Kompostgaller är bra till mycket...

...antingen kan man stänga in hunden med det, eller också barn...

Fast om sanningen ska fram var det nog så att barnen inte fick vara ifred med sitt lego, Zambo vill så gärna vara med och bygga också, men de hade lite olika åsikter om hur...
Väl ute ur buren...

 ...så måste man ju fika när man är hos mormor, det är ju en oskriven lag som strikt följes.
Annars så...
För en gångs skull ute i god tid.
Och här har jag tagit ut svängarna ordentligt!
En amaryllis som inte alls är så julig, kände att jag ville förnya mej lite.

 Redan förra julen var jag ju lite på G med de här nya lite annorlunda färgerna och blommorna. Så nu slog jag till när jag var på Blomsterlandet. Misstänker att den inte kommer att vara ensam så länge till...
Helt plötsligt så blev det nästan sommarvärme igen. 
Eftersom skogen skymmer solnedgången så får man passa på när man vandrar bygata upp och bygata ned med hunden.

 Ibland blir det extra maffigt färgspel. 
Det lilla "berget" som syns i bakgrunden är den omtalade Kvarntorpshögen, 158 m hög. Man bröt fram till sextiotalet alunskiffer där, och detta är askhögen som blev kvar. Den är fortfarande aktiv i sitt inre, och vid väderomslag kan man se hur varm ånga pyser upp här och var. Sommartid är det konstutställning på toppen, och även en del konserter har hållits där. Ja, på toppen är det kallt nu, så det är riksfritt. Den är inget vackert monument, och stor skada har det blivit på naturen runt omkring vid brytningen, och dessvärre vill nu nya företag provbryta efter uran också. Än så länge har det gått att stoppa, men det är stor oro bland de närboende att det ska bli överkörda och att brytningen blir ett faktum.
Under tiden jag funderar på detta med miljön och vad vi gör med vår natur...

 ...så har solen sakta glidit ned bakom skogen.
Här hemma...

 ...står de flesta pelargoner kvar inne på glasverandan. Trycker sig mot rutan för att komma åt det sista av ljuset. Ser man sen på fönstren istället för på blommorna, så hann jag bara med en omgång färg, så lite jobb återstår till våren. För att inte tala om när det ska skrapas och kittas...Men nu väljer jag att enbart se blommorna innanför...
Och denne fyrbente kamrat, han gav matte hög puls idag. 
På våra skogspromenader har jag honom numera i spårlina, den är betydligt länge än ett koppel och han får på så vis mycket större frihet. Han hinner även först fram till dammen...
Där jag trodde han fick tag i en pinne som han lekte med, sen visade sig pinnen röra på sig...En jättestor vattensnok kom han stolt med. Trodde väl dessa djur sov nu. När matte skrek som besatt släppte han, och vi gick hemåt...Jag hoppas att den stackars snoken klarade sig. 

 "...du matte, jag kan samla pinnar i trädgården istället,så slipper du skrika ..."

Jaha ja...det är inte alla som är lika entusiastiska över det svartvita...

Det är tur vi är olika!

Men första bilden i förra inlägget, ja den kan jag bjuda på även i färg.

 Den kvällen gick inte av för hackor! 

Himlen och naturen  de "gifte sig", så samstämmigt i en enda kör, crescendo i färg.
Lite tidigare på kvällen...

Fackelblomstren lyste i kvällssolens sista strålar, här var det färg!
Vi befinner oss fortfarande i trakterna av Hölick, alldeles vid havet.

Böljande vackert gräs innan man nådde hav, skog och stigar.

Väl uppmärkt, och vi hittade tillbaka varenda gång...
Men nu är det höst. Sommarsemestern ett minne blott.
En del dagar bedårande vackra...

...när jag lyfter blicken från bänken i köket. Ja, om det inte vore för dessa fula ledningar som jag alltid stör mej på.
Andra dagar blåser det så årets första middagsgäster vid buffén har svårt att hålla fjädrarna i styr.

Bilden tagen genom fönstret så skärpan är väl inte den bästa.
Vänder jag mej sen om i sovrummet...

"...ZZZZZZZ...."
 En del kan då konsten att njuta...

Att vara beroende, att fastna i något...

ja men herre gud, nu är jag ju fast!!

Svartvita bilder...

 Från semestern i somras, utanför Hudiksvall, Hölick ute på Hornslandet. En natur som nästan tog andan ur oss, visst gör den sig lika bra  svartvitt? Eller ja nästan iallafall...

Och här...

Övertänger, utanför Falun. Vi stod på en liten ställplats, alldeles vid en liten sjö. Plattvatten, spegelblankt. Varenda liten snusfläck syntes när man speglade sig i vattnet vid morgontoaletten. De som bor rakt över den lilla sjön, i den lilla stugan med den lilla båten vid den lilla bryggan, vet dom verkligen om hur vackert dom bor, även i svartvitt...??

Utställningen med alla skulpturer i parken vi Mackmyra Bruk, som vi besökte i somras, 

 ...jo men visst gör sig den också sig bra i svartvitt??

