Dagen D...eller kanske P...som i potatis.
Ni som varit med här ett tag vet ju...
Det glada bastugänget har även annat för sig.
Som att odla potatis. Eller...
Varje "pojke" i gänget (för det är bara män som är i bastugänget, inga damer har gjort anspråk på medlemskap så vitt jag vet...) blir tilldelad FYRA potatisar på vårkanten, som sen ska efter bästa förmåga och utan fusk (växthus o dyl...)ner i jord och sen upp lördagen efter midsommar. Man åker sen runt till var och en och plockar upp dessa potatisar, som förhoppningsvis blivit fler...Det räknas och vägs, protokoll förs noggrant.
Traditionsenligt kom den Blå Bussen ( Skruke Skräcken i folkmun...)lastad med glada "pojkar", förväntansfulla...vem skulle ta hem första priset i år?

Eftersom mannen i huset inte är potatisodlare, utan snickare...

....så kammade vi NOLL!! Inte en potatis under den frodiga blasten...Kan bero på att det bara är några veckor sen sättpotatisen kom ned i jord...
Tog hem segern gjorde käre kusin i backen...

 Tyvärr låg han däckad i en rejäl mansförkylning, så han kunde inte vara med och frossa i den nykokta potatisen, allt i denna gryta kom från hans fyra...
Olika falla ödets lotter!!
Betydligt bättre odlare är lillprinsen...

...i veckan kom han ut och skördade från "sina" tio jordgubbsplantor...
I den lilla plasthinken blev det säkert en liter, och när jag sen frågade om vi skulle äta opp dom...
"...näe, jag ska spara dom tills farfar kommer i morgon, han bor mitt inne i Stockholm och han kan inte ha jordgubbar där..."
Söta prins...omtänksam.
Mormor får smyga ut en kväll och tjuva en egen jordgubbe tydligen...

Under tiden jag väntar på att jordgubbarna ska mogna...
så drömmer jag mig tillbaka till Gotland.
Undrar just om någon skottat fram bänken ur sanden...

...om det suttit många frusna barnkroppar här, inlindade i badlakan som med skakiga händer hållit saftmuggen och försökt övertyga sina föräldrar att man visst det kan bada igen fast läpparna är blå...?
Särskilt väl minns jag kvällen vid Fårösund...

...när solen gjorde så att allting fick den där alldeles speciella glöden. En kväll som gärna hade fått vara för evigt...

"...vad ska vi nu leva av i sommar, ingen potatis...och jordgubbarna tog människovalpen...?"

Man ska försöka se det positiva...

 ...och inte haka upp sig på det som kanske inte blev så bra.

Det positiva med honungsrosen är väl att den verkar trivas, väldigt mycket...Att den doftar så man nästan slår i backen, särskilt på kvällen. Under detta buskage gömmer sig en spaljé gjord av armeringsjärn och rejäla träpinnar.

Det negativa skulle väl vara att den också vilar mot glasverandan, vilken är i stort behov av ommålning. Så min sista semestervecka i augusti ska jag ägna åt att klippa ned rosen. Det kommer att bli mycket negativt där, blodiga armar och ett uruselt humör.

Kan faktiskt inte heller se något positivt med hagelskuren som kom som avslutning på helgen, absolut ingenting.

 Inte nog med att nästan alla blad är perforerade, haglet låg kvar över natten och gav frostskador. Undrar hur många som kommer att överleva...? I juni...

Nu kan det ju tidvis kännas som om jag aldrig är riktigt nöjd.

För den här blomman skulle ju egentligen aldrig ha fått kommit till, liksom...Den skulle ha tagits bort innan den ens var tänkt som blomma.

 Det är ruccolan som gått i blom.

Hur fort gick inte det? Nu brukar jag hinna så flera omgångar av gröna ätliga blad, så det är bara att rensa bort och börja om.

Minst lika fort går det när barn växer opp.

När de kommer till den åldern när fritids är för smågluttar och man ändå ibland är för liten för att vara själv hemma, det kan ju rent av bli dödtrist också.

Då åker man till mormor, och blir genast satt i arbete.

 

 Muffins a´la morotskaka.

Smeten var god...men den goda lilla röran som ska vara i mitten (helst...) av muffins, ja den var det alldeles för lite av. Kom inte ens med på bild...
NEEEJ Zambo...NEEEJ...

 "...lugn matte, lugn...fixar lite här på dina fuchsior...."
Suck.

Det sägs ju att där regnbågen går ned så finns guld, lycka...

 ...men vid min ålder, när man känner att allt redan har ramlat på plats, (ja, lite guld skulle väl inte skada om jag ska vara ärlig...)då kan man nöja sig med att skåda detta fenomen istället. Himlen är som en teaterscen, ändrar karaktär var sekund. 

