Ibland behöver man fylla lungorna med ny luft, om än så bara för ett par dagar. Få lite tid när man lämnat alla måsten där hemma, och njuta av här och nu, och naturen.

Vi bestämde oss sent, ja strax innan vi åkte om jag ska vara ärlig...

på lördagsmorgonen. Slängde in en brödkant i skafferiet, ett paket korv i kylen och sen drog vi.

Inte långt, bara nästgårds. 

Knappt en timme så var vi framme, Trehörningens masugn, Mariedamm 

Kanske inte låter så spännande, men alldeles lagom för ett trött par som passerat +50 strecket med råge, och en halvt förvildad hund.

 Inte överbefolkat heller, vi dom enda som övernattade och resten var flanörer och svampplockare.

Hyttan bygges 1636 och är nu den enda bevarade mulltimmerhytta i trakten.

 Den har genomgått stora renoveringar nu på 1900-talet, och ortens befolkning består av många eldsjälar, det förstod vi ganska snart när vi vandrade runt där. Längst ned till höger en liten kaffestuga, som är öppen sommartid.

Sista veckan i augusti tänds också en kolmila, och hela den veckan bestod av en massa jippon och uppträdande, vi hittade urblekta anslag på kaffestugan nämligen...

 Nu stod sängen (?) i den lilla kojan tom, milan var övertäckt. Vet inte om bostaden kanske kan kallas trivsam direkt, men det är säkert något alldeles speciellt att får vara med vid kolmilan.

Sen finns det vandringsleder.

Och vandrade gjorde vi...

Ska det fyllas på med ny luft så ska det...

Säkert en mil traskade, studsade, strosade och njöt vi.

Rätt som det var kom vi fram till ännu en liten sjö, ja det låg ju en alldeles vid hyttan också.

Och nu skulle jag ju kunna förgylla det hela med att skriva något om att där satt vi tills solen gick ned, så där riktigt romantiskt och sött.

Men verkligheten var den...

...Zambo ville ju ut och åka båt!! Ibland går det fort och ibland har jag kameran beredd...!!

Nu hade den båten gjort sitt...

...och vi fick nöja oss med ett gott skratt och vacker natur.

Det var inte tänkt som en svampplockarhelg, ja det var ju inte tänkt alls, om jag tänker efter.

Men som hundägare är man ju utrustad med påsar, och det är tur...

...för helt plötsligt så står dom bara där!! 

I mängder, och liksom bara väntar på att bli plockade.

Så när vi vände hemåt på söndagen, så var det med över tio liter svamp i kylskåpet. Kände oss riktigt rika.

Som en riktigt bra avslutning på helgen firade vi mellanprinsessans femtonde födelsedag!

Och som alltid blir jag sentimental och vemodig när vi sen åker hemåt, med magarna stinna av tårta och allt gott därtill.

Undrar vad livet har i beredskap åt henne, önskar att jag kunde skydda henne från så mycket. Tänker på hur fort tiden går, hur hon som liten var överallt och klättrade både högt och lågt, och idag är lugnet själv.

"...matte, matte....du måste ju berätta vad jag hittade också...en ÄLG..."
Precis...den "hittade" Zambo, men tur som va vände den.

Jag har kämpat med tanken i flera dagar, ja veckor.

Att sätta saxen i mina fuchsior.

Det är ju nästan som att stympa. 

Översta bilden...hinken full.

Ja, det är ju för sorgligt. 
Och när jag hölls där fick jag se...

 ...ser ni på pistillen ( heter det verkligen så...länge sen jag gick i skolan...?!), små små fina vita hjärtan? Bilden är rejält uppförstorad för att de ska synas ordentligt, och då blir kvalitén därefter.

Men nu står blommorna på glasverandan och inväntar nästa flytt.

 Jag hade nog på känn när jag stod där med saxen och blomma efter blomma föll, att det var i grevens tid (förresten, den där greven, vem var han?...). Mycket riktigt, för sen på natten kröp det ned på minussidan på termometern. -1,4 stod den på, när jag sen tassade runt i nattsärken morgonen efter,  och det innan det ännu hade dagats.