Förutom mitt nya begär och lusta så går det mesta i en gråare ton. 

Inget händer på bilfronten, absolut ingenting. Idag ringde jag upp försäkringsbolag och "dom som ska laga trasig bildörr/byta ut". Ingen kontakt emellan dom än. 

Det kan bli en kall vinter med en glipa i dörren...

"...tycker du behöver lite färg på tillvaron nu matte..."

Nu har jag kanske ställt till det...

Har ändrat lite på inställningarna för kommentarer, för att slippa all beundrarpost eller vad man nu ska kalla dessa spam. Skulle det bli krångligt att kommentera, ja det märker jag väl när det inte blir någon kommentar alls hos mej...Ni får hojta till om jag gjort alldeles tokigt!!

Jag har ju "nylleboken", FB, för dom som inte vet. Är lite lagom aktiv där, och fick en utmaning av en vän där. Att visa svart/vita bilder. Sen var det kört.

Har helt snöat in på svartvita bilder nu!

Något mer som jag är insnöad på är ju Gotland...

...som gör sig väldigt bra i svart/vitt också!! Ljugarn, Vitvärs gamla fiskeläge. Kan gå där hur länge som helst, upptäcker hela tiden nya detaljer samtidigt som dess historia knackar mig ideligen på axeln och viskar " titta där...titta där..."

Fortsätter man på den lilla vägen bredvid havet så kommer man till Folhammars raukområde. 

 Här tar mystiken och sägner tag i en ordentligt!

På vägen tillbaka till husbilen minns jag att jag stannade till vid där här gamla trädet.

Dess livstid var förbi, men fortfarande gjorde det ett starkt intryck. Efter en stund kom det en man och stannade bredvid mej, med värsta kamerautrustningen. Han berättade att han hade hur många bilder som helst på det här trädet, men för varje gång han passerade det så "talade" det till honom och hade bytt "ansiktsuttryck". Jo, jag förstår honom.
Efter kanten växter Gotlands egna Backsippa.

Minst lika vackra överblommade som i full blom.
Och det mest svart/vita i vår familj... som också älskar Gotland...

" stopp där matte, jag är INTE svart/vit, jag är peppar/salt !!..."
Som sagt/skrivet var, kommer det inga kommentarer så vet jag...att man inte ska pillra på det som man inte riktigt förstår...

Det finns bra dagar, och så finns det mindre bra dagar...

 Man kan väl, utan överdrift, säga att söndagen var en sådan, en mindre bra dag. Nu tackar vi en lycklig stjärna för att mannen i huset hann dra in sitt ben i bilen innan det small, vi stod parkerade och en annan bilist ville ha parkeringen bredvid, att mannen min var på väg ut var av mindre betydelse... Det som är besvärligt är att vi bor där det är urusla, ja snudd på obefintliga bussförbindelser, så det blir lite besvärligt när den ska lämnas in för reparation. Men som sagt va, det är världsliga ting, det hade kunnat gått mycket värre.
Inte heller detta är särskilt kul...

...att Zambo markerar att mössen nu flyttat in. I köket. Ja de vill väl ha nära till maten, liksom vi. Det som är värre, det är att en rymt och nu är lös någonstans i huset. Vi bedrev jakt hela söndagseftermiddagen, men fick till slut ge upp. Det är inte alltid så charmigt med gamla hus och alla skrymslen och vrår som finns.
Annars så...

...blir det fler och fler dagar och kvällar med inomhusmys. Tända ljus, lite småpyssel och kanske det rent av blir så att jag tar fram en bok. Det har varit dåligt på den fronten väldigt länge. Och ja, jag var nykter när jag tog bilden, men att hålla kameran rakt, det är inte riktigt min grej ser jag...
Utomhus går höststädningen väldigt sakta. Ibland står den helt stilla. Jag kan liksom fastna i vissa saker, tankarna far iväg och det blir ingenting gjort. Som den här skylten.

 Klart folk är välkomna hit!
Fast nu har den ju egentligen gjort sitt, och då ser jag att den helt plötsligt fått en helt annan patina, ja men den kanske ska få hänga med ett tag till?! Den är ju lite småcharmig, rostig och skamfilad, ungefär som de som bor här...
I trädgården är det inte mycket som är i knopp just nu.

Utom den här lite annorlunda julrosen, som tycks trivas här. Snart dags att dela på den, den har brett ut sig ordentligt.

"...du matte...den där skäggiga blåsta hunden vi har, har han identitetsproblem...jaga möss?? Löjligt..."
Efter mitt beklagande om alla dessa spam som fyller skräpposten, så har jag fått en del roliga kommentarer om det också...Så nu har jag faktiskt läst en del av dessa spam, och då slår det mej, gud så många det är ute i vida världen som måste känna mej, som tycker att just min blogg är den bästa de någonsin besökt, som avslutning undras det om jag vill köpa...

  Morgonpromenaden på lördag, ja då hälsade vi på vännerna i nästa bygata.