Sen är det ju ett skit med dessa vindsnurror som ska förstöra vyn, men det är väl kanske de som är guldet, för ägaren vill säga...

Andra fenomen är väl detta...

 ...i slutet av juni så är det alldeles vitt på marken!!
Man kan se tassavtryck, det är Zambo som gjort första inspektionsrundan efter hagelskuren.

Blommorna är minst lika ledsna som spanjorerna som åkte ur fotbollsVM, frågan är vilka som rätar på nacken först...??

Jag misströstar för min del, över blommorna alltså.

Midsommarhelgen blev så lugn, så det är svårt att hitta dess like i mannaminne.

Men det var självvalt, en dag tillsammans med mannen i huset, sen har jag vigt mitt liv åt kommunen. Ja, det sista kanske inte var självvalt, det mer föll sig så på schemat att det var min tur att jobba den helgen som var.

Men en hel dag, bara vi två, eller ja vi är väl tre, eller fyra om jag tänker efter...Skit samma hur många vi är, vi åt god mat, lindade in oss i filtar och satt på glasverandan, övertygade varandra om att det är verkligen midsommar och då ska man jädrar anamma sitta utomhus och äta också!!

 Tog in några rosor från trädgården, från en gammal buske som är ny här. Räddade den när en släkting skulle sälja sitt hus, trodde aldrig att en så gammal risig ros skulle överleva, men se...ful är själva busken, men rosorna...doftar underbart!! Kortlivade, blir ofta fula efter regn...gör inget!! Säg det som är vackert efter en störtskur?

När jag nu tittar över förödelsen efter hagelskuren så kan jag se att Danny Kaye har klarat sig rätt bra...

 ...en enda stor maffig blomma på den fuchsian, men den sitter kvar.

Värre är det med alla blad...

 ...skotthål.

bilden tagen med mobil

" du matte...du har sagt att man ska vara glad att man har tak över huvudet...det är vi idag, eller hur...?"

Mitt sommarfönster...

 ...som för stunden är nytvättat. 

Men det var egentligen inte det jag ville berätta om, eller visa, utan det här är vad som möter mej på morgonen när jag hasar ut i köket för dagens första kopp té. Ja, om det är sol vill säga...

Jag kan sen stå där med koppen i min hand och bara njuta av utsikten, noppra lite på blommorna för att sen upptäcka att jag ska vara på jobbet inom en snar framtid...Men ändå, det är en bra start på dagen!

Och på kvällen...man kan ana fåtöljen till höger på bild med fotpall framför...ja men då sjunker jag ned där, kan med ett öga hålla koll på tv:n lite längre bort och samtidigt vila min trötta kropp, summera dagen i huvudet och konstatera, gud vilken tur jag har som kommer hem till detta!!
I trädgården händer det något mest varje dag.
Eller det gör ju det, det vet jag ju.

Trebladspiran...som den trevliga tjejen på Björka Trädgård mer eller mindre lurade på mej för något år sen. Hade ingen aning om vad jag köpte, men hon försäkrade att det var söt, blommade villigt och lite annorlunda. Där tog hon tre rätt av tre möjliga. Kanske hon skulle ha upplyst också om att den blir ganska stor, breder ut sig...men det kan jag ta.
 Däremot är det här med färger ett kapitel för sig.

En vit Stjärnflocka, enligt den lilla lappen.

Kan väl ana lite rosa i mitten iallafall...

En vit Stjärnflocka (nej, jag har inte hakat opp mej...)

...allt enligt den lilla lappen, igen.

Nu är jag lite mer med. Fast egentligen spelar det ingen roll, lika vackra båda två.

Många är det som har deckare, mordgåtor och kärlekar som sällskap på sängkanten.

Men inte jag.

I en liten, men välsorterad bokhandel i Hemse på Gotland hittade jag den här...

Gotlands Flora. Med tiden kommer den att bli sönderläst, sidorna ihoptejpade, en och annan kanske också fläckad av vemodets tårar...För här kan man också läsa sig till vart vissa växter finns, om det är ängar och...ja allt man behöver veta!!

"...jag är fruktansvärt uttråkad...när ska vi ut med husbilen igen...?"
Önskar alla en trevlig midsommar!!

Så kommer då " grand finale" på vår Gotlandsresa.

 bilden tagen genom bilrutan

 Ekstakusten.

Nästan som Fårö.

Ensligt, kargt.

Å så fåren.

bilden tagen genom bilrutan

Vi körde från den sydligaste delen av Ekstakusten, upp mot Fröjel och Klintehamn.

Sakta på en slingrig grusväg, genom naturreservatet, som är ca 4 km långt.

