Neeej...det är inte jul än...!!

 Ibland går allting väldigt fort, särskilt när det gäller mej...men nu har jag mött min jämlike. En amaryllislök, vid namn Ever Green, den gästspelade för övrigt i ett tidigare inlägg för inte så länge sen...lite jord var allt den begärde, sen blev det fart. Nej men det gör väl ingenting, den får blomma när den vill, jag är lika (nästan iallafall) stolt för det. 

Lite jul slog vi allt till med på fredagen också. Ja inte med mer snö, för den försvann lika fort som den landat.

Utan årets första julmarknad, och kanske den enda för min del också...Det är något visst med Julita, men sen är jag mättad på något vis. Dels har man smakat på allt som går att smaka på och som hör julen till, och sen...ja det räcker liksom. Men åt gjorde vi, min kära vän Anki och jag, allt från små smöriga kolor som smälte i munnen till vildsvinskebab. Däremellan gick våra kameror varma...

Ett axplock...

Först hälsade vi på hos Pettson och Findus, som tyvärr inte var hemma för tillfället.

 Vi kikade in i fönstren, men de kan inte ha varit långt borta, för julskinkan stod färdig, griljerad och klar.

Sen fortsatte vi och kollade in hantverkare av alla de slag.

 Vad är väl en jul utan halmbo...förlåt halmhäst? Där borde jag ha slagit till på en, det känner jag nu efteråt...

För mej är ju Julita så mycket mer än bara julmarknaden, det betyder orangeri också, pioner i juni, äpplen på hösten (genbank för äpplen) men kanske främst just orangeriet med sina blommor!!

Pelargoner...jag blir lyrisk vid blotta tanken.

 Nu kanske det inte är direkt säsong för dessa, men man kan njuta ändå. Drömma lite...planera lite...

 Här inne i orangeriet står mammorna till alla de sticklingar som sen kommer ut till försäljning på vårkanten. 

Julita herrgård bara den värd ett besök.

 Ligger vackert vid sjön Öljaren, och även en grådisig dag som denna fredag var det vackert.

Jag tittade ut över vattnet, andra hittade vackra dörrar att lägga kameralinsen på...

 "...du matte, är det snart dags igen för den där typen med skägg, räcker det inte med mej...??"

Det är inte många dagar mellan bilderna, det som jag hade i förra inlägget ifrån skogen, och idag.

 Men visst är det en viss skillnad?

För idag kom den, den omtalade snön. Dess popularitet varierar beroende på vem man pratar med...Själv har jag inte riktigt bestämt mej än. Vackert är det, men det ska vara under ordnade former. Några minusgrader, någon dm, sol...ja då kan jag också jubla.

 Jag vet inte om Zambo jublade direkt, eller jo det gjorde han nog.

 For som ett troll i skogen, ibland är det bra med lång lina.

Lite häftiga bilder kan det ju bli också faktiskt...

Stjärnflockan som fångat en alldeles egen snöboll. Jag förstår nu varför jag inte klipper ned alla överblommande växter på hösten...det är för att de är vackra även vintertid!

Det börjar dra ihop sig till fullmåne också.

 Upptäckte det när jag kom hem från jobbet en kväll i veckan. När jag stannat bilen och slagit av allt, ja då vart det fortfarande ljust. Bakom träden lurade han. Och ikväll dansar han runt där på himlavalvet, full och rund. Gud nåde om jag inte får sova inatt...

 "...mycket soffhäng har det blivit sista tiden du matte...beror det på vädret...?"

 

Sista dagen i oktober började frostnupet.

Blåklinten i dikeskanten blev kanderad inför helgen.

Löv och blad i alla nyanser, övervägande gult och brunt. Det var enbart jordgubbar och smultron som bjöd på det där riktigt vackra röda. Men det är ju också blad.
Det bjöds även på skräck denna helg...

 ...eller skräck, en del av besökarna var ju riktigt söta. Men vi tillämpade samma princip som vid nöjesfältens åkattraktioner, över en viss längd, inget godis. Hjälpte inte att man såg ut som Guldlock och log med hela sitt skäggiga ansikte!
När vi försäkrat oss om att inga mer skräckinjagande typer väntade utanför vår dörr tog vi oss ut.
Till en plats där lugnet rådde.