 Lite lagom uppnosig kan man tycka. 
Kan det möjligen ha berott på vädret? Vackert och varmt.
Zambo kan stå hur länge som helst och bara beundra (?) dessa lurviga djur, matte tröttnar lite fortare...
Och vädret...ja i veckan har månen varit så där full så det är på gränsen till oanständigt.

På kvällarna när man kommit hem från jobbet har det varit silverbestrött på gärden och skog,

 och hade jag varit mer kunnig med nya kameran kanske den här bilden också hade gjort rättvisa åt det vackra ljuset...
Spöklikt, ja snudd på det faktiskt.
Inte har jag fått skrapa triss i TVrutan i veckan, aldrig någonsin oss emellan,

 och inte gav regnbågen utdelning denna gång heller.
Känner mej inte så olycklig eller lottlös för det.
Och inte är jag någon förespråkare av våld och hot, nej tvärtom.

 Men ibland så hjälper det...om än i liten skala.
Lilla söta fuchsian Celine har varit trög, ja rent av tjurig i sommar, inte en blomma, växt dåligt och till råga på allt full med lus!
Nu var komposten nära...och se, det hjälpte! Helt plötsligt översållad med små, små blommor, och inte en lus...ja inte ens under lupp kunde jag hitta någon.
Som tack fick den flytta in, hade inte hjärta att klippa ens...

"...tycker nog det förra inlägget toppade det mesta..."
Sen har jag fått ett bekymmer på halsen, och jag har sett att det är fler än jag som blivit drabbade. Dessa f-rbannade spam som dyker upp dels i skräppostmappen och till och med har lyckats nästla sig in här och lagt kommentarer. Jag raderar när jag ser, men hur sjutton blir man av med dom för alltid? Trodde jag skulle klara mej eftersom jag inte har tillåtit min blogg att vara tillgänglig vid sökning, men det tycks inte hjälpa...om jag klickar i för registrerad användare på inställningar för kommentarer, vad händer då? Ger ni upp, orkar inte kommentera, eller...? Så tips tar jag gärna och tacksamt emot!

Ja, det har väl inte undgått någon att jag numera är med Zambo,

med hund alltså. Hundägare.

Med tiden har jag också förstått att det är han som styr, med matte.

För att råda bot på det, få lite ordning på ekipaget, främst när vi är ute i civilisationen, så har vi börjat på kurs, min Zambo och jag.

Allmänlydnad. 

Vid första kurstillfället fick vi presentera oss, utan hund, för varandra och för ledarna. Berätta vad vi förväntade oss av kursen, vad vi ville ha ut av den.

Som den ärliga person jag är så beskrev jag honom som den slyngel han är, hur kaxig han kan vara mot andra hundar, att han fungerar utmärkt vid inkallning om det inte finns något intressantare i närheten. Att jag ville få lite ordning på honom.

 Väl ute på planen, med hund. Han skötte sig förträffligt, lydde vartenda kommando direkt. Ledarna tittade lite på mig, log säkert i smyg och tänkte att där är det nog matte vi behöver jobba lite med...

Och jag är helt övertygad om att jag såg Zambo skratta åt mej ett flertal gånger..."...trodde hon jag var dum, eller..."

Nu stretar vi på med kursen, i ur och skur. Jag förundras varje gång över hur smart han är, hur han ideligen överlistar mej. Hemma, ja där försöker jag använda mej av alla tips och råd jag fått, och det är med varierande resultat.

Om ni nu tror att det är bara mej att lindat kring sitt fing...nej tass...

 Tittar man nog på bilden, så finns det två skäggiga i bilen, och ingen av dom är jag...Den till höger delar jag tidningen med, och den till vänster, med mest skägg dessutom, ja det är han som förgyller vår tillvaro numera. Han älskar att åka med i husses "raggaråk", och så fort han ser att husse styr stegen mot sin bil så är han med. Det är få gånger jag suttit på passagerarsidan denna sommar...

Tack vare honom så har också jag fått en mer fungerande kropp, värken är inte lika jobbig, inte lika intensiv. Jag kommer ut i alla väder. Vi tar långa promenader, och det är det som ger mej nya krafter.

Jag har sett årstiderna på ett helt annat sätt...

Ja vi delar det mesta.

 Här hemma...

( bilden är urdålig, tagen med mobil, och kompostgallret...ja det är för att kattdamen ibland vill ha en fristad...)

 håller han koll på mössen i väggen när den lata kattdamen inte längre orkar bjuda till. Tack och lov utan resultat hitintills...En hel kväll orkade han hålla vakt, tills han insåg att de inte gick att komma åt.
Skulle kunna fylla en hel bok med alla hans upptåg, hur man får matte att gå upp i spinn, få hennes uppmärksamhet när hon verkar upptagen med något annat. 
Herre gud va tråkigt vi måste ha haft innan han kom in i vårt liv!

 "...herre gud va hon tar i nu...tror jag kissar på mej..."

 Som avslutning...ur led är tiden...smultronplanta har börjat blomma! Dessutom lever lusen än ser jag...