På köksbordet står våren...vita krokus.

 Undrar just hur många det var som nu hajade till och tänkte..."...lite knepig har jag förstått att den där människan är, men färgblind också...??"
 Precis så är det, ja inte att jag är färgblind, utan att jag inhandlade tre vita krokus. Och opp kommer, ja en katt bland hermelinerna, eller hur är det man brukar säga...?? Fint med gult också.
Och ibland överträffar jag mej själv, vet inte om det kan vara en sen mognadsprocess jag går igenom.

 Tomaterna som börjat rangla iväg, bli nästan lite girväxta.

 Omskolade, med namnskylt dessutom!!
Det är egentligen nu det stora problemet börjar för mej, glömmer så ofta den fortsatta skötseln, att vattna, vända på dom, pyssla om...
Ett lite bevis på hur mina ibland stora vida planer ganska fort dalar är att jag hittade ett kaffefilter i skåpet, med små, små frön i. Det har säkert legat där många år...

...men ner i små torvbriketter kom dom till slut!!
Lite för många kanske i varje dessutom...Men, förvåningen är stor, det kommer opp "något".
"Något" kommer att bli en överraskning.
Å mannen i huset...

...hur underbar är inte han då?

När jag är som mest splittrad, tycker jobbet äter upp mej, jag inte hinner med här hemma, ja då kommer han med en bukett tulpaner!!

Bara så där...och säger att jag duger som jag är.

Helt plötsligt skiner solen, ja kanske inte så den syns, men här i paradiset iallafall!!

"...jaha ja, nu ska matte sitta här å bli lite sentimental också...hon har väl fått vårkänslor kan jag tro..."

Den här riktiga första vårdagen, ja den hade vi i tisdags. 

Så där så man knappt har tid att gå in för att äta, man vill bara vara utomhus och njuta. Och det bästa med just den första tidiga vårdagen är att det är alldeles för tidigt att göra något vettigt i trädgården också, och det passar mej förträffligt, att inte göra någonting...ibland kräver jag inte mycket!!

Morgonpromenaden, solen är ungefär lika morgontrött som en annan...tränger försiktigt igenom i skogen, man ser alla skiftningar i mossan. 

Grönt...istället för det vita täcket som på sista tiden mer gått i brunt och grått.

Inte är man ensam heller, kan ana på både oknytt och troll som också vaknat till i vårsolen, för vad är det annars som prasslar och rasslar inne i skogen...?? Både Zambo och jag hör och ser...

Dammen i skogen...

 ..ja den kanske inte inbjuder direkt till något dopp precis, men det går bra att njuta så här lite vid sidan av också.

Sen... nästan i slutet av morgonrundan.

Så passerar vi, Zambo och jag, den här trädgården, som lite längre fram i vår kommer att bäddas in i ett vitt flor, och då inte av snö, utan av vitsippor. Varje vår står jag där och suktar och trånar, tänk att ha en alldeles egen liten porlande och slingrande bäck sådär, med små vackra broar över. Och jag tror nästan mannen i huset har tröttnat på att höra detta också, för i tisdagskväll sa han med en alldeles speciell ton i rösten "...ja, ja..fixar du bäcken så kan jag väl slå ihop några broar...". På något vis känns det inte lika enkelt längre...

Det gäller ju att passa på när vädret är som det är...så en promenad till fick det allt bli. 

Ned till Berga äng

Det går liksom inte riktigt att beskriva känslan där.

Måste nog upplevas.

Alla gamla ekar, som...ja jag kan nästan höra hur dom talar till en.

Marken täckt av gamla löv och ekollon.

Ja, det är inget ställe som man bara passerar, rusar igenom.

Utan tid för eftertanke, lite rensning av själen faktiskt.

En del börjar vårstäda tidigt...

...eller om det rentav blev flytt.

"...Uthyres. Visst renoveringsbehov föreligger..."

Jo, men så stod det nog i annonsen.

Knoppas gör det...

 ...tittar man ordentligt så ser man det tydligt.

 Sen finns det väl en och annan gammal tjurig trädgubbe som grinar ihop sig...

...om det var för att jag och Zambo störde friden eller om han bara var sån...det kan man inte så noga veta.

"...herre gud...hur länge ska man sitta här och vänta...nu har hon snart pratat med vartenda träd...pratat och klämt...träd, hon skulle bara veta vad jag använder dom till..."

Behöver lite omsorg och kärlek...

stod det på skylten när jag rusade igenom Blomsterlandet härom dagen.

Och det ska jag väl kunna bjuda på tycker jag.

För ynka 25:- fick man med sig en tvåstänglad orkidée, vem kan motstå det?? 
Å visst är det lite roligt, när lökarna som man sparat inomhus från alla arrangemang man haft den mörka årstiden, börjar ge utdelning.

 Sen är det ju alltid en överraskning vad det är man petat ned i jorden, det är lite som med ett kinderägg.
Å tänk...

 ...vi kommer att få avnjuta rabarberpaj i år också!! Första är sådär himmelskt god så man nästan dånar. Sen efter en tio helger på rad med paj så brukar barnbarnen sucka lite uppgivet när de ser pajformen komma fram ur ugnen..."...inte nu igen...". Jodå, det blir med all säkerhet likadant i år med.