 Stämningsfullt. Tyst.
En stund av eftertanke, minnen av dom som gått vidare men ändå är med oss fyllde resten av kvällen. En och annan tår, men även minnen dök upp som lockade till trevande leenden. Fröding uttryckte det så bra, du skall ej tro att livet dör i döden.
Tidigare i veckan har vi haft sommar.
Jo men det sa de på nyhetsmorgon, så då är det säkert alldeles sant.
Jag tror på allt som känns positivt...

 Vår "egna" lilla skog är vackert höstklädd.
I trädgården händer det inte mycket...

Vipphortensian bjuder på sina sista blommor, 
Rosenvialens frön borde jag ta reda på, 

eller om jag ska låta naturen sköta om nästa års sådd. Man ska inte krångla till det som inte behövs...

"...under tiden du flummar runt i trädgården håller jag vakt så det inte kommer fler såna där spöken och skäggiga damer..."

Kompostgaller är bra till mycket...

...antingen kan man stänga in hunden med det, eller också barn...

Fast om sanningen ska fram var det nog så att barnen inte fick vara ifred med sitt lego, Zambo vill så gärna vara med och bygga också, men de hade lite olika åsikter om hur...
Väl ute ur buren...

 ...så måste man ju fika när man är hos mormor, det är ju en oskriven lag som strikt följes.
Annars så...
För en gångs skull ute i god tid.
Och här har jag tagit ut svängarna ordentligt!
En amaryllis som inte alls är så julig, kände att jag ville förnya mej lite.

 Redan förra julen var jag ju lite på G med de här nya lite annorlunda färgerna och blommorna. Så nu slog jag till när jag var på Blomsterlandet. Misstänker att den inte kommer att vara ensam så länge till...
Helt plötsligt så blev det nästan sommarvärme igen. 
Eftersom skogen skymmer solnedgången så får man passa på när man vandrar bygata upp och bygata ned med hunden.

 Ibland blir det extra maffigt färgspel. 
Det lilla "berget" som syns i bakgrunden är den omtalade Kvarntorpshögen, 158 m hög. Man bröt fram till sextiotalet alunskiffer där, och detta är askhögen som blev kvar. Den är fortfarande aktiv i sitt inre, och vid väderomslag kan man se hur varm ånga pyser upp här och var. Sommartid är det konstutställning på toppen, och även en del konserter har hållits där. Ja, på toppen är det kallt nu, så det är riksfritt. Den är inget vackert monument, och stor skada har det blivit på naturen runt omkring vid brytningen, och dessvärre vill nu nya företag provbryta efter uran också. Än så länge har det gått att stoppa, men det är stor oro bland de närboende att det ska bli överkörda och att brytningen blir ett faktum.
Under tiden jag funderar på detta med miljön och vad vi gör med vår natur...

 ...så har solen sakta glidit ned bakom skogen.
Här hemma...

 ...står de flesta pelargoner kvar inne på glasverandan. Trycker sig mot rutan för att komma åt det sista av ljuset. Ser man sen på fönstren istället för på blommorna, så hann jag bara med en omgång färg, så lite jobb återstår till våren. För att inte tala om när det ska skrapas och kittas...Men nu väljer jag att enbart se blommorna innanför...
Och denne fyrbente kamrat, han gav matte hög puls idag. 
På våra skogspromenader har jag honom numera i spårlina, den är betydligt länge än ett koppel och han får på så vis mycket större frihet. Han hinner även först fram till dammen...
Där jag trodde han fick tag i en pinne som han lekte med, sen visade sig pinnen röra på sig...En jättestor vattensnok kom han stolt med. Trodde väl dessa djur sov nu. När matte skrek som besatt släppte han, och vi gick hemåt...Jag hoppas att den stackars snoken klarade sig. 

 "...du matte, jag kan samla pinnar i trädgården istället,så slipper du skrika ..."

Jaha ja...det är inte alla som är lika entusiastiska över det svartvita...

Det är tur vi är olika!

Men första bilden i förra inlägget, ja den kan jag bjuda på även i färg.

 Den kvällen gick inte av för hackor! 