Efter en kall natt blev det en vacker dag. 
Solrosorna på fältet i nästa bygata,

ja de böjde på nacken,  trötta efter nattens frost.

I dikeskanten vilade de sista klöverblommorna,

också de tyngda av nattens kyla.
Vildvinet på den gamla drängstugan fick en djupare röd nyans,

 vackert som tusan.
Men vackrast, ja så det nästan känns magiskt,

är ändå lönnen. Tänk att hela färgpaletten kan vara representerade på ett enda träd!

Varierande väder har det varit resten av veckan, en del dagar mindre trevliga med regn och rusk. Sånt som man måste genomlida den här årstiden. Men sak har jag konstaterat, det tog många år, men nu är hösten en årstid som jag älskar!
Som om det inte är nog med att man ska oroa sig för barn  och barnbarn när det är något (och även innan det är något...), nu ska man även räkna in hunden i den skaran. 
En liten ful, ilsket röd böld i ljumsken gjorde att vi i veckan uppsökte tant veterinär. Inget att oroa sig för visade sig, varken besöket eller bölden, den sistnämnda kom antagligen från en fästing eller ett insektsbett. 
Så...som alla barn, har man skött sig så får man belöning...

"...ja än sen då, tuffa killar kan väl också behöva gosedjur..."

Idag är det den första riktiga höstdagen.
Regn och blåst. Bilderna är från dagar som passerat i veckan.
Sakta förbereder sig naturen.

Jag förtränger...

 Jag vill leva här och nu, njuta av luften, färgerna, ljuset...Ljuset i tunneln, eller ljuset i slutet av skogsvägen. Älskar den här vägen, alla årstider, men nu, när dimman ligger som Londons fog (fast säkert mycket hälsosammare här...) ja då är det den här årstiden som är vackrast, just nu skulle säkert Tomas Ledin ha sjungit om han varit med.Jag njuter under tystnad istället...

Lite längre in i skogen, i den där gläntan där det alltid är ett magiskt ljus. Antingen så letar sig solen in, eller som nu, dimman...

 Här är man aldrig ensam.

Kvarnen...som gömmer sig. Så mycken energi jag hämtat här, tankat, fyllt på förrådet.

Löst allehanda världsproblem, gråtit i min ensamhet över orättvisor, skrattat gott med goda vänner över en fikakorg. Suckat över min fyrbente vän som aldrig har ro att sitta här en längre stund...Undrar just vart han fyller på sitt energiförråd...?

 "...näe, jag vill verkligen inte vara med på bild, det här är så himlans tråkigt, att sitta här och vänta medans matte håller nån slags seans med sej själv..."
Nu får vi hoppas att dagens väder bara är ett undantag...att vi i morgon åter vaknar upp till en dag med lätt dimma som sen förvandlas till en strålande höstdag!

Ibland blir det bara så där bra, liksom rätt från början till slut.

Syftar nu på helgen som gått,  en mor och dotter helg, med yngsta dot´ra från Göteborg. Den här sommaren har bara runnit iväg utan att vi träffats speciellt mycket, inte för att vi velat ha det så utan för att det inte riktigt passat. Så vi tog oss en helg på Loka brunn, ett spa. Ja men man hör ju direkt, spa...

 En vacker gammal kurort som har anor så långt tillbaka som i början på 1700-talet. Mitt ute i stora skogen ligger det, mil efter mil fick vi åka, bara tallar och granar såg vi en lång stund. Sen, helt plötsligt, så låg det bara där, vackra små hus, små sjöar alldeles i närheten.Loka, en alldeles egen liten by. Vi blev inkvarterade i det lilla röda huset längst uppe till vänster, ja inte i hela huset, men ett fint litet rum på nedre våningen.

Att vara på spa....ja det innebär att man är som en tepåse, man hoppar i och ur diverse pooler, stora som små. En del med riktigt varmt vatten, en del kalla så skinnet knottrade sig...Efter dryga två timmar, ja då såg man ut som ett russin. Men sååå skönt!!

