Det är så mycket man borde en dag som denna...

 ...men när hösten bjuder på sitt allra bästa, då får dammsugare och tvättmaskin vänta.

Packade en kaffekorg och tog med kameran, visste knappt åt vilket håll jag skulle åka. Men till slut blev det upp emot skogarna, förbi Kilsmo, förbi Brevens Bruk och sen nästan bara skogen och jag. Passade min sinnesstämning perfekt. Självvald ensamhet är inte av ondo.

 Där i soldiset vid den lilla sjön i skogen smakade det medhavda kaffet riktigt gott.  

Lite längre fram ligger Boo slott. Lika vackert som om våren, men med lite andra färger. Älskar bäcken som ringlar fram.

 Om man inte såg att träden började skifta färg kunde man inte tro att det var sista dagen i september, över tjugo grader varmt!

På väg tillbaka till bilen upptäcker jag ett litet mysigt stenhus, gömt bakom alla träd.

Slottet? Äsch, jag har ju redan min prins, så det behöver jag ju inte besöka!!

Väl hemma så är ju alla damråttor kvar, snart i form av grävlingar, tvätten ligger kvar i maskinen...men vad gör väl det?? Jag behövde lugnet, tystnaden, tiden att tänka. Idag kommer aldrig igen, i morgon är en ny dag.

Liten har blivit stor...

 Mellanprinsessan fyllde tolv år igår!! Lilla hjärtat...

 Mycket har hänt på dessa tolv år...som liten ganska vild och flyfotad, idag en mer tystlåten och tänkande ung dam. Har slutat att klättra upp på köksbordet för att ta sej upp i lampan...och det är vi ju evigt tacksamma för!!Blir upprörd när någonting är orättvist, måtte livet ge dej styrka att fortsätta att tänka så!!

Tårtan...mmmm...som vanligt hade hennes mor lyckats...

något som liknade kladdkaka, men ändå inte...två lager...smakade himmelskt, och var otroligt mättande. Vi som borde äta med måtta åt som om vi aldrig sett choklad förr...Pinjenötter ovanpå, en väldigt lyckad combo.

 "Någon" hade väntat på tårtan sedan tidig morgon...och det var inte den äldre på bilden (som för övrigt är bagaren själv!!)!! Vaknar man vid fem för att få sin livsviktig medicin så vart dagen rätt lång tills det var tårtdags. Å vem sjutton hade kommit på dumheten att öppna paketen innan man äter...??Puss på dej älskade mamma, den var god som vanligt!!

 

Naturen bjuder!!

Tog en promenad frampå kvällen igår, ned till den rofyllda dammen. Än så länge är inte så många löv höströda än, men se fick jag syn på detta...!! Visst är det lite av naturens under?!

Där mellan höstgula träd så ligger den gamla kvarnen. Så rofyllt att sitta där vid dammen, solen tränger igenom ibland. Låta tankarna komma och gå. Det ger mej verkligen ro i själen, som är så sorgsen...

Idag har jag varit till arbetsförmedlingen. Nu börjar det nästan kännas onödigt att gå dit, jag tycker jag jobbar nästan jämt...men man vet ju aldrig, folk kanske slutar upp med att bli sjuka...

I alla fall så fick jag träffa min handläggare, och det hör till ovanligheterna. Å tänk, hon är så jädrans trevlig!! Vi pratade om allt möjligt, jobbet, livet och kom fram till att vi är rätt jämngamla. Så när jag gick därifrån kändes det nästan som jag träffat en gammal kompis, det var bara kaffet som fattades...Får väl ta med en fikakorg nästa gång.

Sommarens sista spretig blomma, den ger jag till dej min älskade vän. Den får bli en symbol för vår vänskap, hur den överlevt och vuxit sej starkare med åren. Hur vi delat bekymmer och glädje, stöttat varandra när så behövts, men också kunnat respektera varandras olikheter.

När jag idag besökte dej, så förstod jag att du har det bra, även om du inte med ord längre kan uttrycka det. Dina närmaste omkring dej, omtanke och kärlek från oss alla. Å fortfarande hoppas jag och vill tro på ett under...

