Varmt välkomna! Här kommer ni som vill kunna följa livet på Bergamon, paradiset på jorden, i alla fall så nära man kan komma. Berättandet är som livet, ibland sorglöst och på snudd till galet, och ibland djupt och eftertänksamt.
Blir jätteglad om du lämnar en liten kommentar eller bara ett Hej!
Bilderna har jag som regel tagit själv, gillar du någon så får du gärna "låna", men fråga först!!

fredag 4 april 2014

Vad snokar jag efter...
 ...jo, detta är ett säkert vårtecken!!
När dessa djur vaknar till liv på Öby kulle, och börjar tänka på fortplantningen, då har våren kommit här.
 Den här kraken blev utan partner...eller också har hen kommit på att singellivet inte är så dumt heller.
Mycket folk är det på platsen så här års, men alla respekterar djurlivet, tassar tyst och försiktigt i markerna, ja man vill ju inte störa, det känns ju lite privat...
Och när jag inte tittar på ormar så kan jag ju alltid besöka andra marker...
Flädern börjar så sakta skjuta nya skott.
 Läcker färgkombination.
Hittade ett rumpträd,
 kanske inte så vanligt förekommande, men de finns.
Å vem sjutton är det som kastar mossa upp i träden?
 Det skulle jag gärna vilja ha svar på...
Hittade "någons" skafferi...
 
 Eller nötknäppare var det nog egentligen.
Bjöds även på tårta när jag var i skogen...
 Var allt detta utspelade sig?

Berga äng förstås!!
Snart kommer marken att vara täckt av vitsippor, och sen liljekonvaljer.

 
"...du matte, dom som bor här, dom städar då inte alltför ofta..."

måndag 31 mars 2014

Nä, nu blommar det...
...lite varstans i trädgård och rabatt. Julros (varför heter den så...jul...nu är väl jul det minsta man tänker på...), ja hur jag än försöker så har jag bara vita. Får väl nöja mej med det.
Stora, frodiga.
En något annorlunda julros,
 som jag fått av en f.d. kollega, den är mer än frodig!! Till och med blommorna är gröna, med bara lite rött ytterst längst ut på blombladet. Häftigt!!
Och naturligtvis...
...kom det in små sippor i trädgården. Kunde nästan ha slagit vad med mej själv där...
Även om jag jobbade hela helgen så gjorde vi, som så många andra, premiärgrillade.
Varför smakar det alltid bättre med det som legat ute på en grill, än det tillagas i stekpannan på spisen??
Ingen grillning utan vännen i torpet heller.
Ståndsmässigt fordon kom han susandes på.
Tror jag är mer avundsjuk än mannen i huset...
Tänk att komma susandes till jobbet på en sån här, ja men hur läckert vore inte det?
En gammal klenod, en skönhet.
Nu är det bara en mopedstrut som fattas för vännen, sen är ekipaget komplett.
Idag sista mars, våren har verkligen kommit, även om det fortfarande är kalla nätter.
Och det allra säkraste vårtecknet, husbilen är ute...!!

fredag 28 mars 2014


Grattis!!

Till stora prinsessan Maja som fyller nitton år idag!!
Ja, det är kära "moster" som kramar om henne på vänstra bilden.
Då en liten prinsessan med riktiga äppelkinder och knappt något hår...
Nu...en klok ung kvinna, med betydligt mer hår och allt annat än äppelkinder.
Nitton år som haft med sig så mycket i bagaget åt henne, måtte livet gå varligt och försiktigt fram med dej, du förtjänar det.
Älskar dej.
Bor man, som jag då, intill ett riktigt fågelrikt område, Kvismaren, så bör man ju leverera lite bilder på dessa djur också.
 Varken närmare eller fler än så här blir det nog tyvärr inte.
Får skylla på att det mesta utav åkermarken där tranor och andra fåglar brukar landa i år är plöjd, svarta jorden tycks inte locka. Eller också var jag där helt fel tidpunkt. 
Inte en orm i sikte heller på Öbykulle. 
Nej, jag får hålla mej till mina blommor i fönstren.
De står stilla, lätta att få på bild.
 Den gulvita French Vanilla kommer från Rockdala också. Tacksam sort som ofta blir stor och buskig och givmild med blommor.
Medlemserbjudande...
 ...vem kan motstå det?? Man hör ju direkt, ett riktigt klipp.
Mårbacka på Blomsterlandet. 
Många var dom som trängdes på blomstervagnen, men också många riktigt rangliga och inte direkt något klipp.
Hittade en som var värt sitt pris till slut iallafall.
De sista dagarna har solen bjudit på sig här i trakten.
Av den anledningen så blev det också lite gjort i en del av rabatterna.
Ny jord, hönsgödsel...ogräset bort. 
Men...av någon anledning så ser jag också efter ett tag underliga tassavtryck i den mörka fina nya jorden...
 "...hönsgödsel...titta inte på mej, inget fel på min andedräkt..."