På kvällen blev det middag. Kan väl säga att det var två mycket trötta vid ett fönsterbord som sen kom tidigt i säng...

På söndagen, efter frukost, ja bara den var värd ett eget inlägg förresten...så tog jag en promenad i omgivningarna.

Följde en stig vid kanten av den ena av de små sjöarna, morgondimma låg fortfarande kvar så man knappt kunde skymta andra sidan.

Satt en bra stund på bänken och bara njöt.

Sakta började dimman lätta.

Vilken omgivning!

På tillbakavägen hittade jag den gamla kryddträdgården.

Kanske inte hade fått någon större omvårdnad den sista tiden. 

Men en hel del blommade fortfarande, om än inte allt kanske var kryddor.

 "...spa...jo, jo...det är till att ha förträngt vem som mer älskar att bada...och god mat...vem skulle tacka nej till det...torrfoder, väldigt upphetsande....men det är vad en annan får serverat..."

Det är inte ofta jag tänker längre än till sommarblommor...

...men i år så tänkte jag till lite extra och petade ned några blomfrön av aster också. Som blommar som mest och vackrast just nu. Nu när det inte finns så mycket utav det vilda att plocka in.

De dagar jag inte behöver rusa iväg till jobbet direkt i ottan, de börjar oftast med en liten runda i trädgården, med kameran under armen.

Upptäckte under en sån runda att en utav de vilda pelargonerna hade en blomma som så krampaktigt höll i en daggdroppe. Tyvärr var det så fuktigt ute så det blev blött på kameralinsen, därav de grå suddiga fälten här och var. Men det bjuder jag på...

Här i närheten har vi ju som bekant ett fågelrikt område, Kvismaren.

Nu börjar insamlingen höll jag på att skriva, men nu samlas de, alla de som ska flytta söderöver. Högljutt konverserande med varandra. Hörselkåpor hade nog varit på sin plats...Tusentals, ja fler än så, samlas de straxt innan skymningen. Nästan lika många fågelskådare står runt landningsbanan och stirrar, med eller utan kikare och kamera. Jag är förundrad över hur fåglarna hittar varandra, för det tycks de ju göra, och jag är nästan lika förundrad över att det finns så många fågelskådare. Men det är något alldeles speciellt att se hur de ordnar sig i leden, hur de flyger sen i plogformad ordning. Ja fåglarna alltså...

Vet inte om det kan kallas fynd den här gången...

...men tag fyra och betala för två när det gäller blomsterlökar, det får väl anses som ett rätt skapligt kap iallafall. 

Anemonerna, där ger jag aldrig upp. Kungsängsliljan, ja där är det väl jag och sorken som för en ganska ojämn kamp, funderar på att stoppa ned vitlökar bredvid. Sen två nykomlingar, en allium som jag aldrig sett förr och sen en slags sommarsnödroppe. 

Och som vanligt är det inte direkt genomtänkt det här köpet, varken färgmässigt eller var de ska planteras...spelar ingen roll, för till våren har jag säkert glömt att jag ens petat ned dom någonstans och kommer förmodligen att bli glatt överraskad när det kommer upp nya blommor!!

 "...jaha...nu har du avslöjat hur snurrigt det kan vara här hemma också..."

När morgonens älvor bjuder upp till dans...

 ...ja då sitter jag på första parkett med min frukostkopp i handen och ser ut genom fönstret. Precis innan solen bryter igenom, den vackraste tiden på dygnet. Det har sina fördelar att gå upp före 05...
För er som känner mej så vet ni, det tog lite tid för mej att upptäcka hur fantastisk september kan vara. Allting kommer liksom till ro då. Ingen panik i trädgården, för det är ingen idé nu...Krukorna utomhus är som vackrast nu, bara att njuta, behöver knappt vattnas längre för det sköter de fuktiga nätterna om. 
Och alla färger sen...
Ta det här med svampar tex.