Som nu är fullt med häckande fåglar, därför stannade vi inte utan rullade fram i knappt styrfart. Det gällde att se och insupa så mycket som möjligt.

http://www.lansstyrelsen.se/gotland/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/naturreservat/ekstakusten/Pages/index.aspx 

Så efter ett tag sträcker sig vägen alldeles intill havet, i flera kilometer åker man sen efter kusten...och ja, bara njuter.

 bilden tagen genom bilrutan

Ställplatsen den kvällen var given.

Första parkett.

En efter en dök de sen upp, "resandefolket", i sina husbilar.

Jag tror vi alla hade samma mål, en lugn och stilla kväll, se solen gå ned vid Lilla Karlsö, och bara njuta.

 Så kom den magiska stunden till slut.

 

 Svårt att återge på bild. Men känslan...

 På morgonen gick jag för ovanlighetens skull inte utefter havet, utan vek av upp mot Käbbe.

Vackra ängar som säkert fortfarande fungerade som bete.

 Var det inte fårnät så var det gammal gärdsgård,

 kanske inte i det bästa skicket för att hålla djuren på rätt sida.

På en av alla dessa små ängar och i dikeskanten hittade jag denna morgon

 Praktsporre.

Och Lotta...du har rätt...

 ...det är Johannesnycklar den heter, och inget annat.
När man är stel i kroppen som jag, och ska ned och försöka få bild på blommor, ja då tar det tid att komma dit man vill, i rätt ställning så att säga. Har man sen med sig en hund i koppel, som kanske inte har riktigt samma intresse, ja då kan det ta ännu mera tid. När man sen väl är där nere på alla fyra, då känns det en aningen pinsamt om det kommer en bil, som saktar ned, för att föraren förmodligen tror att det hänt en olycka...Men jag vinkade glatt, och då log föraren och vinkade tillbaka och fortsatte sin färd...

 

"...vet ni, jag har varit på semester med ett par badkrukor...gissa vilka som stod på land..."

Det var allt från Gotland.

Men det var inte sista resan vi gjorde dit.

Sen har jag en liten undran till er bloggvänner...

När jag ska lägga ut mina bilder här får jag minska ned dom rejält i formatet för att de ska få rum, och därmed förlorar jag skärpa upptäcker jag. Vad gör jag för fel?

Ser att många av er inte har större bilder, men kanonskärpa, vilket jag har också, innan jag förminskar dom...suck.

Så fortsatte vår resa. 

Åter från Fårö. 
Vi var fler i husbilen på tillbaka vägen än ditresan...fästingar!! Har aldrig varit med om maken...det vart avlusning av oss alla, såväl två- som fyrbenta.
När vi nästan var framme vid färjan frågade jag mannen i husbilen..."...packade du ihop allt, även mattan jag petade in under husbilen igår kväll när det började blåsa...?"
Tystnaden var talande. Så nu hoppas jag att den så trevlige campingvärden, som för övrigt trodde vi snart skulle vara tillbaka, också tog reda på vår matta, som dessutom var nyinköpt...
Arbetsfördelningen var nämligen den att jag skulle göra upp det ekonomiska med denne trevlige man, mannen i husbilen skulle packa ihop...
Nu är det världsliga ting, och det finns större saker att oroa sig för om det är så.

Vädret var väl inte helt på vår sida vissa dagar, regnet hängde i luften, och ibland...ja då riktigt det vräkte ned också.

Så var det när vi besökte S:t Olofsholm. Bl.a.

 Här uppfördes Gotlands första kyrka, redan på 1000-talet, och delar av den lär finnas kvar, inmurade i den gamla ladan.

 Nu finns det mycket mer i den omgivningen att se, men som sagt va, himlen öppnade sig  så det får bli en färd dit nästa gång vi besöker Gotland igen.

När vi ändå kände att det andliga hade lite grepp om oss så fortsatte vi på den banan.

Till Gothem kyrka.

( hade det nu inte varit en kyrka så hade jag svurit över den eländiga ledningen som ska dras mitt framför och förstöra hela bilden...)

 Som skall vara en utav Gotlands ståtligaste kyrkor.

Kan nog hålla med om det.

Även omgivningen var vacker.

 Inne i denna fridfulla miljö utspelade det sig ett litet drama.

Jag höll på att golva en tysk turist. 

Helt betagen av alla vackra målningar på väggar och tak, såg jag inte nivåskillnaden i golvet vid altaret, utan höll på att ramla huvudstupa. Min enda tanke...rädda kameran. Så den svingade jag i en snygg båge i luften...som den bästa släggkasterska i OS, och dunkade till en tysk turist på armen med den. Till råga på allt försökte jag be om ursäkt på engelska...
Väl ute på grusgången hejade han glatt på mig igen så jag tror att han tyckte det var ett pittoreskt inslag i allt det andliga.