Himlen och naturen  de "gifte sig", så samstämmigt i en enda kör, crescendo i färg.
Lite tidigare på kvällen...

Fackelblomstren lyste i kvällssolens sista strålar, här var det färg!
Vi befinner oss fortfarande i trakterna av Hölick, alldeles vid havet.

Böljande vackert gräs innan man nådde hav, skog och stigar.

Väl uppmärkt, och vi hittade tillbaka varenda gång...
Men nu är det höst. Sommarsemestern ett minne blott.
En del dagar bedårande vackra...

...när jag lyfter blicken från bänken i köket. Ja, om det inte vore för dessa fula ledningar som jag alltid stör mej på.
Andra dagar blåser det så årets första middagsgäster vid buffén har svårt att hålla fjädrarna i styr.

Bilden tagen genom fönstret så skärpan är väl inte den bästa.
Vänder jag mej sen om i sovrummet...

"...ZZZZZZZ...."
 En del kan då konsten att njuta...

Att vara beroende, att fastna i något...

ja men herre gud, nu är jag ju fast!!

Svartvita bilder...

 Från semestern i somras, utanför Hudiksvall, Hölick ute på Hornslandet. En natur som nästan tog andan ur oss, visst gör den sig lika bra  svartvitt? Eller ja nästan iallafall...

Och här...

Övertänger, utanför Falun. Vi stod på en liten ställplats, alldeles vid en liten sjö. Plattvatten, spegelblankt. Varenda liten snusfläck syntes när man speglade sig i vattnet vid morgontoaletten. De som bor rakt över den lilla sjön, i den lilla stugan med den lilla båten vid den lilla bryggan, vet dom verkligen om hur vackert dom bor, även i svartvitt...??

Utställningen med alla skulpturer i parken vi Mackmyra Bruk, som vi besökte i somras, 

 ...jo men visst gör sig den också sig bra i svartvitt??

Förutom mitt nya begär och lusta så går det mesta i en gråare ton. 

Inget händer på bilfronten, absolut ingenting. Idag ringde jag upp försäkringsbolag och "dom som ska laga trasig bildörr/byta ut". Ingen kontakt emellan dom än. 

Det kan bli en kall vinter med en glipa i dörren...

"...tycker du behöver lite färg på tillvaron nu matte..."

Nu har jag kanske ställt till det...

Har ändrat lite på inställningarna för kommentarer, för att slippa all beundrarpost eller vad man nu ska kalla dessa spam. Skulle det bli krångligt att kommentera, ja det märker jag väl när det inte blir någon kommentar alls hos mej...Ni får hojta till om jag gjort alldeles tokigt!!

Jag har ju "nylleboken", FB, för dom som inte vet. Är lite lagom aktiv där, och fick en utmaning av en vän där. Att visa svart/vita bilder. Sen var det kört.

Har helt snöat in på svartvita bilder nu!

Något mer som jag är insnöad på är ju Gotland...

...som gör sig väldigt bra i svart/vitt också!! Ljugarn, Vitvärs gamla fiskeläge. Kan gå där hur länge som helst, upptäcker hela tiden nya detaljer samtidigt som dess historia knackar mig ideligen på axeln och viskar " titta där...titta där..."

Fortsätter man på den lilla vägen bredvid havet så kommer man till Folhammars raukområde. 

 Här tar mystiken och sägner tag i en ordentligt!

På vägen tillbaka till husbilen minns jag att jag stannade till vid där här gamla trädet.

Dess livstid var förbi, men fortfarande gjorde det ett starkt intryck. Efter en stund kom det en man och stannade bredvid mej, med värsta kamerautrustningen. Han berättade att han hade hur många bilder som helst på det här trädet, men för varje gång han passerade det så "talade" det till honom och hade bytt "ansiktsuttryck". Jo, jag förstår honom.
Efter kanten växter Gotlands egna Backsippa.

Minst lika vackra överblommade som i full blom.
Och det mest svart/vita i vår familj... som också älskar Gotland...

" stopp där matte, jag är INTE svart/vit, jag är peppar/salt !!..."
Som sagt/skrivet var, kommer det inga kommentarer så vet jag...att man inte ska pillra på det som man inte riktigt förstår...