tisdag 25 mars 2014

Så fann jag dom till slut...
...de små sipporna som jag hade med i ett tidigare inlägg.
Nu är det inte sagt att det stannar med de här...samlingen kan raskt utökas, och när de nu börjar slå ut ser jag att jag saknar rosa...Så det får bli en tur till Blomsterlandet igen. Och...Balkansippa heter dom, om någon undrar.
 Skulle kunna fylla trädgården med dom.
Trädgården ja...den ser inte så rolig ut.
Vi har ju tidigare om åren varit bortskämda med Scilla,Vårlök  och en och annan Krokus i den nedre delen.
 Nu kan man tro att vildsvinen hittat in. Men nej...
detta är en utav Zambos chikaner i morgonracet (chikan=En chikan är två tätt på varandra följande kurvor på en väg, vilken gör att bilarna tvingas hålla en lägre hastighet. Chikaner är vanliga på racerbanor, men finns även på vanliga vägar för att öka säkerheten. Allt enligt Wikipedia... ). Varje morgon måste all överskottsenergi göras av med, det blir flera varv i trädgården, och i bästa fall hinner han också slå en liten pink när han passerar depån/träd.
Vad som finns och görs i det allra innersta i hemmen, sovrummet, ja det brukar ju vara en väl förankrad hemlighet. Inget som man direkt lämnar ut på bloggen. 
Men lättar man lite på gardinen till vårt sovrum, ja då hittar man...
...just det, en Amaryllis i knopp!! Julens sista åkte in bakom sovrumsgardinen, överblommad och klar, helt nedvissnad.
Bortglömd, utan vatten...
Ibland går hut och hot hem...
 "...usch matte...ibland gör du mej riktigt orolig med dina avslöjanden..."

fredag 21 mars 2014

När man använder rikligt med färg ur paletten...
...så blir morgonhimlen minst lika vacker som en solnedgång.
Och varför säger man morgonrodnad...
 Eld är väl mer beskrivande och rätt. 
Och allting är relativt var det någon som sa.
Smått, liten, eller alldeles lagom??
En av förra årets fuchsior, en minimini har redan börjat blomma så smått. Inte ens 1 cm är blomman. Tänk att något så litet kan glädja så mycket...Knopparna, ja dom ser man knappast, utan man blir glatt överraskad varje gång det slår ut en ny liten blomma.
Nyinflyttade, nyinköpta...
...sticklingen Rococo, en pelargon som jag älskar, överraskar med att blomma på direkten.
Visst ska blommorna nypas bort på sticklingar, men lite måste man ju hinna njuta först...
 
Inget säger att jag kommer att nypa över huvudtaget...
Och nej, det är varken katt- eller hundhår på blomman, utan den ska se ut så. Passar extra bra in här, där det mesta är lite hårigt och skäggigt annars också... 
Det är ju lite inne med selfie nu, bilder på sej själv, självpoträtt.
Tänker bespara er det, men kan väl bidra med en bild från några fönster här hemma däremot...
 ...överbefolkat, igenväxt.
Lilla bilden, fönstret vid datorn...Mannen i huset har fått gjort en provisorisk hylla. Något förvånad undrade han hur det kunde komma sig, jag som lovat dra ned på odlingarna...det kommer ju en husbilssommar förhoppningsvis. Tänk om man hade svar på alla frågor här i världen...hur trist vore inte det?? 
Stora bilden...ja det är i vardagsrummet.
Så mycket så sökaren i kameran inte ens kunde hitta fokus...
Och bland alla små jordpåsar av alla de slag, ja där ligger det fortfarande kvar några fröpåsar som inte kommit i jord än...
 "...tomater...blommor...trodde du skulle satsa på nå´t smaskens..."