En annan plats som ligger mig varmt om hjärtat är Vitvär gamla fiskeläge, vid Ljugarn.

 Gamla vackra fiskebodar, en del redan från 1700-talet.

 En sommar när vi passerade där var det en grupp konstnärer som satt ute i gräset och målade.

Det måste vara den ultimata inspirationskällan, havet framför sig och gamla vackra fiskebodar som ryggstöd...

Fortsätter man vägen fram där så kommer man till ett raukområde, Folhammar.

Lättillgängligt och inte alltför mycket klättrande, passande alla åldrar.

 Nu låg dimman tjock som i den bästa Bergmanfilm, men det förstärkte bara mystiken kring detta, ett av naturens underverk, raukarna.

Det blev många promenader dit eftersom vi bodde på campingen vid Ljugarn, bara några kilometer att promenera, alldeles lagom pinkepromenad för en fyrbent kompis dessutom.

 

"...vadå deppig, kan man bli annat..."
Fortsättning följer om Gotland.
Här hemma...
...förutom att gräset var halvmeterhögt, eller ja nästan då...
...så den dubbla ljusrosa aklejan,,,

 ...vilket välkomnande!!

 

Jo, den blommade när vi åkte, men nu...

den hälsade oss verkligen välkommen hem!! 

  

Det var med vemod i bröstet och många vackra minnen i sinnet som vi tog färjan över till fastlandet igen.

Gotland har varit vårt hem en vecka.

Ett Gotland som bjudit på sig, med varierande väder, många fina möten med människor, och minst lika många möten med naturen.

 Nu skulle jag ju kunna skriva att det var för vår skull allt blommade så vackert...

Men jag vet nog bättre än så...det är en fantastisk ö, så är det bara!!

När vi kommit iland tog vi en tur ut till gamla skjutfältet, alldeles utanför Visby, och lät Zambo få sträcka på sig efter båtresan.

Han sitter kvar i husbilen under överfarten, lugnat så för oss alla...

 Skjutfältet ligger uppe på hällar, med havet brusandes alldeles nedanför. Numera är det naturreservat här, och man har även påbörjat ett arbete för att bevara de vilda bin som finns här. .http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=5684161

 En träff med släkten hann vi också med, ( ja det är ju egentligen deras förtjänst att vi upptäckt så mycket på ön...) innan vi for upp till Fårösund, varifrån man åker över till Fårö.

Första kvällen...

 ...finns väl inte så mycket mer att önska.

Lugnt, stilla.

Stod nere vid färjeläget.

Tog en lång kvällspromenad med Zambo i ena handen och kameran i andra.

 Det blev några bilder...

 Nästa dag...över till Fårö.

Bara några meter efter att vi kommit i land svängde vi av mot Dämba, i riktning mot Ingemar Bergmans hus. 

En helt fantastisk naturväg som bitvis slingrade sig utefter havet, den ena färisten efter den andra skumpade vi försiktigt över, och däremellan gick fåren och betade, ja på ängarna alltså.

Här har nog tiden stått stilla.

 Det gällde att ha ögonen med sig, det var inte alltid de små lammungarna höll sig där man trodde.

Jo men jag förstår varför Bergman valde att bo som han gjorde, skulle inte heller ha några som helst problem att leva sådär ensligt. Undrar just vem jag var i mitt förra liv, nomad, eremit eller något liknande...? Får en sån underlig vemodig känsla när jag befinner mig på Fårö.

Frampå eftermiddagen var det dags att leta plats för natten, ni vet resandefolket...

Och ibland hittar man såna där guldkorn, som först inte ser så guldiga ut...

Min första tanken var Sunes sommar, (tror jag att det är...), ni vet där de campar och där två lite udda bröder förestår campingen...

 Lite så var nog känslan när vi styrde in på Ekevikens camping på Fårö. På telefonkiosken (nedre bilden till vänster) där stod informationen...Man kunde läsa sig till det mesta och de ska verkligen ha heder av att sopsorteringen prioriterades högt!!

Sen var det väl kanske inte femstjärnigt...men campingvärden fick fem stjärnor direkt, och läget också...bara några meter så var du vid havet. Billigt dessutom, 130:- inkl el.

Jo men här kände vi oss som hemma...

 Ännu en gång blev det långa promenader vid havet.

"...det är inte klokt vad det här husbilslivet kan vara tröttsamt, till slut orkar man inte ens sitta upp och kolla ut, man sjunker ihop och får hålla vakt liggandes med huvudet på armstödet..."

Fortsättning följer, och nu ska jag så sakta börja kolla vad alla ni andra i bloggvärlden haft för er under veckan.