Hemma igen!! En tripp med mannen ner till Halland, å alla julklappar plus lite födelsedagar fixade!! Ooops, många höjer säkert på ögonbrynet både en och två gånger där, hur fick hon mannen med på något dylikt...??Men en kort förklaring, när jag tidigare jobbade i affär så var julen den j-vligaste perioden på hela året, man var helt slut både mentalt och fysiskt sen skulle man till på köpet hinna med sin egen jul och julklappar!! Nu kan man tro att jag är ett shoppingfreak, men si där är det fel! Vårat stora shoppingcentra utanför Örebro har jag högst besökt tre gånger sen det byggdes om för säkert över ett år sen...Så, vi tar en tripp på höstkanten, bokar en övernattningsstuga och sen i lugn och ro fixar allt, så nu kan jag lugnt luta mig tillbaka och småle, för jag är klar...
Vägen hem tog vi via Gränna, vädret igår var ju bara sådant som gör att man vill ta turistvägen vid Vättern, så mycket trevligare än motorvägen om man inte har alltför bråttom hem.

Åt en jättegod lunch i det rosa huset på bilden, väldigt trevlig personal och bar service, kan jag varmt rekommendera om ni blir hungriga i Gränna, Grännagården heter det. Ligger på vägen  ner mot färjeläget.

Efter god lunch blev det en liten promenad ner till hamnen, väldigt öde så här års...Men vi kom överens om att det får ett bli ett besök nästa sommar och även åka över till Visingsö. Där har jag inte varit sen min skoltid i Askersund, då gjorde man skolresan dit, och det är många år sen!!

På vägen från hamnen passerade vi en förskola...och vad vore mera självklart namn än...??
Nu blir det en dag med att sortera julklappar, få lite allmän ordning i hemmet och sen jobb i kväll. Det var den onsdagen det!!

Alltså, nu är jag expert!! Kan ALLT om féer och älvor...Vet exakt vad som står på önskelistan till födelsedag och julafton. Fanns inte en bråkdel när mina barn var små...

Å en sak till...man får faktiskt dricka Oboy till frukost på en söndag, det är fortfarande helg då, faktiskt...Älskade unge, snart sju år och tron på sig själv och livet sviktar inte en sekund. Hoppas världen kommer att vara skonsam mot dig.
Snart är jag färdig med Lasses bok. Den är inte tjock, inte med de ord som står skrivna, men mellan raderna ryms så oändligt mycket mer som jag bearbetar i mitt inre. Vore jag starkt troende skulle jag tro att han var den som mänskligheten väntat på och med sina kloka ord skulle föra oss vidare.

Nu är prinsessan återlämnad, tystnade är total i paradiset, nästan så det ekar. innan återlämnandet hämtade vi prinsessmodern och en prinsessyster på tågstationen i Vingåker, och se där,  där kom mitt bidrag till fotokursen, J är klart!

En något överförfriskad äldre herre satt på en bänk och tittade lite förundrat på vad jag kunde se som inte han såg...

Blodröda Jill och jag...vart tog alla hederliga gamla barnprogram och figurer vägen?? Kungligt besök, denna gång minsta prinsessan, och då fick jag vara Blodröda Jill...herre gud, vem sjutton är det?

Å vilken tur att vi sparat allt gammalt lego efter alla barn...

När man snart är sju så är det inget fel på fantasin. Vid matbordet så undrade jag lite försynt om vi kanske skulle ta och göra någonting...?? Jag menar, kanske gå ut eller kanske besöka någonting. Snabbt som blixten med en illmarig glimt i ögat säger mannen i huset "...ja men skulle inte du E vilja åka till Toys R Us med mormor...??" Det ville E...Tror nästan det var lite uträkning där, middagsslummern var ju hotat av att en liten prinsessan talade oavbrutet. Så en tur till det stora köpcentrat blev det, ett litet gosedjur som kan tala inhandlades, å sen var alla nöjda, mannen hann ta en lur på soffan, prinsessan ett gosedjur rikare och jag...?? Ja men jag fick ju äran att följa med!!

Dagen började gråmulet men övergick i strålande sol!! Så det enda molnet på himlen är just nu är att gosedjuret slutat tala, så morgondagen börjar vi med ett återbesök på ToysR Us...Vad gör man inte för en liten prinsessa??

Inatt kommer jag att vara vaken. Jag kommer inte att ligga och kolla på den måne som borde lysa in genom fönstret istället för detta regnande..nej, kommer att om och om igen gå igenom en utav dagens föreläsningar. Tror säkert ni någon stött på honom i media, Lasse Gustavsson, brandmannen som är totalt sönderbränd i ansiktet.

Efter tio minuter hade jag totalt glömt bort att han inte direkt ser ut som vi andra, då hade jag (och alla andra) upptäckt att han även inte var som vi alla andra inombords. Så naket, med humor, berätta om hur man totalt hjälplös vaknar upp och är tacksam för livet, styrkan att orka vara beroende av andra, värderingar som jag önskar att vi andra hade en bråkdel av. Inte ett ögat var torrt, jag lovar, och hans sätt att uttrycka sig, satte verkligen spår i mitt inre. Han sa något väldigt klokt, man får inte vad man förtjänar, man får vad man klarar av, det gäller bara att se det. Tack Lasse för en oförglömlig dag!
Sen var det en kvinna som berättade om hur det är att få barn (hon hade själv två pojkar) med funktionshinder, att kunna vara förbannad på ödet som gjorde henne just detta men samtidigt älska sina barn och vara lycklig i det, mycket tänkvärt där också. Sist var det en jätteung tjej som berättade att när hon var tolv fick hennes mamma demens, då 46 år, och den allvarligaste formen. Hur det är att inte bli sedd som barn då, och hur man blir mamma till sin egen mamma. Gripande. Väldigt gripande.
Nu ska jag krypa till sängs med Lasses bok, ladda med en rulle hushållspapper...
Om någon orkar och vill kan man läsa lite mer från hans föreläsningar här:http://www.talarforum.se/article/lasse_gustavson/154/inget_vanligt_uppvaknande-lasse_gustavson.pdf
Jaha, det blev ännu ett lite udda inlägg...men vem har sagt att allt ska vara sig likt jämt??

