Jag har kämpat med tanken i flera dagar, ja veckor.

Att sätta saxen i mina fuchsior.

Det är ju nästan som att stympa. 

Översta bilden...hinken full.

Ja, det är ju för sorgligt. 
Och när jag hölls där fick jag se...

 ...ser ni på pistillen ( heter det verkligen så...länge sen jag gick i skolan...?!), små små fina vita hjärtan? Bilden är rejält uppförstorad för att de ska synas ordentligt, och då blir kvalitén därefter.

Men nu står blommorna på glasverandan och inväntar nästa flytt.

 Jag hade nog på känn när jag stod där med saxen och blomma efter blomma föll, att det var i grevens tid (förresten, den där greven, vem var han?...). Mycket riktigt, för sen på natten kröp det ned på minussidan på termometern. -1,4 stod den på, när jag sen tassade runt i nattsärken morgonen efter,  och det innan det ännu hade dagats.

Efter en kall natt blev det en vacker dag. 
Solrosorna på fältet i nästa bygata,

ja de böjde på nacken,  trötta efter nattens frost.

I dikeskanten vilade de sista klöverblommorna,

också de tyngda av nattens kyla.
Vildvinet på den gamla drängstugan fick en djupare röd nyans,

 vackert som tusan.
Men vackrast, ja så det nästan känns magiskt,

är ändå lönnen. Tänk att hela färgpaletten kan vara representerade på ett enda träd!

Varierande väder har det varit resten av veckan, en del dagar mindre trevliga med regn och rusk. Sånt som man måste genomlida den här årstiden. Men sak har jag konstaterat, det tog många år, men nu är hösten en årstid som jag älskar!
Som om det inte är nog med att man ska oroa sig för barn  och barnbarn när det är något (och även innan det är något...), nu ska man även räkna in hunden i den skaran. 
En liten ful, ilsket röd böld i ljumsken gjorde att vi i veckan uppsökte tant veterinär. Inget att oroa sig för visade sig, varken besöket eller bölden, den sistnämnda kom antagligen från en fästing eller ett insektsbett. 
Så...som alla barn, har man skött sig så får man belöning...

"...ja än sen då, tuffa killar kan väl också behöva gosedjur..."