måndag 17 mars 2014

Det går som på räls...
 ...när Anki och jag ska träffas.
Det är just sånt här som behövs efter en veckas isolering, att få fylla på energidepån till brädden.
Först ett besök hos Rockdala. Ett eldorado när det gäller sticklingar av pelargoner och fuchsior.
Och nu är det något som händer, jag som varit ett pelargonfreak sen lååångt tillbaka, jag dansar nu in bland fuchsiorna istället!!
Kanske inte riktigt alla dessa skönheter fick följa med hem, men...
...vem kan motstå denna?? Stora, långa hängande klasar. Och nu när jag läser lite mer om den, "...ger rikligt med bär, går att göra marmelad på..." så funderar jag på om det möjligen är Agatha Chrsitie som skrivit det receptet isåfall...Tror jag hoppar över den testen iallafall.
Pelargoner blev det ett fåtal...
 ...dock ingen av dessa. Men som alltid när man varit där så ångrar man sig så fort man svängt ut från parkeringen, det var ju något mer som skulle ha passat in här...
...som tex den här fuchsian, hade gjort sig förträffligt på verandan!!
Sen var det dags för Glans kalkbrott.
I denna trånga passage gick de sista tågen med kalksten så sent som 1958. "...herre gud..." sa jag till Anki, "...det är ju inte länge sen..."
"...näe, bara snart sextio år sen..." Det är väl ungefär då det gick upp för mej hur gammal jag verkligen är...
Och nu förstår jag Ankis känsla och förkärlek för detta.
 Mystik, vackert, man blir ödmjuk inför det stora karga.
Nästa gång får det bli ryggsäck med kaffetermos och macka, för här tar det tid att beskåda allt.
Kände allt stundom att det var någon som hade lite koll på oss,
...och se där, där är han, stengubben (det är han som kikar fram med två tallar alldeles ovanför sig). Säkert är det också han som har koll på att allt går rätt till här, och att trollen inte hittar på några hyss.
Mäktigt...
...ibland är människan liten i naturen.
Så...även till slut hittade jag dom!!
Vårens blomma nummer ett!!
Och har man nu fel objektiv, ja då får man lägga sig platt på marken, och göra det bästa av det.
Att det sen går en vandringsled där (fortfarande vid Glans kalkbrott)kanske inte är det första man tänker på. Inte förrän någon hostar till bakom, och där stod ett yngre par och försökte hålla sig för skratt. 
Det tog ju ett tag innan jag kom på rätt köl och kunde masa mej ur vägen för dom, röd i ansiktet och full skratt...
Lite ursäktande förklarade jag att jag försökte få bilder på blåsippor...
"...jaha, sa killen, jag trodde du hade ramlat..."
Stackars Anki, undrar om jag någonsin för följa med henne mer??
 "...matte...du skämmer ut oss..."

fredag 14 mars 2014

Lita aldrig på en schnauzer...
eller kanske mer, ta inga risker.
När man tillbringat en vecka, nästan iallafall, i karantän, eller isolering om man så vill, så blir man lite nojjig. 
Jag vil ha frisk luft, må så vara att jag inte orkat vara ute, men luften vill jag fylla lungorna med. Uppfriskande och helande.
så även på morgonen, tidigt, när de första solstrålarna letar sig upp över skogskanten. 
Bor man sen på landet, ja då kan man ha ALLA dörrar på vid gavel, även den till badrummet. För från badrummet ser man rätt ut i trädgården. Att stå i duschen med öppna dörrar, ja det hör till vanligheterna här. 
Så även denna morgon.
Mindre roligt är det att då se hur den som man trodde man kunde lita på i vått och torrt, smidigt och snabbt som en panter plockar ut klädesplaggen från stolen bredvid, ett efter ett....trosor, strumpor...ja allt. Inte hjälper det mycket att hojta och skrika där inne duschen, jag låg liksom i underläge.
Fredagsmorgonen började således med att i morgonrock plocka upp diverse klädesplagg i trädgården.
Gud vad jag är tacksam för att vi bor där vi bor!! 
Nästan, ja nästan faktiskt, lika tacksam och glad blir jag över att upptäcka att de små söta anemoner (typ vitsoppor tycker jag...)
som jag köpte på Ulriksdals för nästan exakt ett år sen, börjar komma upp i trädgården. Bilderna på sidorna är från trädgården nu, blommorna sen förra våren. Man kan se att bladen ser lite olika ut, så förmodligen har två av tre klarat sig över vintern. Ska bli spännande och se vilka färger det är. Sen kan det också vara så att jag i min iver har rensat bort den tredje, i tron att det var ogräs.
För alla små fina lappar som följer med plantor, som jag för säkerhets skull sätter ned bredvid, eftersom minnet inte är det bästa. Dom lapparna, ja de ligger numera utspridda i trädgården, ungefär som om någon spelat poker med dom.
Ska ta upp det med mannen i huset...
Nästan som godis...
 ...börjar det sticka upp i rabatten. Tror det är Löjtnantshjärta, men kan även vara pion, jag är dålig på att se det. Och lapparna...ja som sagt va, det är bara att dra en ur högen!
Den skyldige, till mycket, men också väldigt kärleksfull och påhittig,
...han har delvis delat mattes soffhäng under veckan. På sitt vis...
Står man på ryggstödet, ja då har man dels koll på matte som ligger i soffan och sen kan man även ha koll utåt, genom fönstret.
Inget undgår en schnauzer...
TACK för alla kryapådej hälsningar, tror det är dom som gjort susen, för nu är jag på banan igen, snart iallafall...!!