Jag hade ett puttlustigt inlägg på gång...

men idag får det endast bli en blomma.

Vad passar då bättre än en pelargon, vännen min?

En blek och skir, nästan vit.

Ord blir överflödiga, gråten stockar sej.

Kämpa vännen, kämpa, hoppet är det sista som överger oss.

Femtio års vänskap är alldeles för lite.

Näe...nå´t vintrampade blir det nog inte idag...risken att drycken blir blaskigare än nattvardsvinet är stor...

Min enda lediga dag den här veckan, och det regnar ihärdigt. Det tar jag som ett tecken på att jag med gott samvete kan tillbringa dagen inomhus och precis som jag vill...framför dator´n tex!! Har försökt halva (nåja, en liten lätt överdrift kanske...men ändå...)förmiddagen att kommunicera med Telia, via telefon...Vi har problem med Telia, varken telefon, tv eller data fungerar som det ska. Ska man göra en anmälan via telefon, kan man ha ETT problem, man talar nämligen in sitt problem till nå´n stackars dataröst som sen ska försöka leda en vidare...att det är tre fel klara den inte, då får man göra tre anmälningar...Vart tog de gamla hederliga telefonisterna vägen, de med knut i nacken och glasögonen på nästippen, som kunde allt på sina fem fingrar, hade koll på varenda människa i hela Teliahuset, var de på toaletten så fick man till svar att de var på kundbesök och återkommer om en kvart...

 

Trädgården står och förfaller...

...men mina älskade höstanemoner, de står pall trots all väta!!

 

Nästan så att de istället öppnar sig emot himlen för att ta emot allt regn de kan få.

 

Den här vackra, enkla ängeln hittade mej på vår lilla resa i helgen som var. Nu står den i fönstret och får bli en symbol för den oro och sorg jag har i mitt hjärta, hur liten man kan känna sej när nära vän och även barnbarn inte får vara friska, det som är så självklart för oss andra. Den påminner mej om att vara rädd om de vänner man har, om alla nära man har runt omkring sej, och att livet inte alltid är spikrakt och självklart. Det är inte alltid ord som är viktigast, det är närvaron och en arm runt en axel. Nej, jag har inte en tro i religiös bemärkelse, men jag vill tro på det goda här i livet, men ibland är det så svårt.

Så har vi då haft en helg med mellanprinsessan. Som mormor har jag gjort en ny erfarenhet, detta lilla prinsessbarn är inte litet längre...Svårt att förstå och svårt att acceptera...den kungliga fyller år i slutet av månaden och kläder stod det på önskelistan, och att få välja själv var viktigt. Vi packade in oss i bobilen och svängde ratten mot Norrköping till att börja med. Mormor fick öppna plånboken och vi gick loss...det var då jag förstod att hon håller på att växa upp!! Nu var det inga rosa små söta tröjor med figurer på, utan snäva toppar och byxor som man nästan fick hälla ner henne i. Mormor kom i chock, men till slut kunde vi ena oss, och nöjda for vi vidare till Söderköping där vi slog läger. 

 

 En underbar liten stad, som inte bara har Göta kanal utan en liten å som går genom hela staden och nästan gör den till ett litet Venedig, med alla små broar.

Små pittoreska affärer, som tyvärr hade stängt.

 

 Klart sommarens sista (????????????) glass skulle avnjutas på bryggan vid Göta kanal. Tyvärr var Smultronstället stängt, men en glassbar gick precis lika bra (och betydligt billigare...mormors plånbok var ju redan tunn efter shoppingchocken...).

 Å när vi vandrade tillbaka till bobilen så passerade vi den här underbart vackra lilla träkyrkan efter åkanten. Om man nu inte har en tro så skänkte i alla fall platsen en himmelsk frid inombords.

Nu är det åter söndagskväll, regnet står som spön här på Närkesslätten, och jag kan konstatera att helgen har varit händelserik i kungligt sällskap.