 "...ska du inte berätta också att vi varit ute mest hela dagen, att termometern visade över +10 ett tag...tur du matte inte vet vem som pinkade på givaren och fick upp kvicksilvret..."

För ett år sen...

...såg det ut så här...

Mycket snö...mycket sol...

Tänk så fort man glömmer!! Och på bild är det riktigt vackert, ja allt förutom torkställningen då, som jag av någon anledning aldrig kom  mej för med att ta in då på hösten. Eller också ville jag väl vara beredd när våren kom, ni vet den där första tvätten som torkar ute, lukten man drar in i näsan när man sen ska lägga allt i sina lådor, luktar fräsch, luktar rent, ljuvligt.

Och för ett år sen...

 ...kom den här killen med sin dåvarande matte på besök. 

Nästan som en liten adoption, hon ville se om vi passade ihop, om det klickade...

Efter några veckors betänketid, från båda håll (vilket egentligen var helt onödigt för vår del...)så flyttade han in, och efter den dagen är ingenting sig likt...Man kan säga att det är ett liv före och ett liv efter. Till det bättre. Han är med oss i stort sett överallt, och jag vet att barnen skämtsamt bakom vår rygg säger att de fått en lillebror, de kan t.o.m. ibland antyda att han är en aning bortskämd. Men det får stå för dom.

Dagens väder har jag däremot ingen bild på.

Hittade dock denna utsmyckade vackra lilla kotte i skogen på morgonpromenaden.

Och på kotten växer det svamp.

 Numera tittar jag ju även ned på mina promenader...

Nu önskar jag att jag också kunde skriva under bilden vad det är för en liten svamp, försöka inbilla åtminstone mej själv att jag är lite svampkunnig...Men, hur jag än bläddrar i min svampbok, ja det finns en hel del sorter den skulle passa in på, så hittar jag inte just den...Så det är rätt och slätt en söt liten svamp, med ett något säreget boende!!

Lite vår är det allt också i trädgården...

Små nyfikna knoppar börjar sticka upp här och där.

Måtte det inte komma någon köldknäpp nu, för dessa Fänrikshjärtan, ja de klarar nog inte det. 

Ha en bra fortsättning på veckan!!

Ja, nog satte det sina spår att ströva lite i de Östgötska skogarna.

 Från att förr ha haft blicken mer rakt fram och ibland uppåt, så blir det nu rakt ned...

Risken är väl att jag snubblar över något, men det är det värt.

För så mycket vackert det finns, och så smått, så smått...

 Tror det här är Bägarlav, och med tallbarren bredvid så förstår man hur liten den är...

Nu är det ju tur att skogen inte är överbefolkad så här års, för synen när en rätt korpulent figur ligger på alla fyra med kameran, samtidigt som en hund stretar och drar i kopplet och vill fortsätta...ja den synen är inget som man glömmer i första taget.

Och visst tar det sen en liten stund att komma upp i stående position, men vem har bråttom...?? Ja det skulle väl vara hunden då förstås...

Något som också lyste upp i det annars fortfarande rätt gråa var...

 ...Gullkrös. Jag tror det är en svamp som liksom lever av andra svampar, men där kan jag vara ute och cykla. Lite läcker är den iallafall, ja till utseende då.

Vägen till dammen, den är ju alltid ungefär lika lång.

Men den här gången tog det ovanligt lång tid att komma dit, det var ju en del på vägen så att säga.

Väl där...

...isen är snart ett minne blott, björken spelar sig så vackert i det lilla vatten som redan finns.

Håll med om att naturen bjuder på sig!!

Du måste titta...sa Anki

Och det gjorde jag.

 Jag såg en vacker gammal grindstolpe, med vacker grön lav på.

Men vad jag behövde hjälp för att se det var...

...alla färger, hur det grå faktiskt hade liv!!

Visst är det vackert!!

Det var lite som att gå på ett väckelsemöte inbillar jag mej, helt plötsligt så ser man det som för andra är näst intill självklart.

Vilka färger!! 

Nu är det ju så att jag är utrustat med ett teflonminne, inte mycket fastnar, så namnet på alla vackra lavar (heter det så i pluralis...?), ja det har jag givetvis redan glömt.

Däremot glömmer jag inte en söndag som denna, i Östergötlands vackra skogar, om än ett envist regn gjorde vår promenad alldeles för kort.

Att få vandra på Ankis stigar, se med egna ögon det som hon ofta förmedlar på bild. Vad gjorde det då att man såg ut som en slickad katt när man kom in, hunden luktade blöt hund och det klaffsade om fötterna i snön som mer var som välling än ett vackert vitt täcke.

Väl inne, då bjöds vi på en mustig god svampsoppa, så man kan gott säga att helgen varit god!!

Sen något som ligger mej varmt om hjärtat.

Människor som viger sitt liv åt behjärtansvärda ändamål.

Då kan man sponsra dom, och samtidigt få ett vackert armband.

Det har jag.

För detta vackra smycke, har gjorts av

Linnea

 och varenda krona går till Bristol Academy, en skola i Uganda.

Gå in på bloggen, läs...man blir varm i hela magen över deras arbete, engagemang.

Visst vill ni också bära ett vackert smycke...??

 Zzzzzzzzzzzz.....

"...matte har error i huvudet, hon säger att hon är för trött så vi vilar lite..."