När våren gjort sin entré och vädret är med oss, ja då kräver jag inte så mycket mer...

 Morgonpromenaden i vår lilla skog sätter fart på livsandarna, ger energi för resten av dagen. Fåglarna kvittrar så man ibland undrar varifrån de får all luft...

 Nere vid dammen...ja där har vi ett kärlekspar, som inte alltid uppskattar vårt besök,

 ...full koll på både två- och fyrbenta inkräktare.

Men vi smyger så tyst och försiktigt förbi. Förhoppningen är ju att de så småningom ska vara fler som simmar omkring där.

Lite längre bort i dammen, ja i slutet faktiskt, så simmar det ett par knipor, men dom syns inte på bilden, ville väl inte vara med på bild kanske. Zambo och jag står och studerar dem under tystnad, till slut så tröttnar han, för vad tittar vi på egentligen...??

Efter en stund kommer vi fram till "stora vägen", och där, alldeles bredvid, ligger ett av de vackraste hus jag vet.

 En gammal lanthandel, numera familjebostad.
Inbäddad och lummigt, med en helt fantastisk veranda.

Och inte nog med...

 Det är här den där ljuvliga trädgården finns, så där lagom av allt, inte för pedantisk, inte för mycket av något.

Men...

...bäcken med broarna över...vitsipporna...

Nu är det som vackrast här.

Å jag, ja jag är riktigt grön av avund. Skäms inte för det heller...

Under tiden vi sakta närmar oss hemmet igen, och jag fortfarande brottas med min avund, så passerar vi det stora fina kastanjeträdet.

 Knopparna som precis brustit, liknar nästan en flygfärdig fågelunge där bladen breder ut sig.
Och...idag...

 ...för tjugoåtta år sen, ja då såg sonen dagens ljus!!

Då, som nu, full koll och full fart framåt.

GRATTIS!!
Vi firar om några dagar.

För många år sen gick jag på grundkurs i lydnad med min dåvarande hund.

Det som jag kommer ihåg mest, det var att vi fick lära oss att när hundar nosar överallt och ingenstans, särskilt då på morgonpromenaden, det är ungefär som när vi läser dagstidningen till frukostkaffet.

Man vill veta vad som hänt i trakten sen man var där sist.

"...sniff, sniff...här gick hon den där bruna tiken för en stund sen, hon med dom där vackra benen och stiliga svansföringen..."
Nu kommer en helg som har sååå mycket i sitt följe, men om det berättar jag inte nu...

Nu är det snudd på oanständigt i dammen...

Jag och äldsta dottern begrundade detta på påskafton, och vi hade lite funderingar kring vem som är prinsen och vem som är vem över huvudtaget...Fast det är ju egentligen inte våra bekymmer...Man får väl hoppas att de själva har koll på det hela.

Betydligt vackrare och stillsammare är sipporna på altan...

 ...baksidan på den vita Balkansippa är fantastisk med de lila inslagen.

Framsidan...

...nästan lika vacker.

För rättvisans skull...

 ...den blå sippan får också vara med på en bild. 

Har inte fått tummen ur.....så de väntar fortfarande på att få bli planterade.

Nu kan man ju tro att påskhelgen har gått i lättjans tecken...

...men nej då. Drivbänken målad och placerad på plats,

Nu är det bara jorden som fattas. Mannen i huset har räknat ut att det går åt några säckar, funderar på att beställa hem från ett åkeri istället.

Och som om det inte vore nog...

...nu är verandan städad och klar.

Den lilla infällda bilden visar förfallet som var innan. Man kan lugnt säga att det var svettigt där inne mitt på dagen, med alla fönster runt omkring. Men nu är det gjort. T.o.m. några pelargoner har fått flytta ut, det står bara sådär en tjugofem stycken kvar här inne i kö och väntar på sin tur...

Så nu kan gästerna komma och fika i glaskuvösen!! 

 ",,,guuuud, jag dör matte...vadå inte lat...varför står det då en solstol ute i trädgården..."

Tiden går fort när man har roligt...

 Så sant, så sant.

I onsdags kom bloggvännen Anki rattandes över skogarna från Östergötland. Vi hade ett digert program att arbeta oss igenom under dagen.

Först Berga Äng, ( nu är det nog en hel del som tycker det börjar bli lite tjatigt med detta naturreservat...).

 I sin vackraste vårskrud stod hon där och väntade på oss.

Kändes som när man går in i finrummet hos någon, ni vet känslan när man inte vet om man ska våga sätta fötterna på den fina mattan, samtidigt som man tittar sig nyfiket omkring. Fulla med respekt för natur och djurliv tassade vi runt där och kamerorna gick varma. Och Zambo...ja han åt chokladpraliner efter rådjuren så det bara visslade om det...

Eftermiddagen, då tog vi nya tag.

Ned till dammen.

