Gotland.
Undrar just om någon skottat fram bänken ur sanden...

...om det suttit många frusna barnkroppar här, inlindade i badlakan som med skakiga händer hållit saftmuggen och försökt övertyga sina föräldrar att man visst det kan bada igen fast läpparna är blå...?
Särskilt väl minns jag kvällen vid Fårösund...

...när solen gjorde så att allting fick den där alldeles speciella glöden. En kväll som gärna hade fått vara för evigt...

"...vad ska vi nu leva av i sommar, ingen potatis...och jordgubbarna tog människovalpen...?"

Det var med vemod i bröstet och många vackra minnen i sinnet som vi tog färjan över till fastlandet igen.

Gotland har varit vårt hem en vecka.

Ett Gotland som bjudit på sig, med varierande väder, många fina möten med människor, och minst lika många möten med naturen.

 Nu skulle jag ju kunna skriva att det var för vår skull allt blommade så vackert...

Men jag vet nog bättre än så...det är en fantastisk ö, så är det bara!!

När vi kommit iland tog vi en tur ut till gamla skjutfältet, alldeles utanför Visby, och lät Zambo få sträcka på sig efter båtresan.

Han sitter kvar i husbilen under överfarten, lugnat så för oss alla...

 Skjutfältet ligger uppe på hällar, med havet brusandes alldeles nedanför. Numera är det naturreservat här, och man har även påbörjat ett arbete för att bevara de vilda bin som finns här. .http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=5684161

 En träff med släkten hann vi också med, ( ja det är ju egentligen deras förtjänst att vi upptäckt så mycket på ön...) innan vi for upp till Fårösund, varifrån man åker över till Fårö.

Första kvällen...

 ...finns väl inte så mycket mer att önska.

Lugnt, stilla.

Stod nere vid färjeläget.

Tog en lång kvällspromenad med Zambo i ena handen och kameran i andra.

 Det blev några bilder...

 Nästa dag...över till Fårö.

Bara några meter efter att vi kommit i land svängde vi av mot Dämba, i riktning mot Ingemar Bergmans hus. 

En helt fantastisk naturväg som bitvis slingrade sig utefter havet, den ena färisten efter den andra skumpade vi försiktigt över, och däremellan gick fåren och betade, ja på ängarna alltså.

Här har nog tiden stått stilla.

 Det gällde att ha ögonen med sig, det var inte alltid de små lammungarna höll sig där man trodde.

Jo men jag förstår varför Bergman valde att bo som han gjorde, skulle inte heller ha några som helst problem att leva sådär ensligt. Undrar just vem jag var i mitt förra liv, nomad, eremit eller något liknande...? Får en sån underlig vemodig känsla när jag befinner mig på Fårö.

Frampå eftermiddagen var det dags att leta plats för natten, ni vet resandefolket...

Och ibland hittar man såna där guldkorn, som först inte ser så guldiga ut...

Min första tanken var Sunes sommar, (tror jag att det är...), ni vet där de campar och där två lite udda bröder förestår campingen...

 Lite så var nog känslan när vi styrde in på Ekevikens camping på Fårö. På telefonkiosken (nedre bilden till vänster) där stod informationen...Man kunde läsa sig till det mesta och de ska verkligen ha heder av att sopsorteringen prioriterades högt!!

Sen var det väl kanske inte femstjärnigt...men campingvärden fick fem stjärnor direkt, och läget också...bara några meter så var du vid havet. Billigt dessutom, 130:- inkl el.

Jo men här kände vi oss som hemma...

 Ännu en gång blev det långa promenader vid havet.

"...det är inte klokt vad det här husbilslivet kan vara tröttsamt, till slut orkar man inte ens sitta upp och kolla ut, man sjunker ihop och får hålla vakt liggandes med huvudet på armstödet..."

Fortsättning följer, och nu ska jag så sakta börja kolla vad alla ni andra i bloggvärlden haft för er under veckan.