 Dom är ju vackra! 
Nu tänker jag inte ge mej på att namnge dom, det överlåter jag till kunnigt folk. Men hela färgskalan är ju representerad, och en del är små och knubbiga, andra stora och ståtliga, och den rosa längst upp till vänster har ju t.o.m. något slags flor på sig. Man slutar aldrig att förundras.
Och skogen...nu börjar den skifta färg. Först ut är ormbunkarna, 

...och snart kommer björkens blad efter. Det är en väldigt vacker tid vi har framför oss.
Inte undra på att Zambo tycker att vår skogsrunda tar tid... inte är den särskilt lång, men matte ska ju ned på knä både här och där (sen tar det lite tid för matte att komma opp igen...)och när hon sen väl kommer opp, ja det finns det något annat att rikta kameran emot.
Blomlådorna vid fönstren är ett bortglömt kapitel...Ända tills förra veckan satt det några trötta penséer där. De hade gjort sitt för länge sen och hängde törstande över kanten. 
Nu vart väl inte det nya arrangemanget kanske något som går till historien.

Men små söta höstastrar i olika färger ihop med pilört får duga. Den sistnämnda, pilörten, ramlade jag mer eller mindre över i en handelsträdgård. Ser inte ut som jag trodde pilört ska göra, men...till det priset får den nästan se ut hur som helst och förhoppningsvis ska de trivas ihop i lådan.
Och i samma handelsträdgård fullkomligen kastade de också över mej alunrot. Eller nåja...det var utförsäljning på perenner, men det är ju nästan samma sak.

 Dels blev det en mer klassisk mörkröd variant, men sen följde det med ett par riktigt limefärgade också. Ibland är jag riktigt vågad när det gäller färgkombinationer!

"...själv kör jag med gråskalan rakt igenom, va´är det för fel på det...?"
Ja, jag vet...han ser ut som ett utegångsfår, men i veckan ska han förhoppningsvis komma till frissan.

Att vända kappan efter vinden låter ju inte så bra...

...men när man ser de rosa höstanemonerna vända sig efter kvällssolens sista bleka strålar, ja men då är det en helt annan sak!

Och som ofta...baksidan är minst lika vacker som framsidan, åtminstone i mitt tycke.
Annars så...börjar förbereda för hösten bland blommorna som står i kruka. 
Barnbördsavdelningen i glasverandan börjar bli full.

 Fuchsior i långa rader, förhoppningsvis överlever hälften...
Övervintringen av dessa är ju ett stort dilemma för min del, som inte har uthus som är vinterbonade. Funderar på ett plasttält från Willab. Någon här som prövat kanske?
Mödravården ligger som sig bör bara en bit därifrån.

Som vackrast nu när sommaren börjar lida mot sitt slut. Att de överlevt denna tropiska värme och sol beror nog på att de står ganska skuggigt, bara lite kvällssol letar sig in mellan husen. Har en som ska vara vinterhärdig som tyvärr inte kommit i jord än, vet inte riktigt var jag ska placera den eftersom den ska ha ett skyddat läge. Kanske blir så den också får övervintra i ett bubbeltält.
Vet inte hur det varit i övriga landet, men här har vi haft en underbar start på veckan när det gäller vädret.

Sådär lagom varmt på kvällen, så man faktiskt inte behövt ha fleecetröjan på sig och ändå inte blivit kall. Diset som kommer smygandes över gärdena innan mörkret bäddar in oss, något alldeles speciellt. Solen som gör vackra skuggspel.

Om det inte vore för dessa förbaskade ledningar i luften...Ja, ja...säg det som är perfekt...?!

"...hallå där...tycker det har gått lite väl långt med den här fyrbente skäggige som vi har numera i familjen...en fjant, det är vad det är...låter sig mutas med godis och jag vet inte vad...så tycker dom att vi ska bli vänner...pyttsan, stjäl maten för mej, det är vad han gör, och sen undrar dom vad det är för rivsår han har på nosen..."
Hur det gått på lydnadskursens första träff??
Ja men det är ju löjligt...vid presentationen, utan hund, förklarade jag att han är inte kul att tas med när det gäller andra hundar, målade om honom som en Rambo i boxningsringen...
Och vad händer...
Han sköter sig exemplariskt!!

"...jag skäms matte...det var så många stora killar där så jag vågade ju inte...förlorade lite pondus där..."