Det gäller att visa opp det man har i sin trakt...

 Dagen till ära fick vi se tandemgrodorna. Inte så vanligt förekommande, oftast bara så här på vårkanten några veckor...

Varför tittar dom så konstigt på oss med sina stora ögon...?? Tycker dom att vi tränger oss på...??

Prins på villovägar...

 Höll på att sätta mina rediga fötter på honom, Anki räddade i sista sekund. 

Paralyserad av skräck...

Å tänk så bra det är när det kommer en bloggvän med samma intresse, man ser sin hembyggd med helt nya ögon. Ja men vi bor ju riktigt vackert, trots att vi inte har något hav inpå knutarna (ja, där är jag ju lite avis på alla som bor utefter kusten...), inga vackra berg att stå på och låta vinden nästan dra igenom kroppen. Men Närkeslätten duger, ja riktigt vackert kan det vara ibland även här.

"...jag ska inte flytta hit..." sa Anki när hon klev ur bilen.

Men i påsen fanns...

 Ormöga. Liten men intensiv i sin färg. Hoppas den kommer att trivas...

Nunneört...

 ...som nu kommit ned i närkejorden, planterad med omsorg och kärlek.

Tjurskallen...

trodde han skulle få följa med till BlåKulla!!
Det var ju bara för kattdamerna...

Rena kärleksnästet...

...är det just nu i dammen!!

Har man sen fått en bra plats, ja då gäller det att hålla i sej...Kolla så fint hon greppar om stråt i vattnet!! Nästan som när man själv var liten och gick på simskola..." håll i kanten, gör riktiga bentag..."
Och ibland tänker jag till, riktigt ordentligt...

För det här med plantor och sticklingar, ja det tar ju sin plats, och vattnas ska det ju helst göras också.

Så jag köpte en s.k. bevattningsmatta, som en filt, som man sen ska ställa på något som man kan hälla vatten i.

Jula...ja men där hittade jag väl en "skomatta" med lite kant på.

Så nu slipper jag dutta lite här och där i varje kruka, det är bara att hälla rejält på mattan som suger åt sej, och blommorna slipper bli blöta om fötterna.

Än så länge nöjd med resultatet. 

Däremot är jag mindre nöjd med vår glasveranda.

 

 Den fungerar vintertid som förråd för alla trädgårdsmöbler, plus diverse annat som liksom bara hamnar där.

Den är även vandrarhem för bostadslösa möss vintertid. Man hittar små högar med skal från solrosfrön, så inte har dom lidit någon nöd precis. 

Det jag ville komma till var egentligen, att när det blir så här fina vårdagar som det förhoppningsvis blir nu i påsk, ja då ska den ju egentligen vara urstädad och klar redan.

Helst nymålad också, invändigt.

Någon som inte låg på latsidan i helgen när jag jobbade, det var mannen i huset.

Han har byggt en stor odlingsbänk/blombänk åt mej!! Jag är oerhört tacksam, men har haft vissa funderingar på konstruktionen...
Till slut var jag tvungen att fråga...
Den ska vändas helt om!! "Benen", som egentligen då inte är några ben, ska kapas. Men, eftersom hustrun till mannen i huset har besvär med ryggen, så gjorde han ben så den skulle vara enkel att måla!!
Ett tips, ställ er på huvudet och kolla in bilden, då förstår man hur den kommer att se ut!!
 

Eller, jag hittade en bild på nätet som förklara det hela.

"...ibland krånglar du till det mer än nödvändigt matte..."

Har det någonsin varit så här tidigt förr...??

 Ni vet, de här omtalade musöronen...jo, det är alldeles sant och riktigt, den här kvisten (ja, och några till förstås...) plockade jag direkt från trädet, den har aldrig varit inne i stugvärmen ens, och ändå...redan små späda löv kikar fram ur sin gömma.

Mina kära små sippor, ja dom slår ut och bjuder på sig rejält.

 Några är nu planterade, andra står fortfarande kvar och förgyller altanen.

Jag och namn...inte kommer jag ihåg vad den här söta lilla primulan heter, lite ovanlig men läcker.

 

 Fick den av svärmor innan hon sålde sin kolonilott. Undrar just om hon saknar sin "lott" förresten nu, första våren hon är utan den. Får allt hämta ut henne hit någon dag så hon får lite vårluft iallafall.

Blått som ett hav i trädgården...

Scilla...verkar inte vara någon favorit på sorkens lunchbord, gångarna går som en labyrint runt alla blommor, men blommorna blir bara fler och fler för varje år.

Och ibland fixar naturen till själv så att färgsättningen i trädgården blir riktigt klatschig. Skönt när man inte behöver lägga ned någon tid eller energi på färgsättning och plantering.

 Fina påskliljor, säkert ur någon blomstergrupp som jag sen planterat ut, och glömt bort...och trädgårdens egna små violer, som dyker upp lite varstans, precis där dom har lust och vill.