Ibland ligger oron som ett ilsket monster i magen och ruvar, och det gör så ont så man knappt kan sätta ord på det. Men nu är det över, för denna gång ska väl tilläggas. Nu kan jag prata om det utan att tårarna rinner, för jag har ett resultat. Lillprinsen ramlade och slog i huvudet rejält, trots att han har hjälm, och det vart ambulansfärd och en natt för observation på Usö (vårat universitetssjukhus). Vanliga små killar som nyss lärt sig gå klarar det säkert med en snygg blåtira och kanske blir lite omtumlade, men för en prins med blödarsjuka kan det bli så mycket mer, i värsta fall en hjärnskada. Nu gick det bra den här gången, men vänjer mig, det gör jag aldrig, aldrig någonsin.

Sen blev jag alldeles varm i hela magen när jag fick denna fina award från Marie på http://carpediemmie.blogspot.com. Hon är en utav alla er bloggvänner där ute i vida världen som berör med både ord och bild, en ödmjuk och go´människa som jag verkligen känner för. Med denna award ska man då nämna tre saker eller personer som ligger varmt om hjärtat (redan där blir det svårt...), visa en favoritbild och sedan skicka vidare till fem stycken bloggare.
Jag räknar hela familjen och min vänkrets som EN sak, då gjorde jag det ganska lätt för mig där...Jo men så är det, de får bli en enda god samling underbara människor som gör livet som en pärlplatta, varje pärla är vacker var för sig, men ihop blir det en tjusig samling, inte lik något annat.
Sak nummer två då, får nog bli torpet här då. Så mycket slit (särskilt då för mannen), man tycker det tar sådan tid. Ibland är man färdig att ge upp. Men sen behövs det bara att vakna upp en morgon, solen tittar en genom ganska skitiga fönster (tyvärr, men hävdar att det är ingen idé att putsa så länge vi rustar...) och då känner jag att det här är ju just min plats.
Nummer tre får bli vård och omsorg för äldre. Ett udda val, men det ligger mig varmt om hjärtat. Ju mer jag jobbar med gamla, ju mer funderingar får jag. Jag har ingen bra lösning på problemet, absolut ingen kritik mot de som jobbar, de gör ett hästjobb, men politikerna...där finns det en del som jag skulle vilja ha ett samtal med!

Favoritbild då??  Eftersom jag då inte har något gruppfoto på familj och vänner...så ja det blir det naturligtvis från paradis nummer två, Kullsbjörken utanför Rättvik!! Det valet var inte så svårt. Värre blir det att skicka till fem andra bloggvänner, jag som inte ens kunde välja lag i skolan för att jag var rädd för att någon skulle bli sårad...!! Så jag gör det enkelt för mig, men också för att alla betyder något speciellt var och en på sitt vis, var så goda!! Till er alla!! Tack Marie än en gång, tack alla ni andra som "hälsar på"! Ett annorlunda inlägg blev det, precis som livet i övrigt, inget är självklart.

Livet går inte alltid på räls, men tack underbara stora prinsessan, mitt i livet, femton år och så klok!

Du gjorde att dagen i går fick ett ljus trots allt, och att vara mormor och känna att man fortfarande betyder något, det är så gott!

Det är inte alltid det som sägs som betyder mest, när du satt och pluggade och sen tittade upp och log, vi delade inte bara oro då, utan även glädje.

Att du hade med din älskling gjorde inte något heller, men hur kan en hund "tala" så mycket...??

Önskar dig allt gott i livet, jag är glad för varje dag som du vill ha med mormor på din upptäcktsresa!

Nu är det verkligen höst, även om man vaknar till en underbar soluppgång denna morgon. Tranorna kretsade kring gärdet utanför och försökte få ihop sitt resesällskap, högljudda...Det är lite vemodigt, och väldigt vackert.
Vännen i torpet (som naturligtvis inte var i torpet...)och jag tog en tur till ett favvoställe...

...och se på!! det var 25% rabatt på alla perenner!!

 

En vit Höstanemon blev det....

 

Så nu är lyckan total, en ljusrosa, mörkrosa och en vit. Vart lite ommöblering i rabatten, men det var det värt!

I natt var en såndär natt när luften liksom inte räckte till, låg och vände och vred på mig. Så när mannen somnat så smög jag upp, öppnade fönstret och lät den kalla luften strömma in, så ljuvligt! När tankarna slår rot så måste de få göra det, och i natt höll jag på med mina studier. Tänk att jag som fyllt femtio, och var tvungen att göra det dessutom, för att fatta hur kul det är att läsa! Mina tre barn har varit mycket klokare än jag, läst och insett nyttan av det. Jag har klarat mig på nioårig grundskola och varit nöjd med det, tills jag blev arbetslös. Så öppnar sig en ny värld, jag VILL verkligen läsa!! Å då blir jag så förbannat (ursäkta) stolt över mina ungar, de fattade något som det tog väldigt lång till för morsan att förstå...sen somnade jag nöjd i ett väldigt svalt sovrum...