"...var det inte lite väl mycke´ blomsnack nu..."

Ni vet...första gången. 

När man går och funderar, om man känner sig redo, mogen.

Det ska ju kännas rätt.

Och det gjorde det i helgen!!

Så vi tog husbilen på premiärtur.

Nästan som i en reklamfilm för bobilar, så vackert blev det frampå kvällen vid första stoppet.

 Aspa båtklubbs hamn.

Inga bekvämligheter, bara naturen.Ja, å så Munksjö pappersbruk en bit bort, som bjöd på en mindre angenäm doft. Men man vande sig.

Lördagen började lika vackert som fredagen slutade.

Förutom en mindre fadäs inne i husbilen...

men det återkommer jag till.

 Många, långa promenader blev det i omgivningarna.

Och alldeles riktigt, på lördagsmorgonen så låg det en svart huggorm(?) på stigen, trots att det var några minusgrader fortfarande. Kraken, han kunde knappt röra sig...

Vi gick försiktigt runt den, säkerhetsmarginal tror jag det heter...

Frampå förmiddagen ( ja vi är ju morgontidiga av olika anledningar, men det återkommer jag till...) fortsatte vi så några mil till, till Forsvik och Göta kanal.

Ett sömnigt lite samhälle med en enda sluss (nr 7 i ordningen på Göta Kanal).

En liten, men perfekt ställplats alldeles bredvid kanalen. 

Eftermiddagen gick i kulturell anda.

Forsviks bruk har ju en lång industrihistoria, 600 år tror jag, så det fanns en hel del att fästa ögon och kameralins på.

Tyvärr inget öppet, och även en del grindar in till bruket var stängda.

 Jag som älskar gamla hus fick ju fart på hjärtat...

Gamla arbetarbostaden...statarlängan...

Undrar om man hade ork och tid att sitta ned på farstukvisten när man kom hem från bruket? Ja, jag vet att det inte var bättre förr, inte alltid, men nog sjutton bodde man vackert!

Och inte var det väl så romantisk med kalla dragiga golv som man vintertid fick täcka med dubbla lager trasmattor, fönster som det nästan blåste rakt igenom.  Men idag skulle jag vilja ha detta hus, rusta det med varsam hand, sitta på farstukvisten och se en ny dag födas...

Eldsjälar finns det ju gott om.

Så även i lilla Forsvik.

 Bruksjärnvägen  har fått nytt liv, nu sträcker sig den från bruket fram till slussen.

Tyvärr var ju också allt omkring den stängt...

 Men en del är ju mer nyfikna än andra...

"...finns väl en anledning till varför dörrarna är glesa..."

Kan ju vara så...

Vad som hände på lördagens tidiga timmar...??

Jo, sängen i husbilen...den brakade ihop , på mannens sida!!

En s.k. fingerskarv  i träregeln som sängbotten vilar på, gick mitt itu.

Vilket gjorde att sängbotten sakta sjönk ned...under sängen är ett stort förråd. Mellan skrattattackerna såg jag för min inre syn hur jag skulle få baxa upp mannen i huset/husbilen från det underjordiska/förrådet...Nu gick det inte så illa, men nästa natt fick vi prova hur det var att bädda upp sofforna och använda den sängen...

 "...gud, jag höll på att skratta på mej, husse fick rumpan en våning längre ned..."
Den här veckan börjar med ett stilla och ljummet vårregn.
Och tänk, jag tyckte det var riktigt skönt på morgonpromenaden!!
Avstressande, skön luft...ja, jag håller väl på att samlar vuxenpoäng, kan väl inte vara något annat...

Vad snokar jag efter...

 ...jo, detta är ett säkert vårtecken!!

När dessa djur vaknar till liv på Öby kulle, och börjar tänka på fortplantningen, då har våren kommit här.

 Den här kraken blev utan partner...eller också har hen kommit på att singellivet inte är så dumt heller.

Mycket folk är det på platsen så här års, men alla respekterar djurlivet, tassar tyst och försiktigt i markerna, ja man vill ju inte störa, det känns ju lite privat...

Och när jag inte tittar på ormar så kan jag ju alltid besöka andra marker...

Flädern börjar så sakta skjuta nya skott.

 Läcker färgkombination.

Hittade ett rumpträd,

 kanske inte så vanligt förekommande, men de finns.

Å vem sjutton är det som kastar mossa upp i träden?

 Det skulle jag gärna vilja ha svar på...

Hittade "någons" skafferi...

 

 Eller nötknäppare var det nog egentligen.

Bjöds även på tårta när jag var i skogen...

 Var allt detta utspelade sig?

Berga äng förstås!!

Snart kommer marken att vara täckt av vitsippor, och sen liljekonvaljer.

 

"...du matte, dom som bor här, dom städar då inte alltför ofta..."